perolarssextiotal

Mycket Beatles här på bloggen. Men, tro mig, det kan aldrig bli FÖR mycket. Tydligare och mycket mer än något annat namn från decenniet som denna blogg fokuserar på symboliserar gruppen det som den tiden stod för. Ungdomlighet, kvickhet, smartness. Dessutom, förstås, en massa underbar musik som vi aldrig vill sluta höra även om vi sedan länge kan den utantill.

Den senaste tiden har jag läst en bok som kom 2009, You Never Give me your Money av Peter Dogget. Han är en sedan länge etablerad skribent. Han skriver som den bästa kvällsjournalisten, detaljerat, ofta närgånget och väjer inte för negativa sidor.

Boken börjar med att vi på några sidor får veta exakt vem som sa vad till vem i Beatleskretsen när nyheten om Johns död spreds och hur den mottagande reagerade. En sådan öppning skrämmer, är det en äcklig skvallerbok? Nej, Dogget är en stor fan av gruppen sedan barnsben och hans bok bygger på intervjuer med så många att det krävs tre sidor i slutet att räkna upp dem. En utförlig källförteckning ger också en seriös bild. Men visst är det i mycket en inte alltför munter läsning boken kommer med.

För Beatlesbeundraren rekommenderar jag boken å det varmaste. Det är, som en recensent skrev, ”historien du inte har hört”. Berättelsen börjar med gruppens nedgång 67/68 och dokumenterar med häpnadsväckande exakthet de strider som fanns inom gruppen. Min bild att Georges hängivenhet åt religion betydde kanske väl så mycket som Yoko Ono för gruppens splittring, bekräftas. Intrycket är också att det är George som mer än de andra bromsade möjligheterna till återförening även splittringen.

Huvudintrycket är dock att det var de intensiva och kraftödande diskussionerna om ekonomi och management som var avgörande. Det började våren 69 när Paul ville ha sin blivande svärfar Lee Eastman att ta hand om gruppens affärer medan de andra ville ha Allen Klein. Hur diskussionerna gick redovisas närgånget. Jag har inte ens försök räkna de många juridiska affärer som därefter har följt genom åren inkl de tres kamp för att senare slippa undan Kleins kontrakt. Beatles juridiska band upplöstes först 1975

Att Paul på nyårsafton 1970 stämde de andra för att komma ifrån sitt delägarskap i Apple var den definitiva spiken i kistan för gruppen som många arrangörer gav alltmer fantastiska erbjudanden för återförening. En ironisk detalj är att Paul under 1970 tjänade på arrangemanget medan George snällt fick dela med sig av sin vinst av All Things Must Pass, som var en betydligt större säljare än de andras solodebuter.

Jag ska här inte fördjupa mig mer i boken men notera några detaljfakta som jag faktiskt inte visste, eller hade glömt, om Beatles:

 -          Redan i februari 67, när gruppen förnyade sitt skivkontrakt, måste de ha känt på sig att slutet skulle komma eftersom kontraktet, som sträckte sig till 76, talade om skivor av Beatles eller medlemmarna solo

-          Pauls förhållande med Jane Asher fick ett drastiskt slut när hon upptäckte honom hemma i sängen med Francie Schwart, en kvinna som sedan skrev om sina erövringar, där Paul naturligtvis var den främste.

-          Den definitiva brytningen mellan Paul och John beskrivs som ett tillfälle strax därefter. Paul o Francie, som alltså höll ihop en tid, hade inbjudit John o Yoko att bo hos dom efter Johns skillsmässa från Cynthia. En morgon låg en kuvert på Johns säng med en lapp från Paul: ”You and your Jap tart think your hot shit”. När Paul försökte skoja bort det fick han en blick från John som inte behövde några ord.

-          När Linda var tre år skrev hennes pappa en låt till henne, ”Linda” som sedan självaste Frank Sinatra spelade in.

