Sol över en järnvägsstation och en flod
När man i olika sammanhang rankar Kinks musik som hamnar Waterloo sunset ofta i topp. Vemodet och det mjukt melodiska tillsammans med rytmen gör den till en av de stora rockballaderna. Låten kom att bli en av Kinks mest framgångsrika singlar och finns med på deras album ”Something else by The Kinks” och kom ut 1967.
Stationen vid Waterloo har funnits med Ray under stora delar av hans liv. Som femåring besökta han platsen med sin far, som 13-åring låg han på S:t Thomas sjukhus med utsikt över floden och parlamentet och när han gick på Croydon College of Art bytte han tåg på stationen. På Waterloo bridge, som var ett populärt ställe att promenera på för förälskade par, tillbringade han också tid med flickvänner.
Sången, säger han, dök upp nästan färdigskriven i hans huvud, text och musik tillsammans. Han menar att Terry och Julie i texten representerar det nya och självständiga i den unga generationen som hade val utanför det traditionella med att gifta sig och få barn och flytta in i ett ”semi-detached suburban house”. I senare intervjuer säger han att den ursprungligen hade titeln ”Liverpool sunset” men att han senare ändrade den. Skälet till det ursprungliga namnet var att han vid denna period var starkt inspirerad av merseybeat och att han tyckte publiken i Liverpool var den bästa i landet.
Ray skrev sången under en period då han hade haft vad han kallar ett ”breakdown”. Han kände sig både ensam och sårbar vilket jag tycker hörs i hans röst som i sin bräcklighet nästan är lite lik Bryan Ferrys. Ray framstår som betraktaren i låten, men han säger att den verkligen handlar om honom själv och att den är en av Kinks låtar som ligger honom närmast om hjärtat.
Inspelningen präglades, enligt Mick Avory som var Kinks trummis, av ett lugn och en harmoni som inte alltid var självklara under inspelningar. Ray berömmer också i efterhand sin bror Dave som ”för en gång skull” löd de instruktioner han fick av Ray och spelade precis så melodiskt som han ville. Rasa, Rays dåvarande hustru, hjälpte också till med sången. Inspelningen tog inte ens tio timmar trots att man experimenterade bland annat med ett pianoarr innan man bestämde sig för enbart gitarrer. Ray producerade skivan själv.
Då och då, när jag är i London, så brukar jag ta en promenad vid Waterloo med låten i lurarna och försöka hitta den plats Ray tänkte sig stå och se ut över floden i texten. I de omgivande kvarteren finns ett otal trivsamma pubar som inbjuder till en pint eller två och samtal med den lokala publiken. Det är förvånande hur många äldre herrar i min egen ålder som kan berätta utförligt om låtens tillkomst, var utsiktsplatsen ligger och om hur väl de känner Ray och Dave personligen. Alltid lika trevligt.
För mig är låten i Kinks topp tre i vart fall och jag tröttnar aldrig på den. Och vem gör väl det?
https://www.youtube.com/watch?v=g-D9xcZgKX4
Lars
För den som inte har något emot att gå vilse i en skattkammare
Sedan 25 år har Bob Dylans skivbolag släppt spännande plattor med material från artisten som inte funnits officiellt utgivet men som vi längtat efter eftersom vi vet att låtarna funnits och hört dom i olika piratupptagningar.
The Bootleg Series började rent otroligt med 3 CD med outgivna låtar. 1998 kom den fjärde plattan i serien, den legendariska Albert Hall-konserten 1966. Sedan har vi fått en ny utgåva ungefär vart tredje år. Många pärlor har det blivit. På denna blogg kunde ni för ett år sedan läsa min presentation av vol 11, The Basement Tapes, där Dylan med the Band spelar flera klassiska sånger vi inte tidigare hört med dom.
Lagom till julhanden kom vol. 12, ”The Cuttin Edge”, med inspelningar från åren 1965-66 som resulterade i en klassisk trio LP och några härliga singlar varav en är en av rockhistoriens allra viktigaste låtar.
Att jag skulle önska den av tomten var givet och glädjen stor när julklappspapperet avlägsnades från lådan med 6 CD. Utgåvan finns i en mindre version med två CD men också i en superlyxupplaga med 18 CD och 9 vinylsinglar. Den lär kosta över fem tusen spänn!
