Duell – bästa kompgitarrist
Kompgitarrister kommer oftast i skuggan av sologitarristerna om dom inte sjunger. Och då blir det ju som sångare blir framträdande. Men vikten av en skicklig kompgitarrist i en grupp kan inte överskattas. Ofta ligger rytmen där och hela den breda ljudbild som är ett måste för att sologitarristen ska kunna glänsa. Särskilt viktigt blir det förstås i instrumentalgrupper men viktigt överallt.
Det finns många exempel på skickliga gitarrister i denna roll. John Lennon är väl mest känd för sin sång men var i min värld en utmärkt komplement till George Harrison när han satte den sidan till. Ibland är det lite svårt att bestämma vem som är sologitarrist och vem som är kompgitarrist till exempel i Rolling Stones och Hollies.
Jag menar emellertid – och nu får du något att bita i Per – att Hank B. Marvin i The Shadows krävde en skicklig kompare som kunde lägga en bakgrund som Hank kunde visa upp sin ekvilibristik. Det är inte så få gånger jag har dämpat sologitarren för att njuta av Bruce Welch`s mjuka kompgitarr. Vill du göra det experimentet så börja gärna med den låt som jag tycker bevisar min tes om bäste kompgitarrist – Apache. Live spelade han, som de övriga på en Fender men enligt min gamle kompis Peter (som vet ALLT om Shadows) så spelade han på skivan på en akustisk gitarr, en Gibson J200. Och the rest is förstås history och beviset på vem den bäste kompgitarristen är.
http://www.youtube.com/watch?v=2izTbEyxg0A
Lars
Hmmm, nästan ojuste, Lars!
Det var ett tag sedan vi duellerade, Lars o jag. När han nu väljer ämne och första kandidat känns det lite surt. Jag har älskat The Shadows i fyrtio år och av hjältarna är det mest av allt Bruce som ser cool ut när han inte behöver minsta blick på greppbrädan eftersom han spelat sina snygga ackord så många, många gånger.
Men visst kan man utmana Bruce på den posten även om antalet kandidater är inte många. Antalet band med två gitarrister är begränsat och i t ex fallet Rolling Stones känns det fel att utnämna Keith till kompgitarrist, även om Brian oftare spelade lead.
Men vem sa: ”jag är en usel gitarrist men världens bästa kompgitarrist”. John Lennon, vem annars? Bland våra sjungande band var det få som hade en så tydlig arbetsfördelning mellan första och andra gitarrist som Beatles. George stod ett par steg bakom och lade in sina figurer medan John satte fart på musiken med sin gitarr samtidigt som han sjöng.
Studera nästan vilken tidig Beatleslåt du vill och du märker hur John bidrar. I Saw Her Standing There är mitt favoritexempel på snyggt arrangerad rocklåt. Hör John i högra kanalen hur han slår an strängarna med skön rytmik.
http://www.youtube.com/watch?v=DsgWfAilIEM
Nej, John är bäst. Klart.
Per
San Francisco
Jag har aldrig varit i San Francisco. Jag har inte ens varit i USA. Ändå är SF den amerikanska stad jag känner mig mest hemma i, förutom New York. Det hänger förstås ihop med den massmediala bild som spritt sig. Särskilt för oss som älskar sextiotalspop. Namnet kommer från en franciskanermunk från Assisi (där jag varit). Där finns Golden gate-bron, Alcatraz och Fishermans wharf, för att ta några turistmål. Men stan ruvar också över en musikhistoria som för oss, Per och mig, för oss tillbaka till sextiotalet. Scott McKenzie´s sönderspelade hit, Animals "San Franciscan nights" och den tråkigt nog nästan bortglömda "Let´s go to San Francisco" är förstås bara några exempel.
http://www.youtube.com/watch?v=jotsFVJPHIk
En av de mest kända representanterna för västkust-soundet blev The Byrds. Gruppen bildades 1964 i LA och den mest namnkunnige medlemmen i ursprungssättningen var väl David Crosby även om det var den andre gitarristen, Roger McGuinn som kom att sätta störst prägel på deras sound med sin tolvsträngade Rickenbacker. Gruppen var, liksom musiken från SF vid denna tid, drogliberal och en av deras största hits blev till och med förbjuden att spela i flera länder och delstater på grund av sin påstådda drogflirt. Och kanske det ja…
http://www.youtube.com/watch?v=yoSwOrytf_M
Haight-Ashbury var kvarteret som blev centrum för hippie-kulturen. Nog så naivt och lekfullt till en början men det dröjde inte länge förrän området och människorna i det gick ner sig i det så farliga narkotikaträsket. Den psykedeliska musiken gick hand i hand med de sinnesvidgande drogerna, främst LSD. Jag har lite svårt för den psykedeliska musiken, i vart fall den mer fundamentalistiska. Men då och då sätter jag i alla fall på en platta med en grupp som av många anses vara en av de främsta i genren, Jefferson airplane. Särskilt musiken från Grace Slick´s tid som sångerska i bandet tilltalar mig. En av deras största hits sjunger hon på:
http://www.youtube.com/watch?v=WANNqr-vcx0
Det finns många stilbildande band från denna period och från SF. Men jag stannar för att avsluta med ettmindre känt men dock ett kultband. Moby Grape. Bandet är lite släkt med Jefferson airplane genom att det var det senare bandets före detta manager, Matthew Katz, som bildade bandet. Drogproblem och rykten om umgänge med underåriga flickor förföljde gruppen men har idag ren kultstatus. För den som gillar hard-core psykedelisk så spelar jag:
http://www.youtube.com/watch?v=c_FlNwQlBmU
Lars
En glömd albumpärla
Har i några inlägg tagit upp låtar som blivit oförtjänt glömda. Denna gång en hel LP:
The Seekers: Seen in Green
Gruppens sista studio-LP innan de splittrades 1968 och som perfekt avsked bjöd på en live-LP från Talk of the Town som också sändes i TV.
