Sextiotalspop - The Mersey Beatles
Vi snackade över en whisky innan. Beatles "Live at BBC" gick i bakgrunden. Vi smälte konserten tillsammans över en öl på verandan utanför Katalin efteråt. Snackade mera. Beatles är bäst. Det är så säkert och självklart att det nästan blir löjligt. Vi kan skriva hur mycket som helst om den gruppen här på bloggen. Det kommer aldrig att ta slut. Däremellan hade vi fått en härlig upplevelse. Struparna var torra och törstiga efter mer än två timmars allsång.
På scenen var fem killar från Liverpool, "självklart", vars namn i dopattesterna ingen fick veta och ingen brydde sig om. De tilltalade varandra som John, Paul, George och Ringo. För det var ju de dom var. Utom killen bakom keyboarden som inte alls var klädd som de andra fyra, han hade ju ingen Beatlesfigur att spela. Det var bara en av många underbart korrekta detaljer i The Mersey Beatles show inför ett fullsatt Katalin i Uppsala i fredags. De lyckades exakt återge låtarna som de får nära femtio år sedan spelats in på de oförglömliga plattorna. Instrumenten, kläderna och sättet att röra sig på scenen, allt var skickligt kopierat. Och John såg faktiskt ganska lika ut som originalet.
På dryga två timmar fick vi ett pärlband klassiker. Mest imponerande var andra avdelningen där vi fick låtar från den tid när Beatles hade övergivit scenen. Hela sex från Stg Pepper, t o m A Day in the Life. Mersey Beatles, naturligtvis klädda som Beatles på innerfodralet, lyckades förbluffande bra. Mot slutet vågade de ta ut svängarna och "Ringo" släppte loss rejält.
Det var bara att tacka men inte buga utan sträcka händerna i luften och sjunga med i avslutande Hey Jude där hela publiken blev en mäktig kör. Jag är säker på att om någon av de fyra Beatles hade varit där hade han också applåderat.
Per
Det borde vara en omöjlig uppgift att tolka Beatles musik. I bakhuvudet spökar naturligtvis hela tiden originalmusiken. Men ska man göra det så ska man göra det på det kärleksfulla och lekfulla sätt som Mersey Beatles gör. De är originalen trogna intill (nästan) varje ton och manér och gör det med en lika charmig som självklar entusiasm som är lika smittsam som ett genomsnittligt influensavirus.
Publiken på det fullsatta Katalin här i Uppsala bestod nästan till lika delar av grånande herrar och damer som ungdomar långt ner i tonåren. Alla - jag menar alla - tycktes kunna varenda textrad och när bandet ett par gånger leende slutade spela och sjunga så fortsatte showen och sången utan avbrott. Stämningen var verkligen hög och bandets publikkontakt levde på den ömsesidiga kärleken till musiken.
Konserten var generöst lång och bestod av två delar där den första var en hyllning till de tidiga Beatles med musik från deras första album och den andra hämtade musiken från "Revolver" och framåt. Rent musikalisk lyckades bandet bäst i denna första del, säkert beroende av att musiken var mindre tekniskt krävande. Den andra delen hade "Sgt Pepper" och "Let it be" i centrum då scenkostymerna bytts ut till de som syns på omslaget till Pepper. Till och med lösmustascherna var på plats.
Ska man säga något om den enskilda insatserna var jag kanske mest imponerad av Mark Bloor som var "John". Han var träffsäker i sin bredbenta pose och hade lite av John´s egen energi i rösten. Brian Ambrose som Ringo var kanske den som hade knepigast med de tekniskt svårare delarna i den andra akten. Men så är också Ringo själv klart underskattad som trummis.
Sammantaget en härlig kväll med ett skickligt band, fantastisk stämning och gott sällskap. Det kunde inte vari mycket bättre….
Lars
PS Javisst et smakprov från Cavern
Sveriges 100 bästa LP – lista i Sonic
Sedan sekelskiftet finns en svensk musiktidning som ger en bred och bra bild av spännande populärmusik, sånt som händer i nuet men också från artister som funnits länge och förtjänar uppmärksamhet. Den heter Sonic, för den som inte uppmärksammat den kan jag rekommendera en tidning med duktiga skribenter och intressant läsning.