Min låda har samma eleganta design som föregångaren. Den mäter 22x21x4 cm. Under det hårda omslaget finns två böcker, också de med hårda omslag. En snygg fotobok med massor av fina bilder. I den andra hittar vi skivorna och en verkligen läsvärd text om hur det gick till när de klassiska plattorna Bringing it all Back Home, Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde kom till.
Skivorna innehåller sånt som fastnade på inspelningsbandet men som ratades. Återgivna i den ordning de spelades in med noggrann datering och redovisning av vilka musiker som spelade. Välskrivna kommentarer som fäster uppmärksamheten på viktiga detaljer om hur låtar utvecklats och som beskriver hur Dylan arbetade. Några av spåren har tidigare släppts i Bootleg-serien men det allra mesta hör vi för första gången.
Det hela börjar med fyra versioner av Love Minus Zero/No Limit. Den första stannar på mitten men den andra håller hela vägen. Bara Dylans akustiska gitarr och John Sebastians bas. På den tredje tillkommer elgitarr och nu är tempot lite neddraget. Inte heller det var helt till belåtenhet för vi får en fjärde version, nu med trummor, ett par gitarrer till, och piano. Högre tempo. Ganska lika den som gavs ut på LPn.
På detta sätt får vi flera exempel på hur Bob och hans följsamma musiker prövar sig fram. Samma låt med olika tempon, olika ansatser, olika komp. Några spår, notabelt få, slutar tvärt därför att någon kommer av sig.
Men flera låtar finns bara i en version. Innan bandspelaren sattes igång hade då Bob redan bestämt hur det skulle låta så det var inte mycket att trixa med. Det är också anledningen till att ett par låtar från Bringing it all Back Home inte finns här. De satt perfekt på första tagningen.
Självklart kastade jag mig genast över CD 3 som har 20 spår med Like a Rolling Stone. Just det, samma låt. Kan låta lite vansinnigt men det är ju DEN låten. Vi hör hur de gör den i valstakt med ett långt munspelsintro under första dagens inspelningar. Dagen därpå är Al Kooper på plats. Redan fjärde tagningen är den perfekta som ges ut på skiva. De fyra sista spåren bjuder på hur det lät i respektive mikrofon på den 4-kanaliga bandspelaren. OK, överkurs javisst, men jag kan inte annat än uppskatta att få höra Mike Bloomfields eleganta sobra gitarrslingor alldeles ensamma.
Den som hoppas på outgivna låtar blir besviken. Bootleg-serien har mjölkat även dessa inspelningar på det bästa. Här finns ett instrumentalt spår. California låter som något färdigt men är inte bra. You Don´t hade to do That och Lunatic Princess är två ansatser till låtar som inte blir något. Sitting on a Barbed-Wire Fence är en entonig bluesimprovisation, inte så mycket till låt men bandet spelar med glädje och Mike Bloomfield är i bästa form. Medicine Sunday kom sedan att förvandlas till Temporary like Achilles.
Att på detta sätt åter höra låtar men redan känner, och dessutom i flera versioner efter varandra, är naturligtvis inget för slölyssnaren. Men är man intresserad av Bob Dylans fantastiska, och i sanning historiska, musik känns det bara naturligt.
Bob Dylan och de suveräna musikerna har en lägstanivå som är rent otrolig hög. Jämför man med de versioner som gavs ut är de kanske snäppet bättre, men man är inte säker. Här finns många exempel på passionerat sång som Bob inte levererar lika bra på de utgivna versionerna. Många finesser i kompet. Dessutom dagens underbart perfekta ljud.
Jag kände först att Bootleg-serien hade kommit till ett slags slut när man började utge övergivna studieförsök. Men det fungerar. Bob Dylans B-lag imponerar, det också.
Per
Ett brev betyder så mycket
Cilla Benkö
Sveriges Radio AB
105 10 Stockholm
Uppsala den 12 januari 2016
Hej Cilla
Vi som undertecknat detta brev älskar, som så många andra, populärmusiken från sextiotalet. Grupper som Beatles, Rolling Stones och artister som Bob Dylan och Elvis har gjort denna musik odödlig. Våra svenska grupper och artister som Tages, Hep Stars, Doris och Jerry Williams ska heller inte glömmas bort. Mycket av denna musik förtjänar att i dag kallas klassisk.