The Seekers var tre killar och en tjej från Australien som, precis som Bee Gees, valde att flytta till världspopens centrum i mitten på 60-talet och lyckades med en hootenennypop som inte direkt var det tuffaste man kunde höra i radion men med musikaliska kvalitéer som inga trendnissar kunde förneka.
Gruppen minns vi för några oemotståndliga låtar som I´ll Never Find Another you, Georgie Girl och The Carnival is Over. Låtar skrivna av andra, inte minst Dustys brorsa Tom Springfield. Deras få LP innehöll ofta covers som ibland kunde framstå som ganska enkelt uträknade val, låtar som California Dreaming och Yesterday. Bäst blev det när de undvek de samtida poplåtarna och spelade in gamla folksånger i modernt stuk.
Gruppen hade lämnat sin bästa tid bakom sig när Seen in Green släpptes de första dagarna av 1968. Bruce Woodley hade träffat Paul Simon när denne var i England 1965, innan succén med Sounds of Silence. Seekers hade en mindre hit med Simons Someday Oneday och Woodley-Simon skrev tillsammans Red Rubber Ball, en hit i USA för The Cyrkle.
Men det är först på Seen in Green som Woodleys kompositörskvalitéeer verkligen slår ut i blom. LPn har några covers men det är hans låtar som är lyftet. Så snygga popmelodier och arrangemang att jag hajar till varje gång jag hör dom.
Tyvärr finns flera av de bästa låtarna inte på You Tube så här varierar bloggen utbudet och kommer med en Spotifylista. På den är samlad de sex kompositionerna Bruce Woodley gjorde för LPn.
LP:n inleds med den snabbare Love is kind Love is Wine – perfekt intro. Den följs av lugnare The Sad Cloud. Chase a Rainbow är en lite mäktigare sak där Judith Durhams visar hur fin sångerska hon var.
Men frågan är om min favorit ändå är låten Bruce gjorde med Tom Paxton, Angeline is Always Friday. Woodley skrev Cloudy tillsammans med Paul Simon som sjöng den med Garfunkel på duons LP Parsley, Sage, Rosemary and Thyme. Nästa fina bidrag heter The Rattler. Spotifylistan slutar med den låt som avrundar Seen in Green. Den har inte Woodley gjort men Judith Durman var med och skapade denna suveräna final, Colours of my Life.
Två av låtarna, Love is kind och avslutande Colours of my Life finns på You Tube så för dig som inte har Spotify får du länkar till dom här.
http://www.youtube.com/watch?v=_VAAMueQQYk
http://www.youtube.com/watch?v=My5_zSu_LQw
Men för sju bra låtar på Spotify: Klicka på länken, lyssna och njut!
Idag fortsätter de fyra att spela ihop i Australien. De har hållit ihop i nära 20 år sedan de återförenats efter ett uppehåll på nära 25 år. Tror du mig inte? OK kolla länken till deras hemsida här då! Inte utan att man önskar att dom gör en sväng till vårt fina land!
http://www.theseekers50th.com/www/home/
Per
Animalskonsert i Uppsala den 10 maj 2013
Röjig Uppsalakonsert med Animals
Katalin, Uppsala, 10 maj
Först kändes någonting fel: Det var fyra gubbar på affischen. Det finns saker som man inte kan rubba på, grundlag liksom: Beatles och Searchers är fyra. Rolling Stones och Zombies är fem. Medlemmar kan bytas ut men antalet rubbas ej. Animals är fem, det vet alla.
Men detta "fel" glömdes direkt när sångaren/basisten Pete Barton efter ett kort " Hello Uppsala ,are you feeling good tonight" drog igång en tung, originaltrogen version av Animals första singel, Baby Let me Take You Home.
