Det finns bara en riktigt bra Jul-LP!
Hade lite svårt att förstå det: att vi på bloggen upplevt sex julhelger utan att vi skrivit om den enda riktigt bra jul-LP som gjorts. Ni har sett omslaget fast förstod säkert redan av rubriken vilken det är.
Nej, vi har tassat runt ämnet julmusik lite fumligt kan det tyckas. Vårt första år, 2009, skrev Lars en artikel som först handlade om With The Beatles. Lite udda, kan tyckas men det var (är?) den musik han mest förknippar med Jul. Nu avslutades artikeln med John Lennons Happy Christmas (War is over) så en slags ordning återkom. Om jag nu ska vara lite mer traditionell än vad vi brukar vara i den här spalten.
Något år har vi helt undvikit ämnet. Inte konstigt då vårt decennium inte hade mycket av juldesignad musik Popmusik hade inte blivit så kommersialiserad. En bra låt var en bra låt, oavsett årstid eller innehåll.
Men ett av musikhistoriens viktigaste namn, Phil Spector, gjorde redan 1963 ett musikaliskt verk som håller fortfarande och kommer att göra det så länge det finns skivspelare. Rolling Stone satte den 142a på sin lista över historiens 500 bästa LP. Brian Wilson har kallat den sin favorit-LP överhuvudtaget.
De arrangemang som de många tidigare kända låtarna fick förde dom rakt in i samtiden. De låter fortfarande tidlösa och engagerande.
Phil Spector jobbade med de artister han var van med. Säkra kort, onekligen. Bakom rösterna fanns hans patenterade muller av många, många instrument så snyggt arrangerade och spelade att de inte låter rörigt.
Brian Wilson lär ha dykt upp i studion för att få spela på Santa Claus is Coming to Town men fick lämna för hans spel dög inte. Kvalitetskontroll. Vid sångmickarna var då The Crystals. Lyssna och visst hörs en klassikerstämpel, inte ska den här låten låta på annat sätt än så här.
https://www.youtube.com/watch?v=B3zudVvBEB4
Crystals med Barbara Alston med hits som Daa Doo Ron Ron och Then He Kissed var ändå inte Spectors största namn. Den titeln måste nog tillerkännas The Ronettes med Veronica (Ronnie) Bennet, snart fru Spector. Jag skriver bara Be My Baby. Klart att dom var med också. Liksom Crystals bidrog de med tre spår. Så bra att här tar vi två av dom. Hör först Sleigh Ride med sin tinge-ling-kör och sedan hur suveränt hon sjunger, Ronnie Spector, i I Saw Mommy Kissing Santa Claus.
https://www.youtube.com/watch?v=Y6rDA2Czz0E
https://www.youtube.com/watch?v=ilLT-ge6Luo
Naturligtvis såg Phil Spector till att få sista ordet. Han döpte skivan till A Christmas Gift for You och lade till From Phil Spector med lite mindre bokstäver. Vid återutgåvan 1972 hette plattan helt enkelt Phil Spectors Christmas Album. Sista låten på plattan låter så här
https://www.youtube.com/watch?v=wqO-2gIhB3I
Snacka om att placera sig själv i centrum! Men det är helt OK. Skivan och soundet var hans skapelse. Han må sitta i fängelse och varit värre än ett oslaktat julsvin men hans plats i rockhistorien är säker ändå.
God Jul på er, alla läsare!
Per
”He wasn´t showing up in the studio, and when people don´t show up, you do without them.” Charlie Watts.
När det på allvar gick utför med Brian gick det fort. En kombination av scenskräck (säger Mick) och ett övermått av droger i kombination med en paranoid personlighet (säger alla) tog gadden ur honom och han förlorade sitt inflytande i gruppen och fasade långsamt ut sig själv ur densamma.
Här är det emellertid som det var från början. Brian lysande på slide medan Keith harvar med kompgitarren. Snart skulle emellertid rollerna vara ombytta när Brian slutade med sologitarren och backade ner till komp. Arret sägs också Brian stå för och det är långt ifrån Beatles snälla version och starkt inspirerad av Elmore James spel.
https://www.youtube.com/watch?v=79shF21lY4I
Det var under Rolling Stones andra USA-turné som hans problem blev allt tydligare för omgivningen. Han kunde försvinna från turnén utan att någon visste vart han tagit vägen, och hans humörsvängningar fick närmast bisarra proportioner. Sommaren 1964 fotograferade Nick Wright stenarna för deras första album och blev vän med Brian som då och då drog sig undan hos Nick, ofta gömmande sig för arga pappor vars döttrar han förfört och inte sällan gjort med barn. Där gjorde han ett par halvhjärtade självmordsförsök genom att rispa sig över handleden med en kniv och genom att kasta sig ut genom ett fönster på nedre (!) botten.