Vi tillhör själva de som kunde uppleva musiken när den kom, men kan konstatera att generation efter generation av nya lyssnare upptäcker den och tar den till sitt hjärta. Ett bevis för detta är väl att den så tydligt lever kvar i radio och TV och på nya plattformar som streamingtjänster och annat. SVT är också ett föredöme genom deras öppna kanal där man, bland mycket annat, kan hitta ett växande antal popprogram från detta gyllene musikdecennium.
Vi undrar nu om SR har liknande idéer som SVT? Det är alltså inte musiken som sådan vi frågar efter utan popprogram, livekonserter, popbandstävlingar och liknande som SR skulle kunna göra tillgängliga genom återutsändningar eller på annat sätt. Förutom att det skulle vara spännande rent musikaliskt så skulle det också ha ett populärhistoriskt värde som säkert skulle uppskattas av många. Vi anar att det finns en stor musikskatt i arkiven och vår förhoppning är att den kan publiceras på ett eller annat sätt.
Så sammanfattningsvis är vår fråga om detta är något vi kan hoppas på?
Bästa hälsningar
Lars Tegelberg Per Davidson
HJ Brantingsgatan 15 Tierps prästgård
753 27 Uppsala 815 91 Tierp
PS Detta brev publiceras också på vår mångåriga blogg perolarssextiotal.blogg.se. DS
Ännu en härlig Beatlesutgåva
År 2000 kom CDn ”1”, en samling med 27 låtar med Beatles som toppat i USA och/eller England. Den sålde snabbt över 20 miljoner ex. För oss som redan hade all musik var det inget nödvändigt inköp men nu när den återkommer är det en annan historia.
Nu har nämligen de ansvariga varit smarta nog att förpacka skivan tillsammans med en DVD eller Blue Ray med de promotionfilmer gruppen gjorde för låtarna.
Det som fick undertecknad att sätta utgåvan överst på önskelistan till jultomten var den deluxe-variant som också har kommit. Den innehåller också en andra Blue Ray-skiva, totalt hela 50 filmer. Jag gör ingen hemlighet av att jag i många, många år hoppats få äga Penny Lane och Strawberry Fields Forever, två klassiska filmer av svenske Peter Goldman. Nu finns de, äntligen, i den egna hyllan. För att få Strawberry Fields måste du köpa den stora versionen.
Men, det är klart, det går ju bra också att vara läsare av denna blogg så kommer dom här!
https://www.youtube.com/watch?v=8UQK-UcRezE
https://www.youtube.com/watch?v=S-rB0pHI9fU
Förpackningen är, bara den, precis så ursnygg som boxarna som kom 2009. Den 19x14x2,5 cm stora lådan omges av ett skyddsomslag i självlysande röd färg. Lyft bort det och därunder finns en bok med hårda pärmar i lysande ljusblått. Omslagens insidor håller skivorna och däremellan en text med ett uppslag för var och en av de 39 låtarna. (Skillnaden mellan 50 och 39 är att flera låtar finns i två filmversioner, Hello Goodbye och Daytripper i tre).
Ett eller ett par snygga bilder och en kort berättelse om låtens respektive filmens tillkomst. Att jag får veta att den David som hjälpte Burt Bacharach med Baby It´s You inte var den kände Hal utan hans broder Mack räcker för att jag ska älska texten!
Som en extra bonus har Paul och Ringo gjort nya kommentarer till några av filmerna. Inget att citera men noteras kan att Paul säger att de plockade in Peter Goldman eftersom de var så imponerade av svensk film och Ingemar Bergman. De ville ha något avantgardistiskt och de fick de ju också.
Så är det bara att sätta sig tillrätta i TV-soffan och njuta. De äldsta filmerna är från konserter, She Loves you t ex från vårt Drop in-program (tänka sig att bandnamnet Telstars på detta sätt syns över hela världen år 2015!). Eight Days a Week illustreras av bilder från konserten på Sea Stadium, särskilt att notera då låten inte spelades där och då!