Upplägget blev snabbt solklart: vi som var på Uppsalas Mecka för bra musik, Katalin vid Resecentrum, skulle få en kväll där vi minns och kände igen våra sextiotalsidoler. Pete hade en röst med den där djupa, mörka klangen vi förknippar med Eric Burdon. Ende originalmedlemmen, John Steele, hade visserligen en bakgrundsroll bakom trumsetet men organisten Mick Gallagher presenterades flera gånger som en originalmedlem trots att han bara hoppat in efter Alan Price en kort tid 1965. Att han kommer från Newcastle var så klart ett plus men mycket mer ett suveränt spel som fick breda ut sig i flera solon under konsertens 90 minuter. Lägg till det riviga solon och bra sång i några rockiga låtar från Danny Handley och ni förstår att vi som var där trivdes.
Kanske allra mest för att repertoaren var en kopia av setlistan från 60-talet. Förutom en stark cover av Booker T & the MGs Green Onions fick vi höra alla singlarna och kända LP-spår som Boom Boom och Dimples. Allt framfört med en energi som satte fart på höfterna och handklappningarna. Att detaljer som en gång lyfte klassiker som House of the Rising Sun inte alltid återgavs så exakt var lätt att förlåta en så trevlig kväll.
Per
Lite hes efter gårdagens allsångsövning kan jag bara instämma i vad Per skriver ovan. En generös och väl genomförd konsert där vi fick vad vi ville ha – alla hitsen. Ska man ha någon kritisk synpunkt – och det ska väl en recensent ha – så störde det mig en smula att elpianot låg väl långt framme i ljudbilden.
Det var ett tag sedan jag såg The Animals i sin helhet live, närmare bestämt 2 maj 1965 om jag minns rätt. Det var en av de bästa konserter jag såg på sextiotalet, kanske bara matchad PJ Proby. Och Jimi Hendrix förstås. Men dagens ommöblerade sättning har lärt sig läxan och har bibehållit den r&b- känsla som var gruppens kännemärke. Gruppens svaghet var förstås att de egna kompositioner man försökte sig på var och är rätt svaga. Animals var ett cover-band, inget mer. Men kanske ett av de bästa på sextiotalet. Särskilt gillar jag deras tolkningar av amerikansk blues som de lät behålla den "känsla" som så många andra vita grupper misslyckades med.
Eric Burdon går förstås inte att ersätta men ändå blev jag förvånad över hur lite störd jag blev av Pete´s sång vilket får vara ett gott betyg.
Lars
PS Här är länken till vårt Mecka DS
http://www.katalin.com/
George Harrison igen
Jag tar vid där jag slutade mitt tidigare inlägg om George´s musik i The Beatles.
Georges andra bidrag på Rubber Soul var ”Think for yourself”, i mina ögon en bagatell men ändå lite typiskt Harrisonsk i sin uppmaning om att ta eget ansvar. Nedanstående klipp som låter oss höra kringsnacket vid inspelningstillfället är en riktig pärla och som beskriver den godmodiga och lättsamma stämning som präglade gruppens arbete vid denna tidpunkt. George Martins pedanteri som hörs ifrån kontrollrummet bidrog nog inte så lite till att skapa ordning i det glättiga kaos som nog en del inspelningar var.
http://www.youtube.com/watch?v=oibSx5miTkY
På Revolver kommer George´s genombrott som jag ser det. Han har befriat sig från det säkert ibland pressande inflytandet från Lennon/McCartney och har äntligen hittat sin egen stil – och sitt instrument. Här presenterar han sitaren som han redan låter som en mästare på. Inflytande från den indiska musiken är dominant men med det egna närmast dystra livsfilosofiska perspektivet i texten. Återigen spekuleras det om att det rör sig om en hyllning till hustrun Patti.
http://www.youtube.com/watch?v=MF90rX43VpE
Men George ägnade sig inte bara åt existentiella frågor. Vid denna tidpunkt var han kanske den av Beatlarna som var mest ekonomisk intresserad och hade noterat att marginalskatten på deras inkomster var 19 shilling per pund. ”Taxman” blev en utgjutelse över det engelska skattesystemet under Edward Heath. Många kritiker anser att detta är ett av hans främsta verk och över tid har jag också lärt mig att uppskatta den raka tolvan med fuzzade gitarrer i backbeat i ett annat ganska naket arrangemang. Helt eget är inte detta verk, John bidrog en hel del till texten, vilket hörs. Lite kul är det att det vildsinta gitarrsolot inte spelades av George utan av Paul.
http://www.youtube.com/watch?v=Oyu5sFzWLk8
”I want to tell you” var George´s tredje bidrag på Revolver. Så många låtar hade han aldrig haft med på ett Beatlesalbum. I denna låt djupdyker han från de skattetekniska frågorna tillbaka i det djupt existentiella. Texten är en klagan över hans oförmåga att kommunicera och beskriva allt det han upplever i sitt ”mind”. Det är han själv som sjunger dubblerat med John i stämsången. Inte lika utpräglat indisk i musiken men än mer i texten.
http://www.youtube.com/watch?v=-Y9W8tgXKQU
Fortsättning följer
Lars