-          Phil Spector tyckte att gruppens sista LP skulle heta Long and Winding Road. En passande titel på sista LPn kan man tycka, fast då är väl Let it Be lika bra, när man tänker efter.

-          Till de som närmade sig Apple Records för ett eventuellt kontrakt hörde Fleetwood Mac och Crosby, Stills & Nash.

-          John funderade hösten 1969 på en stor fredsfestival som inte bara skulle engagera Beatles, utan Elvis, Led Zeppeling, Who ”och nära på varje namn som rörde sig i hans huvud”.

-          När biljetterna till Johns konserter 1972 sålde dåligt frågade Allen Kein Paul om han ville ställa upp. Svaret blev nej och Klein fick dela ut gratisbiljetter för att fylla Madison Square Garden.

-          Vi vet att Georges fru Patti gifte sig senare med Eric Clapton. Dogget berättar att George redan flera år tidigare föreslog Eric att de skulle byta fruar för en natt men backade ur i sista stund.

-          När erbjudandena om förmögenheter för en återförening kom under 70-talet stod Ringo för den kanske bästa kommentaren: ”Vi startade inte detta för att tjäna pengar och vi tänker inte sluta så heller.”

-          1976 dök ett kanadensiskt band upp, Klaatu, som påstods vara Beatles under förklädnad. Innan bluffen avslöjades hade deras LP sålt mer än halv miljon.

Som sagt, Peter Dogget berättar den Beatles-historia man inte hört. Jag är inte säker på att jag blivit lyckligare när jag läst den men om en grupp man älskar vill man veta allt och Dogget kompletterar den invanda bilden på ett fantastiskt sätt.

 Per

För två veckor sedan skrev jag om You really got me som toppade i England i september 1964. Den ettan avlöstes av en annan debuterande grupp som inte alls fått samma status som the Kinks. Det ska vi inte klaga på men nog kan jag ibland känna att Hermans Hermit´s ändå borde uppmärksammas LITE mer än just ingenting. Vi har snart skrivit 300 inlägg på denna blogg och aldrig om den gruppen.

De gjorde faktiskt några riktigt trevliga låtar. Genombrottet som jag nämner ovan var den här.

 https://www.youtube.com/watch?v=FFvXvfUF-Co

 Dålig låt? Nej, det tycker inte jag. Kanske i gulligaste laget, i varje fall om man samtidigt tittar på de löjligt prydliga gossarna som framför den. Men skriven av Goffin-King, det ger lite respekt.

Detta inlägg ska inte bli en historiebeskrivning av gruppen som med sin första låt bidrog till att göra året 1964 så fantastiskt. Istället ska jag ge er chansen att återvända till låtar som ni minns väl när ni hör dom nu men säkert inte hört på mycket länge.

Att gruppen inte har någon cred idag, och egentligen aldrig haft det, är lätt att förklara. De lyckades aldrig göra en LP värd att köpa. Musiken kändes ytlig och vi visste redan då att de hade studiemusiker på inspelningarna. Att Jimmy Page och John Paul Jones bägge spelade på deras skivor innan de bildade Led Zeppelin är en notabel sak. Men mest uppenbart var ändå Peter Noones röst och sångstil som var alldeles för långt ifrån den tuffhet och fränhet vi ville ha i musiken.

Men ändå; de hade 17 top-20-hits i England fram till 1970. Få grupper kan matcha det. Inte bara det, de lyckades lika bra i USA där de hade 13 st på topp-20 fram till 1967. Deras Sleepy Joe – rätt så dåligt om ni frågar mig – låg hela 18 veckor på Tio-i-topp. Rekord.

I´m Into Something Good var enda listettan i England. I USA hade dom två. Dom bara måste ni kolla in här:

 https://www.youtube.com/watch?v=lv8k0VI9tBc

 https://www.youtube.com/watch?v=y2fbpCUmrTE

Medge att det är oemotståndligt! Åtminstone för en stund.

