perolarssextiotal

När jag hörde genom Wikileaks att Per skulle satsa på Temptations blev jag förstås skakad! Den kulan duckar man inte lätt! Min första reflex var att kontra med Supremes, men jag sansade mig och tog mig en funderare och lite lyssnande. Det finns ju en del Motown att välja på. Jag ville ha något som verkligen representerade soundet. Fett arrangerat på lite Spector- vis. En tjejgrupp förstås. Och en bra låt, naturligtvis skriven av några av Motowns egna. Och en karaktäristisk röst. Då slog det mig att få låtar ger mig så tydliga Motown-vibbar som mitt val. Och skriven av gudfadern själv, Marvin Gaye, om än med hjälp av Mickey Stevenson och Ivy Joe Hunter. Kort sagt den definitiva Motown-låten av den definitiva Motown-gruppen!

Martha Reeves var dessutom ganska typisk för artisterna i Berry Gordys stall. Kom från enkla förhållanden som äldst av elva syskon, vann en talangtävling, fick börja med sekreterarjobb på Motown och doa på andra artisters plattor innan Berry gav henne en egen grupp och en av många hits.

Martha and the Vandellas är Motown!

http://www.youtube.com/watch?v=CdvITn5cAVc

Lars

För oss rockälskare är detta med död lite extra knepigt. Rock associeras ju med ungdomlighet och ungdomen ligger definitionsmässigt långt ifrån livets slut. Glädjen att veta att man har ett långt liv framför sig är en viktig faktor bakom den energi och glädje vi förknippar med ungom.

Hösten 1970 var därför extra tung för oss som lever i kärleksförhållande till rocken. Jimi Hendrix bortgång behandlade jag i inlägget för tre veckor sedan. Redan ett par veckor därefter, den 4 oktober 1970, var det dags igen. Då lämnade 60-talets mest energiska röst jordelivet.

Janis Joplin föddes den 19 januari 1943 i Port Arthur, Texas där hon också växte upp. Hon kom från en välställd familj och föräldrarna uppmuntrade hennes musikintresse. Hon hade svårt för rasdiskrimineringen i denna stad i söder och slog sig ihop med likatänkande beatnik-kompisar i skolan med vilka hon delade intresse för litteratur och konst men framförallt musik. Det handlade om folk och jazz men för Janis framförallt blues. Hon började kopiera sångerskor som Bessie Smith och Odetta.

Hon började spela på små kaffehus och klubbar i Texas. 1963 var hon i San Fransisco och uppträdde med framgång i beatnickmiljöerna. Hon sjöng även på folkfestivalen i Monterey 1963. Hon blev med i Big Brother and the Holding Company 1966. De spelade på västkusten och vann fler och fler anhängare för sin psykedeliska rock med rötter i blues. De fick ett skivkontrakt som inte gav något. Men i juni 1967 spelade de på Monterey-festivalen. Det blev Janis genombrott för den stora publiken. Hennes glöd i framförandet av ”Ball and Chain” kan ingen undgå.

I augusti 1968 kom LPn "Cheap Thrills" med låtar som "Piece of My heart" and "Summertime". Publiken växte snabbt. Nu hette gruppen Janis Joplin with Big Brother and the Holding Company på affischerna. Medlemmarnas drogkonsumtion skapade inre spänningar och vid julen det året gjorde dom sin sista spelning.

Janis ordnade en ny grupp, Kozmic Blues band, mer inriktad på blues och släppte LPn "I Got Dem 'Ol Kozmic Blues Again, Mama" i september 1969. Gruppen lyckades inte bra hemmavid men nu växte intresset i Europa där de turnerade med stor framgång. Åter kom drogmissbruk och trasslade till det. Janis skärpte till sig och skaffade ett tredje band Full Tilt Boogie Band våren 1970. Janis kände att hon nu funnit sin stil, vit blues. Men under inspelningen av nästa LP började hon använda heroin igen.

Hon gjorde sin sista konsert inför 40 000 den 12 augusti 1970. Hon avled genom en överdos på ett hotel i Los Angeles den 4 oktober 1970. Postumt släpptes LPn "Pearl," från vilka "Me and Bobby McGee" och  Mercedes Benz" blev hits.

Därifrån kom myten om henne att växa. Hennes skivor sålde mycket mer efter hennes död och hon blev uppmärksammad i dokumentärer.  1979 kom filmen The Rose där Bette Midler spelade Janis Joplin. Hennes hus i San Fransisco blev ett drogrehabiliteringscenter 1999.