1967 var han så slut både kroppsligen och mentalt vilket inte minst bevisas av hans utseende i filmen i samband lanseringen av ”We love you”.
https://www.youtube.com/watch?v=pfUZDzEN_I0
1968 var han en skugga av sitt gamla jag. Han deltog inte ens i alla skivinspelningar, han bara uteblev. De gånger det glimtade till var utanför Rolling Stones. Han spelade med på Jimi Hendrix version av ”All along the watchtower” och altsax på Beatles ”You know my name”. Droppen för Mick och Keith var svårigheterna med att turnera i USA på grund av Brians narkotikadomar. Han åkte ur gruppen och drog sig tillbaka till A A Milnes (Nalle Puh-författaren) gamla hus som han köpt. Han startade ett större renoveringsprojekt men omgav sig inte med professionella utan unga män som fungerat som chaufförer, bärare och liknande från Stones-tiden. Han blev fruktansvärt utnyttjad och blåst av detta patrask, medan han själv seglade omkring i huset hög som en uggla.
Och till slut hände det oundvikliga. Två dagar före Rolling Stones gratiskonsert i Hyde Park den femte juli 1969. Han hittades flytande i sin swimmingpool fylld med så många kemikalier och alkohol att man – som någon formulerade det – kunde öppna apotek på liket.
Det spekuleras fortfarande om omständigheterna kring dödsfallet från självmord och mord till vanlig fylleolycka. Helt utrett blev det väl inte heller.
Inte mer än tjugosju år blev han, liksom så många generationskamrater i branschen. En komplicerad man tvivelsutan men likafullt en ikon i Brittisk sextiotalspop. Och därmed en självklar plats i vår blogg.
The end.
https://www.youtube.com/watch?v=g3mYpFKztk4
Lars
Ljuvliga stämmor
The Association, minns du dom? Klart du gör, men nog var det bra länge du tänkte på dom eller hörde någon av deras låtar. Medge.
Det finns några, tänker man efter är det ganska många, namn bland sextiotalets artister och grupper som har hamnat lite i skuggan av de större och klassikerförklarade samtida. Många av dom är värda att lyfta fram och detta inlägg handlar om den hela sex man starka konstellation som bildades i Los Angeles i början av 1965. De sex var de som återstod när den 13 (!) man starka ensemblen The Men – som enligt Wikopedia var först med att kallas folk-rockgrupp – upplöstes.
The Association var en del av sextiotalets folkrock. De fanns där bland namn som Mamas & Papas och Lovin Spoonful. Hösten 1965 skivdebuterade gruppen med en version av Dylans One Too Many Mornings som var OK men inte mycket mer. Våren därpå kom dock genombrottet med en sjunde plats på listan och den utsökta Along Comes Mary
https://www.youtube.com/watch?v=BD7SvXmjf3U
Läckert gitarrsound men det var rösterna som man direkt fastnade för. Stämmorna. Det kom att bli mycket mer av stämmor på nästa singel, en USA-etta som vi hört alldeles för lite av sedan dess.
https://www.youtube.com/watch?v=E55Ak8WCB1Q
Cherish är en sådan där låt man på direkten gärna hör en gång till. Handen på hjärtat: Inte har väl popmusik låtit så omedelbart ljuvlig efter 60-talet? I jakten på den korrekta, överväldigande produktionen som vi hört sedan dess missades något som 60-talsmusiken hade, tycker jag.
Samtidigt kom gruppens LP-debut. Omslaget ser ni överst. Där fanns mer av snygga stämmor och man kunde bara imponeras av det faktum att fyra av de sex var inblandade i komponerandet. Det var alltså egenhändigt skrivna låtar de gjorde så snyggt.
Sedan blev det lite hackigt med framgångarna. En av de låtar som kanske var lite väl snygg och elegant för att passa på listorna då var den här
https://www.youtube.com/watch?v=noGHvxUtIy0
Ja, ni läste rubriken först längt upp, "ljuvliga stämmor". No Fair at All är en sådan där överljuvlig låt som man bara försvinner långt in i. Och sedan lyssnar på en gång till.
1967 inledde gruppen Monterey-festivalen och den sommaren toppade man listorna igen med Windy
https://www.youtube.com/watch?v=bPYT9Vyu62A
Sista större hiten, en andra plats, kom hösten 1967. Nu minns många svenskar den låten kanske bättre med Björn Skifs, som ju lyckades komma sjua med den på samma USAlista sju år senare, men det är ju så här den ska låta
https://www.youtube.com/watch?v=munErg-ykYU
Därefter gick de inte så bra för gruppen som fortsatte att kämpa på med medlemsbyten. Den existerar faktiskt fortfarande men att här forska vidare i deras produktion efter sextiotalet känns inte meningsfullt. Sanningen är den att de lyckades faktiskt göra många riktigt bleka singlar och det var egentligen bara den första LPn som var riktigt vass. Men deras toppar – och det finns fler bra låtar än de fem jag länkat till här – tillhör det ljuvligaste min skivsamling har, det anser jag bestämt.