Men låt mig inte vara ironisk. Hermit´s gjorde några låtar som jag även med ett kritiskt lyssnande tycker är riktigt bra. Gitarrintrot på den här har jag gnolat tusentals gånger genom livet.

 https://www.youtube.com/watch?v=S9VaNoGscYo

Min kavalkad slutar med den bästa låten. Graham Gouldman kom senare att imponera på oss i gruppen Ten CC men på sextiotalet skrev han hits för Yardbirds, Hollies och andra. Hermans Hermit´s spelade bland annat in den här pärlan av honom.

 https://www.youtube.com/watch?v=AopIr7T-Zq4

När jag gör lite research för detta inlägg stöter jag på en CD-utgåva från 2008 som på 4 skivor sägs samla allt gruppen spelade in. Hmm, frestande för en samlare som jag. Men att min CD-samling nöjer sig med en samlingsplatta räcker nog, egentligen, när jag tänker efter.. Men den är BRA (åtminstone till stora delar). Det är i alla fall min åsikt.

Och det var på hösten 1964 det började

Per

Jösses, året närmar sig slutet. Det är verkligen hög tid att uppmärksamma 50årsjubiléet.

50 år sedan året 1964. I augusti 2009 skrev vi på bloggen om detta speciella år och fem år senare har det alltså gått ett halvsekel efter det år när så mycket hände att åtminstone i min värld blev det speciellt. Jag kommer att uppmärksamma det i några inlägg i höst.

Denna gång noteras att det gått femtio år sedan den här låten klättrade allra högst upp på englandslistan. Det var den 12 september som låten toppade NMEs lista, den lista som spelades i Sveriges Radio varje torsdag kväll.

 https://www.youtube.com/watch?v=fTTsY-oz6Go

Just det. Kinks. Men det är LÅTEN som vi ska uppmärksamma. Hårdrockens första låt, skrev någon. Det blytunga gitarrsoundet, som kom från att Dave Davies av misstag sabbat sin förstärkare. Ackordriffet, power chord som engelsmännen säger. Så genialiskt enkelt att det knappast kan räknas som en komposition. Men så effektivt, så förödande effektivt.

Den grejen är det största med låten, så klart. Men inom de 2 minuterna och 14 sekunderna finns så mycket mer.

Ett makalöst solo, som man länge trodde att Jimmy Page spelade därför SÅ bra var ju inte lillbroder Davies. Men producenten Shel Talmy har intygat och Dave har bedyrat att det var han som spelade. Jimmy Page har aldrig gjort anspråk på att ha varit i just den studion just den kvällen, trots att han spelade på massor av sextiotalshits som en anonym studiemusiker,

Men lyssna även på Rays stämma. Först känns den lite nonchalant men ändå engagerad. Men framåt i låten tar han i allt mer och mot slutet blir det nästa ett vrål.

Bakom trycker kompet på. OK, Pete Quaifes bas får inte ta ut svängarna och ska det inte heller. Det räcker perfekt att trycka fram riffet underifrån. Mick Averys trumspel är enkelt och effektivt.

Effektivt är ordet. Allting är liksom bara rätt i den här låten.

Med åren har You really got me bara blivit mer och mer klassiker. Då, 1964, strömmade så mycket nytt och spännande musik över oss från listorna att den blev inte mycket mer än ännu en läcker, ny låt. Men medan de flesta andra kommit att hamna som några i den långa raden av bra 60-talslåtar har You Really Got me alltmer blivit KLASSIKER. Den har den där tidlösa, extra känslan som inte många låtar har.

Det är också en sådan där låt som inte låter sig coverinspelas. Van Halen gjorde ett försök 20 år senare men den spelar vi inte här då den är sämre och alldeles fel decennium. Nej, det är originalet som gäller. The Kinks genombrott. You Really Got me

Perolarssextiotal lyfter på mössan och gratulerar till en låt vi älskat i femtio år.

Per