Man småler när man ser I Feel Fine som kanske är den första ”rockvideon”, dvs inte ett försök att återge en livespelning. Att se Ringo på träningscykel när de andra mimar fumligt är kanske inte direkt bra men lite småkul. I Help! får Ringo bara hålla i ett paraply och i Paperback Writer sitter han bara stilla på backen. Mobbing!
Att ge genomtänkt ”kritik” här känns meningslöst – Beatles står ju liksom över sånt. Men nog måste få sägas att några filmer är dåliga. De hoppande tjejerna i början av Daytripper är, ja vi kan väl säga skojiga. Lady Madonna och ett par till är bara rörliga.
Men motsatsen finns det gott om, självklart. Förutom Peter Goldmans två filmer är den i år sammansatta tecknade filmen till Yellow Submarine ursnygg och de båda 90-talsfilmerna Free as a Bird och Real Love går också att se om och om igen. Från 2006 års Love-projekt ser vi den sammansatta versionen av Within You Without You/Tomorrow Never Knows. Underbar.
Vi avslutar med en länk till. Det måste ju bli den här, här dessutom med ett längre intro än vad Beatles 1+ bjuder på:
https://www.youtube.com/watch?v=2HuuEKS5Hd8
Det röda omslaget lyser snyggt i hyllan. Beatles har ännu en gång markerat sin storhet. De misslyckas aldrig.
Per
Gott Nytt År!
Med detta inlägg vill Per och jag önska alla läsare ett riktigt Gott Nytt År.
Nyår är en tid för eftertanke, en tid att blicka bakåt och en tid att blicka framåt. I detta inlägg ska jag – säkert inte överraskande – blicka bakåt, och denna gång utan funderingar om inspelningsteknik, ackord eller låtarnas betydelse i ett pophistoriskt perspektiv. Nej, jag ska bara presentera några låtar som ligger mig särskilt varmt om hjärtat och som jag aldrig tröttnar på att lyssna på utan att de i sig är några musikaliska mästerverk. Det är låtar som inte heller är knutna till något trevligt minne i det förflutna och som därmed saknar den nostalgiska patina som kan förklara böjelsen för en viss låt. Nope – helt oförklarligt har dessa låtar rört vid mitt hjärta och kanske gör rör de också ditt.
Den första är en låt med The Tokens men som väl senare blev mer känd när David Bowie gjorde en framgångsrik cover på den, men det är en annan version, nämligen Merseys från 1966 som ahr bosatt sig o mitt hjärta och på min hörselnerv. Jag talar alltså om ”Sorrow” som tydligen också satte sig på George Harrisons eftersom han tog med refrängen på sin låt ”It´s all too much” på albumet om den gula undervattningsbåten. På denna kan jag således ses gå och nynna på mina morgonpromenader.
https://www.youtube.com/watch?v=BCMJPG_svTc
I gamla stan i Stockholm låg tidigare en popklubb som hette Bobbadilla som jag besökte ett par gånger. De hade, om jag minns rätt, både levande musik och diskotek. Under ett av mina besök drabbades jag som av ett klubbslag av nästa låt. Dagen därpå tillbringades med ett febrilt sökande efter singeln på stadens affärer. Låten är verkligen inget banbrytande mästerverk och tillhör egentligen genren tuggummipop, något som aldrig intresserat mig särskilt. Men det var något med den som jag inte alls kan förklara vad det är men den har också bokat in sig i huvud och hjärta. Jag kan tipsa om att den passar utmärkt att vissla på långpromenaden. Men Lemon Pipers har förutom detta lilla mästerverk (sic) inte satt några spår i pophistorien.
https://www.youtube.com/watch?v=bI1EOxwnpvk
Sista låt (jag skulle kunna hålla på längre än du vill veta) är med Peter, Paul and Mary. Inte heller det en grupp som i övrigt gjort mig knäsvag. Men i just denna har de lyckats baka in så mycket sextiotalsmagi att den blir alldeles oemotståndlig. Den innehåller dessutom ett moment som jag gillar, den där meta-texten eftersom den handlar om andra samtidiga grupper. Kul. När man ser videon kan man undra om Marys ”dans” är koreograferad? I så fall så hatade koreografen henne. Men allt är förlåtet säger Lars som nynnar vidare på låten…
https://www.youtube.com/watch?v=TrXXx9706tc
Gott Nytt År!
Lars
