Tamla-Motown – en framgångssaga
Berättelsen om skivbolaget Tamla-Motown är också berättelsen om ett av musikhistoriens mest framgångsrika företag. Den får karaktär av saga om man betänker att det drevs av svarta och skapades och lyckades under en tid då det rådde påtaglig rasdiskriminering i USA. Skivbolaget hade svarta artister, med ett par undantag som dock knappast märktes. Företaget startade i Detroit och var kvar där under sina gyllene år, innan det flyttade till Los Angeles 1971. Detroit hade 1960 över en miljon svarta, den fjärde största populationen svarta i USA.
Barry Gordy Jr. skrev låtar men ville satsa på låtproduktion och startade Tamla-Motown. Han ville använda titeln till en Debbie Reynold-låt, ’Tammy’, men fick ändra till Tamla av copyrightskäl. Bolaget låg i Detroit och därav namnets andra del, Mo(tor)town.
Gordy hade det löpande bandet vid Fordfabriken, där han också hade jobbat en tid, som förebild för sitt skivbolag. I bilfabriken gjorde varje person en viss sak och han menade att så borde man även kunna jobba med att skapa musik. Gordy tänkte också utanför musiken, han anställde t ex en person vars enda uppgift var att se till att artisterna kunde uppföra sig på scen och utanför. Så fick t ex. Marvin Gaye veta att man inte ska blunda när man sjunger och de kvinnliga sångerskorna att man inte ska böja sig så att bakdelen putar ut. Detta med styling är numera en självklarhet, så var det inte på 60-talet.
Ett begränsat stall av kompositörer och producenter gav Motown-musiken en enhetlig stil. Bröderna Brian och Eddie Holland bildade tillsammans med Lamont Dozier en framgångsrik låtskrivartrio. De försåg inte bara Supremes, utan även Four Tops och andra med alla stora hits de första åren. Här fanns utsökta studiomusiker som jobbade natt och dag. Tangenterna hanterades oftast av Earl van Dyke, gitarren av Robert White och saxofonen av Eli Fountain. Viktigare ändå var trummisen Benny Benjamin och basisten James Jamerson som såg till att låtarna fick luftiga rytmer. Tillsammans skapade de en storhetstid för ”The sound of young America” som blev bolagets slogan. Den första ettan på USA-listan kom i december 1961 med flickkvartetten the Marvelettes.
(1446) Please Mr. Postman (Stereo Version) - YouTube
Den gjorde The Beatles senare på LP:n With the Beatles. På samma LP gjorde de också Money som Gordy skrev. På With the Beatles fanns också en tredje Tamla-låt, ‘You´ve Really Got a Hold on Me’. Beatles bidrog därmed starkt till att Motown-musiken blev populär i Europa.
År 1964 började hitsen komma tätare. Under sin slogan ”The Sound of Young America” lanserade bolaget en effektiv popmusik och hade 1962-71 en otrolig tioårsperiod med mer än 100 låtar på topp-10 i USA. Barry Gordy sa i en intervju 1989 att han tjänade 367 miljoner dollar på 16 år. Inte illa.
Bolagets framgångsrikaste 60-talsnamn var The Supremes. De var decenniets klart mest framträdande kvinnliga konstellation och utstrålade en lyx med sexig underton som kompletterade deras briljanta poplåtar. De hade inte mindre än 19 topp-20-hits i USA 1964-71, varav 12 ettor. Genombrottet kom sommaren 1964 med ’Where Did our Love Go’. Notera hur varje instrument bidrar till den lätta rytmen.
(1446) Where Did Our Love Go - YouTube
1969 hoppade förstasångerskan Diana Ross av. Trion fortsatte men stördes av fler medlemsbyten och upplöstes slutligen 1977. Diana Ross hade långt in på 80-talet en framgångsrik solokarriär även om hon aldrig har räknats bland de större sångerskorna.
Martha and the Vandellas gjorde betydligt tuffare låtar än Supremes. Hitraden blev inte så lång men inkluderar klassiska låtar som ’Heat Wave’ och ’Dancing in the Street’.
(1446) MARTHA and THE VANDELLAS - Dancing In The Street (1964) (Remastered) - YouTube
På herrsidan måste nämnas Four Tops. Deras musik låg låg nära Supremes vilket lätt förstås av att Holland-Dozier-Holland även skrev deras hits,’. Gruppen kan noteras för att de höll ihop med exakt samma laguppställning i 43 år till 1997 då en av medlemmarna dog. Deras största ögonblick var Reach Out, I´ll Be There från 1966. På två år hade musiken blivit mer sofistikerad. Kolla in basspelet här!