Även före sin tidiga död var hon föremål för mytbildning. Hennes kraftiga drogmissbruk var omtalat redan då liksom påståenden om lössläppt sexuellt leverne. Men sexuell frihet ansågs manligt, därför hade hon svårt att komma fram som sexig.

Den klassiska filmen från Monterey-festivalen visar hennes unika scenstil. Hon stampar med foten för att trycka fram budskapet och ansiktsuttrycket visar en total fokusering på framträdandet. Så förväntades inte en tjej vara på scen på 60-talet. ”Hon verkar inte kontrollera passionen, den kontrollerar henne”, är ett bra citat.

Hon var inte särskilt snygg. Genom att hon inte motsvarade dåtidens väna kvinnoideal med rent, långt hår, tyst, stängd mun och snälla rådjursögon, blev hon lite av ett föredöme för den senare feminismen. Hon blev också snart den ledande stjärnan i sina grupper och sparkade manliga medlemmar som inte funkade.

Men hennes tuffa blues-mamma image på scenen kunde bara lite dölja hennes sårbarhet. En gång sa hon i slutet av en konsert ”På scenen älskar jag med tusentals samtidigt men sedan går jag hem ensam”.

Men så här 40 år senare är det främst sångerskan vi minns. Hon var extremt temperamentsfull och fokuserad. Hennes raspiga röst, deformerad av alkohol och droger, grät med brutal styrka. Lika mycket som att "sjunga" viskade, stönade och vrålade hon.

Tyvärr fick aldrig Janis Joplin de kompmusiker hon förtjänade. Man kan ibland känna en slags charmfull amatörism över kompet. Men det är hon själv som är i centrum av musiken och det med sådan klar auktoritet, så det gör inget.

Tack o lov finns det bra samlingsplattor med Janis för er som inte har henne i samlingen. I så fall har ni en allvarlig lucka att reparera.

Vi lyfter hatten för Janis Joplin, en stor artist.

Per

Jag har äntligen sorterat skivor i veckan. Inte så få kan man säga. Alltså riktiga vinylskivor, LP, EP och framför allt singlar. Med några få undantag införskaffade sent femtiotal och under sextiotalet. Det blir så att jag inte spelar dom så ofta, eftersom det mesta har jag numera också på digitala medier. Men det finns en hel del som inte är återutgivet. Och det är något speciellt med dom gamla vinylerna. Omslag, små anteckningar på etiketten och spår efter sedan länge glömda fester ger många en egen identitet. Att på måfå dra en skiva ur någon av singelbackarna är som att ta en lott i ett lotteri med – nästan – bara vinster. Här är några slumpvisa axplock ur min nysorterade singelsamling:

Och redan första försöket blev en storvinst! Filmen “Alaska” från 1960 såg jag ett antal gånger och ser den gärna igen. Romantisk västernkomedi är väl rätt benämning. En idylliserad skildringa av det hårda livet i och runt Nome under guldruschens dagar. Av alla mina hjältar från den tiden var nog John Wayne den störste (Jonn Vajne på göteborgsk engelska för tolvåringar ). Fabian, om du kommer ihåg honom, hade också en roll. Det var den första barnförbjudna film jag lyckades ta mig in på och det var inte bara en härlig filmupplevelse utan filmens ledmotiv var också en riktig höjdare – ”North to Alaska” med Johnny Horton. Filmintrigen behöver jag inte berätta för det gör Johnny själv:

http://www.youtube.com/watch?v=JSt0NEESrUA

Hå, det var kul! Och jag sticker ner handen i en av backarna igen och får upp….. Bob Assam! Bob Azzam?! Metronome nummer mep 9018. Den lyssnade jag inte på i förrgår. Undrar om någon gjorde det. Trots att det mest ser ut och låter som Turkiets bidrag till melodischlagern 1960 så har den en charmig rytm. Eller hur? Men jag kan inte ha köpt den! Den måste ha hamnat i min ägo på annat sätt. Gåtfullt. Men han är lite lik Buddy Holly. Till utseendet alltså. Och jag minns att han också gjort en ganska kul inspelning av ”Tintarella di luna”.

 http://www.youtube.com/watch?v=zNbrEPWnYCg

Kan inte sluta inlägget med Azzam, hur duktig denne egyptier än var, utan jag kastar ut reven igen och det nappar i 1968. Vanilla Fudge. Detta måste väl vara fusion fast man kanske inte kallade det så då! Jazz och rock i en läcker mix. Gruppen kallas oftast för psykedelisk, men visst är det mer jazzingredienser i denna popgryta? Alla i gruppen sjöng, men jag tror att det är organisten Mark Steins röst som ligger längst fram i ljudbilden. Lite lik Chet Baker, tycker jag. ”The look of love”.

http://www.youtube.com/watch?v=RdHXSzAAGZc

Fantastisk sång från -68. Nu kan jag avsluta blogginlägget.