Kolla gärna in deras sida, här en länk
I somras presenterade Sonic ett specialnummer med en genomgång av vårt lands 100 bästa LP-skivor. Har studerat den och redaktionen visar än en gång sin kompetens. Här finns många bra artiklar och, framförallt, en läcker lista som visar att vårt land verkligen kan producera musik med bredd och många, många toppar.
Innan jag går in på hur listan tar upp den epok som vi specialiserar oss på i denna blogg kan jag inte låta bli att göra som den typiska musikjournalist jag länge var: påpeka de missar jag finner uppenbara.
Just D borde varit med och deras unika Svenska ord-LP. Sant är att Latin Kings betydde mer för svensk hip hop men Just D var före, dessutom roligare och bättre. Tomas Ledins viktiga Möjligheternas spel borde också fått plats, om inte annat långt ned på listan. Med låtar som En del av mitt hjärta visade Tomas vägen under 90-talet när Svenstopp och Trackslista flöt ihop. Att redaktionen uteslutit Ulf Lundells centrala verk Den vassa eggen kan inte varit menat annat som ett skämt, ganska dåligt i så fall.
Men slut på gnället. Sonic presenterar en lista som – sånär som dessa få undantag - träffsäkert fångar allt viktigt som hänt i vårt land på albumfronten. Hur är då ”vår” epok – dvs åren 1954 – 72 som vi definierat den – fångad? Så här, vi tar plattorna i platsordning:
3. Jan Johansson – Jazz på svenska
9. Monika Zetterlund & Bill Evans: Waltz for Debby
13. Lill Lindfors: Du är den enda
16. Cornelis Vreeswijk. Poem, ballader och lite blues
20. Bo Hansson: Sagan om ringen
23. Pugh Rogefäldt: Ja, dä ä dä!
35. Tages: Studio
45. Ted Gärdestad: Ted
49. Doris: Did you Give the World Some Love Today Baby
53. Fred Åkerström: Två tungor
68. Jojje Wadenius: Goda´goda´
76. Lars Guhlin Quartet: Danny´s Dream
81. Svante Thuresson: Du ser en man
88. Olle Adolphson: En stol på Tegnér
93. Hoola Bandoola band: Vem kan man lita på?
Håll med, en spännande lista! Det ska tilläggas att presentationen av Doris åtföljs av en nygjord, lång intervju med henne. Genomgången av Jan Johansson har många bilder från hans uppväxtmiljöer i Hälsingland. Som sagt, Sonic är en läsvärd tidning.
Den första tanken man får är ett lite: Hoppsan!, ärligt talat har jag inte alla dessa ens i min samling. Listan illustrerar att den på ”vår” tid snäva inställningen till vad som var musik man kunde lyssna på, nu är borta. Då kunde vi gilla Tom Jones Green Green Grass of Home men rata Jan Malmsjös En sång en gång för längesedan, fast det var samma låt men på fel språk. Inte hörde vi Lill Lindfors eller Svante Thuresson då. Idag vet vi att dom var bra. Vi har blivit äldre och klokare.
Att Studio är den enda skivan från popbandsvågen på 60-talet är OK, den var klart bäst.
I artikeln får många artister och skribenter ange sin topp-5. Per Gessle har med Hep Stars On Stage på sin lista men inte platsar den på en total 100-lista, inte! Fast den är himla kul.
Fast det är klart: Hade jag fått bestämma hade Spotnicks in Paris kommit med. Men jag förlåter Sonic, tvivlar på att någon i deras redaktion var tonåringar på 60-talet!
Per
Sextiotalspop - inte bara musik
Jag såg en intervju med Dave Davies på tuben då han berättade om sin tid som en Kink på sextiotalet. Han sa något som fick mig att tänka på modets betydelse. Allt var ju inte musik – det var mode också. Då liksom nu. Det var show!
Vi som växte upp i Sverige på sextiotalet kunde bara med avund se på bilder och filmer från modets centralpunkter som Carnaby Street och Kings Road. Den lokala tillgången var – för att uttrycka mig försiktigt – dålig. De svenska klädhandlarna tog lång tid på sig att acceptera att ungdomsmodet från England var mer än en fluga. Ville man ha byxor något snävare än de som bars av Humphrey Bogart i "Casablanca" fick förlita oss på sykunniga flickvänner och liknande. För att illustrera detta så måste jag bli en smula personlig.