(1446) Reach Out I'll Be There - YouTube
Herrkvintetten The Temptations hade också en rad med klassiska låtar och hits en bit in på 70-talet. Bland deras pärlor länkar vi till Get Ready. Jag väljer ett TV-klipp där ni bara måste kolla in koreografin. Som sagt, detta skivbolag tänkte på allt!
(1446) The Temptations - Get Ready (1966) - YouTube
Kan inte låta bli att avsluta länkraden med en stark personligt favorit. Bod Dylan har kallat Smokey Robinson ”USAs bäste poet”. När man kollar in texten här håller man med.
(1446) Smokey Robinson & the Miracles The Tracks of My Tears lyrics - YouTube
Nu har vi bara skummat på ytan av denna uppsjö av framgångsrika artister och härliga låtar. Vi måste så klart nämna Stevie Wonder, Marvin Gaye, Jackson 5…. Ja, listan ÄR lång.
När Tamla-Motown flyttade till Los Angeles stannade kärnan av bolagets fantastiska studioband i Detroit. Det blev slutet för den konstnärliga profilen och 60-talets singelguldår var över även om bolaget hade en hel del kvar att ge. Inte minst Stevie Wonder och Marvid Gaye gav profil åt 70-talets soul.
En sak är mer än säker: Musiken kommer att leva mycket långt fram i tiden. Så är det och förblir med den bästa musiken.
Per
Ännu en grupp att lyfta fram!
Andra omgången av min lyssnarcirkel behandlar Manfred Mann. En av alla grupper som förgyllde sextiotalspopen med en personlig stil och härliga låtar. Vi har inte skrtivit om dom på våra 12 år, tror jag. Hög tid!
Bandet startades i London av keybordisten Manfred Mann och trummisen m m Mike Hugg. De bildade ett R&B-band med sex killar. När de sökte sångare var Paul Jones den ende som dök upp. Han minns att av de sex röstade två för och två emot honom och de andra två sa att han fick duga tills någon annan dök upp. Sju musiker kunde inte löna sig så de tre blåsarna fick sluta. Sättningen blev Mann, Hugg, Jones, Mike Vickers på gitarr, sax och flöjt samt Dave Richmond på bas. De kallade sig The Mann Hugg Blues Brothers men det stoppades av EMIs representant när de försökte få kontrakt. Han föreslog Manfred Mann, något alla ogillade för det skulle fokusera intresset på en medlem. Men intresset för skivkontrakt tog över så när de inte hade något alternativ fick det bli så.
Första singeln spelades in i maj 1963. Why Should we not blev ingen succé liksom inte heller andra singeln Cock-A-Hoop som dock John Lennon kommenterade positivt i Melody Maker. Bättre gick det för nästa låt som kom i början av 1964. Femte plats för egna kompositionen 5-4-3-2-1 som var beställd som temalåt till det populäta TV-programmet Ready steady go!
(1436) 5-4-3-2-1 (Parts 1-2 / 2007 Remaster) - YouTube
Med en sådan exploatering var hiten given, femte plats. Nu lämnade Richmond bandet. Tom McGuinnes kom in och den första framgångsrika besättningen var klar. När nästa singel tillbringade två veckor på första plats både i England och USA augusti resp oktober 1964 kan man kalla genombrott! För att nu inte tala om topplatsen i vårt för oss ungdomar heliga radioprogram Tio-i-topp! Kolla Pauls höfter och maraccas här!
(1436) Doo Wah Diddy Manfred Mann TRUE STEREO HiQ Hybrid JARichardsFilm - YouTube
Därefter följde flera snygga pophits. Efter Sha La La, som ganska mycket påminner om Doo wah Diddy Diddy, kom en låt som genast blev en personlig favorit. Kolla in den inledande gitarren, visst låter den så ensam på något sätt. Sedan sjunger Paul Jones med en så ledsen röst att man bara måste lyssna.
(1436) Come Tomorrow - YouTube
Bredvid hitraden släppte gruppen 3 EP-skivor med låtar som inte var med på LP eller 45-varvare. Däremot släppte gruppen bara två album i denna sättning. Noteras måste att de spelade in flera instrumentallåtar med personliga arrangemang av samtida poplåtar. Inte musik som går till historien men en bra illustration till att sextiotalspopen är musikaliskt bredare än vi ofta minns den.
Hösten 1965 lade Mike Vickers av. För att ersätta en sådan multiinstrumentalist behövdes tre man. En av dom var Jack Bruce som tog över bas när McGuinnes flyttade till gitarrjobbet. Nästa låt kom etta och är den enda listettan som denne berömde basist (Cream etc) spelar på.