Lars

Lite då och då framöver kommer Per och jag ha en ”duell”. Typ argumentera för bästa låt av den ena eller andra gruppen eller kanske bästa grupp i en viss genre (förslag någon?). Vi kommer att turas om att vara utmanare. Denna gång har jag utmanat Per. Så föreställ dig följande:

 På den dammiga huvudgatan i Tombestone vid middagstid står jag i soldiset med hatten neddragen över ögonen medan jag fingrar lätt på min Navy Colt i hölstret, med en smal svart cigarr i mungipan. Som en mörk siluett i soldiset ser jag Per kliva ut i gatan vid OK Coral. Han har dragit tillbaka sin långa svarta rock från högra höften där jag anar en solreflex från hans Colt Peacemaker. Några sekunder står tiden stilla. Sedan börjar en kyrkklocka i fjärran slå tolv slag. Duellen kan börja. Och nu gäller det…….

Bästa Rolling Stones-låt!

Som utmanare väljer jag först. Och trots alla kanonlåtar som stenarna gjort så blev mitt val enklare än jag trodde. Och vem kan väl säga emot?

http://www.youtube.com/watch?v=iLddJ1WceHQ

1968 kom den som öppningsspår på ”Beggars Banquet” ursprungligen skriven av Mick som en folk-rocklåt men Keith föreslog, enligt Mick, tempoändringar och aktiva percussions så den blev – en samba!? Nätet säger att texten var inspirerad av Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” medan Mick själv hävdar att det var av Baudelaire. I vilket fall som helst så gav låten, som föregicks av LP:n ”Their Satanic Majesties Request”, ett ganska långlivat rykte om att stenarna fuskade i satanism, men det var nog bara den gamla vanliga exhibitionismen och en smula effektsökeri. Men magisk blev låten och det kändes som om Mick och Keith äntligen befriat sig från Beatles-komplexet och valde egen väg.

”Sympathy for the devil” är en alldeles speciell låt och låter sig svårligen placeras i ett fack. Den saknar, trots att den - sånär som på ett förfluget B - ligger på ackorden D, A, E, rocklåtens typiska backbeat. Den är definitivt inte R&B och absolut inte Pop. Den är ett mästerverk i en alldeles egen form. I någon mening är den Stones frigörelse från rockens form och höjdpunkten av deras skaparkraft. Tyvärr blev den också en del av soundtracket till den tragiska spelningen i Altamont där en åskådare mördades av Hells Angels som var anlitade som säkerhetsvakter (och hur tänkte du då, Mick?). Denna spelning anser många satte punkt för det oskuldsfulla sextiotalet. Och bara fan vet om det inte är lite svart magi i låten?

Den låten slår du inte, Per!    

Lars 

Tja, Lars - den kulan var vass men näppeligen avgörande! Nu har Stones en så bred och varierad produktion att det känns lite som att jag byter arena som kontrar en upprorisk låt med en ballad. Kanske tycker någon läsare att jag är feg som byter decennium men den bästa Stones-låten är ju den här:

http://www.youtube.com/user/capsautoparts666

Den som minns min favoritlåtlista vet att jag där hade en annan låt men då var jag trogen 60-talet eftersom det var det listan handlade om. Nu kom den här 1971, så det är väl inte så mycket att tjafsa om?

Wild Horses är kanske den bästa rockballaden något band någonsin gjort. Samspelet mellan Richards och Taylors gitarrer är så fulländat att man måste hämta andan extra varje gång man lyssnar. Mick Jagger brukar inte nämnas bland de bästa sångarna men här är han ju makalöst bra. Bill och Charlie gör ett säkert jobb längst bak och ljudbilden har den där krämigt fylliga som bidrar så mycket att göra hela LPn Sticky Fingers till Stones allra bästa (Jodå, inte är Exile on Main Street tillnärmelsevis lika bra!).

Med LPn Sticky Fingers, inklusive mästerverket Wild Horses, befäste Rolling Stones sin plats i den allra högsta toppen bland rockens namn. Dom har inte gjort så bra ny musik de senaste 35 åren men ingen kan ta i från dom front-rollen som bandet som bevisar rockens odödlighet! 

Och i toppen av alla deras fina låtar återfinns Wild Horses.  

Per