Per
He wanted to be a leader, bu´t he wasn´t" Charlie Watts
”Most of the time Brian was very cool. But the was a liar and a opportunist as well.” Det är det sammanfattande omdömet om Brian av en av hans tidiga flickvänner och mamma till ett av hans många barn med olika kvinnor, Pat Andrews. När man läser om Brian och hör intervjuer med folk som kände honom så tycks hennes korta sammanfattning väl beskriva hans natur. Dubbelnatur. Jekyll/Hyde. Men för att ta det en smula från början:
Brian var duktig i skolan. Universitetsmaterial sa man om honom, men trots det hamnade han istället i diverse jobb från vilka han ofta sparkades på grund av småstölder. Hans intresse för kvinnor satte honom också i klistret. Tidigt gjorde han en fjortonåring med barn och kort därefter en gift kvinna. Livet var rörigt för unge Brian. Han växte upp i Cheltenham, en sömnig men fashionabel småstad i Gloucestershire. Hans musikintresse väcktes tidigt och han spelade i ett tradjazzband på pubar, företrädesvis klarinett, men han klarade också av gitarr, piano och saxofon. Han kom också att spela i ett r&b-band vid namn Ramrods. Efter det att Brian flyttat till London började han hänga på blues- och r&b-barer och han kom särskilt att beundra Alexis Korner och dennes Blues Incorporated. I samband med att Alexis behövde ett ersättningsband vid en spelning frågade denne Brian om han kunde fixa något och det kunde han. Med sina nyfunna vänner Mick, Keith och Charlie bildade han snabbt och lätt The Rolling Stones. Bill tillkom något senare.
Från början var Brian den självklare ledaren, beundrad särskilt av Mick och Keith, och gruppen växte snabbt i popularitet, och det var i den av Brian så älskade bluesens tecken. Tidigt kom deras första EP som verkligen hade rötterna i r&b. Det var såhär Brian menade att Stones skulle låta.
https://www.youtube.com/watch?v=arqpnd3fR6k
https://www.youtube.com/watch?v=78C80s2-30g
Bill Wyman skriver i sin självbiografi om Brian att denne hade mycket bagage, riktigt vad det var säger han eller vet han inte, men något i Brians förflutna lade en mörk skugga över honom. Brian var notoriskt svartsjuk och hade redan då en lätt paranoid attityd. Han sökte rampljuset med dess bekräftelse och ville vara gruppens. Dessvärre saknade han inga ledarskapsegenskaper och i takt med att Mick alltmer blev gruppens frontman och Mick och Keith kom att skriva mycket av gruppens material ihop så framstod denne – Mick – alltmer som ledaren. Drogerna kom in i stenarnas liv och drabbade Brian hårdast vilket ytterligare bidrog till att han kom mer och mer i skymundan. Han lämnade efter ett par år solospelande och nöjde sig mer och mer med kompgitarristens roll. Så tidigt som -65 ser man hur han kommit mer i skymundan och Keith blivit den nye frontgitarristen.
https://www.youtube.com/watch?v=HoxRFOr_sQ0
Musikaliskt drog bandet också åt olika håll. Mick och Keith skrev rock och Bill och Charlie följde dem medan Brian ville spela mer klassiks blues och r&b. Framgångarna slet också på bandet genom att de, när de spelade, inte kunde höra sin egen musik på grund av fansens ljudliga bifall. Det var bara komponerandet som förde gruppen framåt men rent tekniskt utvecklades egentligen bara Keith med sin drivande nyfikenhet och breda musikaliska intresse. Rutinen förde Brian ännu närmare alkoholen och drogerna och paranoian blev alltmer tydlig. Han uteblev allt oftare från repetitionerna med gruppen och experimenterade hellre på egen hand med nya instrument som sitar och marimbas. När han sedan träffade Anita Pallenberg 1965 sjönk han ännu längre ner i i drogerna. Med henne hade han en intensiv och droginfekterad relation tills hon övergav honom för Keith, vilket inte stärkte hans självförtroende. Efter polisens ökända drogtillslag hemma hos Keith med bland andra Mick, Keith, Brian och Marianne Faithful närvarande exploderade rubrikerna kring stenarna. Narkotikaanvändning var lika stigmatiserande i London då som i Sverige nu. Nu gick utförsbacken snabbare för Brian.
Till slutet av backen återkommer jag i nästa blogginlägg och avslutar detta inlägg med det som i min värld är Brians höjdpunkt. Från 1964 med Brian på sin peak på slide. Och fortfarande sologitarrist och den som intervjuas först.
https://www.youtube.com/watch?v=OfJVeHKVcE8
Lars