(1436) Manfred Mann - Pretty Flamingo - YouTube
Nu var det Paul Jones tur att lämna efter två år på topp. Rod Stewart var bland de man kollade upp innan valet föll på Mike DÁbo. Med honom blev Manfred Mann mer av ett vanligt popband då Bruce och de två extra blåsarna hoppade av och Mike var inte samma mästare på munspel som Paul. Klaus Voorman, Beatles kompis från Tyskland tog över basen. Sju låtar på topp-20 blev det. Gruppen blev den enda i historien som toppat Englandslisten med två olika sångare. Etta även på Tio-i-topp.
(1436) Manfred Mann - Mighty Quinn - YouTube
Min genomgång stannar där. Detta är ju en sextiotalsblogg! Manfred Mann bildade därefter ”Chapter three” och återkom som ett framgångsrikt gäng på sjuttitoalet som bl a toppade USA-listan med Springsteens Blinded by the Light. Ingen av de andra från 60-talet vad med. För oss svenska är nog minnet starkare av Paul Jones solokarriär som innehöll hela 10 låtar på tio-i-topp 1966-70.
Det kan bli ett annat inlägg här.
Per
1966
Ibland kommer inspirationen till ett blogginlägg från det mest oväntade håll. Som nu. Idag fick jag besked från fastighetsägaren att vi har fått en ny kod till vår gemensamma ytterdörr – 1966. Tidigare var den 1905, lätt att komma ihåg med tanke på sjöslaget vid Tsushima då den japanska flottan besegrade den ryska. 1966 bjuder på andra hållpunkter och jag sökte mig till buken ”1966” av Jon Savage som behandlar just detta år på inte mindre än 584 sidor text. Så det blir ett litet axplock från musiken detta episka år.
I januari, som den kronologiska boken logiskt nog inleder med uppmärksammas Tom Lehrers dyspepsiska låt om att allt kommer att gå åt helvete och att vi alla kommer att göra sällskap på denna dystra hädanfärd. Tom är sorgligt bortglömd nuförtiden och jag påminner gärna om hans cyniska gärning. Denna är kanske hans höjdpunkt. Bomben var fortfarande i allas medvetande.
https://www.youtube.com/watch?v=frAEmhqdLFs
Från februari tar Jon fram en Rolling Stones-låt som han anser vara en av deras främsta. Ovanligt lång för denna tid och jag minns att jag hade rätt svårt att komma till tals med den, kanske för att stenarna är lämnade det bluesiga för en återgång till den rockabilly som aldrig varit min kopp av te. Men texten om den stackars rika flickan är episk, det ska inte förnekas och kanske fångar den något av stämningen under 1966. Men döm själv. Lite dragning åt socialrealism som in Mothers little helper.
https://www.youtube.com/watch?v=ArY0k-QkzO0
1966 var Vietnamkriget i centrum. Barry Sadler sjöng medryckande och melankoliskt om elitförbandet de gröna baskrarna. Men det fanns förstås motkrafter med rötterna i folkrocken. Monks tillhörde denna genre men jag ska inte lägga ut deras mest kända anti-krigslåt utan en annan låts som redan 1966 osar lite av punk, eller vad tycker du? Denna är från Mars.
https://www.youtube.com/watch?v=3H-fmmNmrRs
Utgiven redan i mars blev den en hit i april. Jon kallar den en mile-stone. På något sätt håller jag med honom. Är den drogrelaterad som den fick mycket kritik för att vara? I don´t give a shit, det är en låt som öppnade ny stigar i den musikaliska skogen och håller änn, vilket inte kan sägas om allt som producerades detta år. Men det finns fle månader som jag ska återkomma till.
https://www.youtube.com/watch?v=IIwq8PgwOv8
Lars
Den moderna soulmusikens fader
Så är det åter dags för en termin med Senioruniversitetet i Uppsala. 6 eftermiddagar kommer 2x19 damer och herrar samlas för att med mig lyssna på intressanta artisters eller gruppers musik. Här på bloggen gör jag korta presentationer som introduktion. Först ut i höst är Ray Charles.
Ray Charles musik är den totala bryggan mellan blues, gospel och rock. Han brukar kallas den moderna soulmusikens fader. Han smälte samman gospelmusikens känsla och intensitet, den sekulariserade lyriken och sångsätten från blues och country och rytmerna och improvisationerna från alla dessa stilar till en musik som på samma gång var både sofistikerad och spontan. Ray Charles var en av rockmusikens ursprungliga stilbildare samtidigt som han förekommer i jazzlexikon. Han gav t ex ut skivor med jazzvibrafonisten Milt Jackson som var med i Modern Jazz Quartet.