Någon gång i första hälften av sextiotalet gick ryktet på skolorna i Göteborg att Ströms – den stora och dyra modebutiken – fått in blommiga slipsar. Det blev brandövning på undervisningsanstalterna när massor av modemedvetna gossar drog på korståg först för att förklara för föräldrar att man bara måste ha ett extra ekonomisk tillskott (och varför man inte var i skolan) och därefter rusa ner till Ströms hörna innan de åtråvärda accessoarerna var slut. I ett hav av gubbrandiga halsbeklädnader placerades vi lyckliga i modetoppen med en säker flickmagnet om halsen. Modehungern var stor. Jag bär fortfarande denna slips vid mycket högtidliga tillfällen.
Sedan kom behovet av Beatlesboots, dessa högklackade kängor i vilka vi stolta som tuppar vacklade fram på gator och dansgolv. Till detta skulle gärna bäras en rundhalsad kavaj av den typ Beatles hade vid sitt Sverigebesök 1963. Samt, som sagt, hemsydda snäva byxor. Jag minns än ett par som knappt tillät några rörelser i knäleden och som tillsammans med bootsen säkert gav mig en intressant gångstil. Men spela roll, det var ju "inne". Så kom prickiga skjortor, avlagda äldre uniformer och ja du vet… Och långt hår förstås!
Flickorna hade lika stort besvär, inte minst med att övertyga föräldrar om att Mary Quants miniskirts också kunde bäras av anständiga skolflickor. Färgglada regnkappor av plast liksom en viss sorts stövlar, jag tror det var Courrèges, var också ett måste. Jag minns också det så kallade op-modet med svartvita mönster som närmast liknade en optisk illusion. Till det gärna långt mittbenat hår eller, som en hommage till femtiotalet, tuperat.
David Bowie sjöng 1980 om modet i "Fashion" med det finns tidigare vittnesbörd.
http://www.youtube.com/watch?v=KXaO3zgaf5Q
Lars
Bara sommar på sextiotalet!!(?)
Så tog även denna fina sommar slut, nu flödar naturen av höstens vackra färger. Men här på bloggen unnar vi oss lite britt- förlåt, jag menar USAsommar.eller kanske bättre sagt, sextiotalsmusiksommar
Det här med musik och årstider är inte alltid så enkelt. Vad är förresten höstmusik? Detta inlägg handlar om musik som är sommarmusik men när vi lyssnar på vår favoritmusik är det ju ändå på något sätt sommar varenda gång.
Scott McKenzie avled nyligen. Vi vill vara lite sparsamma med runor här på bloggen så ingen av oss skrev om det. Men när jag häromdagen hörde Scotts LP San Fransisco insåg jag att det måste bli ett inlägg. Detta trots att han hade bara en hit och gjorde totalt två LP varav den andra kom efter ett par år då han var glömd.
Glömd förresten? Ingen kan glömma hans klassiska San Fransisco (We Sure to Wear some Flowers in your Hair) en temalåt över the Summer of Love placerad i den stad som var västkustpopens givna centrum. Hippierörelsens själva utgångsbas.
Låten har allt en klassiker behöver. En stadigt flödande akustisk gitarr visar vägen till en oemotståndlig melodi, en lysande triumf för kompositören John Phillips.
http://www.youtube.com/watch?v=mJ_WG3d3GL8
Men det är inte bara den låten som gör McKenzies debut-LP så bra. Här finns ytterliga tre låtar av John Phillips, inklusive den snygga Like an Old Time Movie, uppföljaren som borde ha slagit redan 1967 men sextiotalet var en tuff tid på listorna som vi vet.
Med sin kanske inte så originella men oj! så sköna röst gör Scott bra covers på låtar av bland andra Donovan, Tim Hardin och Lovin Spoonful. Här finns här också en egen komposition som är väl så bra som många andra spår, Whats the Difference. McKenzie kom efter 1967 inte att göra mycket väsen av sig men han skrev hiten What about me åt kanadensiska Anne Murray och var medkompositör till Beach Boys listetta 1988, Kokomo, så det var ingen tillfällighet att den här låten var så fin. Lyssna här, bra va??
http://www.youtube.com/watch?v=yGzSgQ8XSsY
För dig som har Spotify har jag satt ihop några låtar från den här sköna plattan. I mitt lyssnarrum tar sommaren aldrig slut!
Per