Ray Charles föddes 1930 och blev blind vid sex års ålder. Han fick en gedigen musikalisk skolning och lärde sig skriva noter i blindskrift. Han blev tidigt en driven pianist genom att ofta spela i kyrkan. När hans mamma dog då han var femton bestämde han sig för att bli heltidsmusiker. Bland hans första jobb var att ackompanjera sångerskan Ruth Brown.
År 1951 fick han sin första topp-tio-placering på R&B-listan med ’Confession Blues’. Genombrottet kom 1954 med den ofta coverinspelade ’I Got a Woman’, en låt som präglas av Rays lite raspiga stämma och ett häftigt, gospelinspirerat pianospel. Den kom tvåa på den nationella R&B-listan.
(1404) 1955 Ray Charles - I’ve Got A Woman (#1 R&B hit) - YouTube
Andra kända låtar han gjorde på femtiotalet var ‘Drown in My Own Tears’, ’Halleluja I Love Her So’, ’(Night Time is) the Right Time’ och ’Sticks and Stones’. Låtar som skulle återkomma i många artisters och gruppers repertoar. Men det verkliga genombrottet på stora listan fick vänta till 1959: ’What Did I Say’. En låt som får ordet klassiker att kännas tunt. Odödligt pianoriff i början och i slutet call-and-response-växlingar mellan sångare och tjejkör, ett stillån från gudstjänster bland svarta.
(1404) 1959 HITS ARCHIVE: What’d I Say (Parts 1 & 2) - Ray Charles (45 single version) -
Året därpå toppade han den stora listan igen med ’Georgia on My Mind’ och året därefter med ’Hit the Road Jack’. Den förra en ballad från 1930. Mer klös i den senare som också toppade Tio-i-Topp.
(1404) Hit the Road Jack - YouTube
1962 kom LP:n Modern Sounds in Country and Western som fick en uppföljare i volym 2. Här kopplades den dynamiska stämman med stråkarrangemang och ballader. Det var ett kommersiellt genidrag. Plattan toppade LP-listan. ’I Can´t Stop Loving you’ blev en evergreen när den släpptes som singel. Etta även i England och på Tio-i-topp.
Därefter var det slut på listtopparna men några återbesök på topp-10 gjordes innan storhetsperioden var över. Men skivproduktionen fortsatte förstås. Vi kan notera en fin version av Beatles ’Eleanor Rigby’.
(1404) Ray Charles - Eleanor Rigby - YouTube
Hans självbiografi Brother Ray blev en storsäljare när den kom 1978. Ray Charles var med i USA for Africa 1985. När han kom in i studion blev det tyst och Lionel Richie sa "Mr America just come through the door". Det låg ganska mycket sanning i det. Genom sin framträdande roll i en i grunden afro-amerikansk musik kom han att definiera en viktig del av det vi känner som Amerika. Samma år toppade han countrylistan med Seven Spanish Angels, en duett med Willie Nelson.
Som svart i femtiotalets USA fick Ray Charles känna av segregationen. Han blev t.ex. vägrad att framträda i delstaten Virginia, något som delstaten bad officiellt om ursäkt för flera år senare. Detta återges i filmen Ray från 2004 som handlar om Ray Charles liv med ett utmärkt framträdande av Jamie Fox i huvudrollen. Före premiären samma år dog Ray Charles i sviterna efter en leversjukdom. Albumet Genius Loves Company utgavs postumt och blev hans första platinasäljare i karriären. Den blev Rays andra att toppa LP-listan. Före sin död hade han den 23 maj 2003 givit sin 10 000:e konsert!
Ray Charles msikhistoriska bidrag är svår att överskatta. Han kommer att minnas många generationer framöver.
Per
Manfred Mann.
Nej, inte är detta ett ”mästerverk” inte!
2011 års största musikhändelse för oss 60-talsnördar var utan snack utgivningen av Smile. Rockhistoriens mest mytomspunna LP sedan den hade övergivits av en utarbetad Brian Wilson 44 år tidigare och aldrig blev den uppföljare till Pet Sounds som var tänkt. När den slutligen släpptes hyllades den av en nästan löjligt enig kritikerkår. Jag skrev en egen recension i dessa spalter. Se länk perolarssextiotal - (blogg.se)
När jag nu ett drygt decennium senare låter de två skivorna snurra i CD-spelaren samtidigt som jag åter läser några av de hyllande recensionerna från då, vill jag återkomma till Smile. Skivan har idag blivit mer glömd än vad man kunde ana när superlativen flödade vid utgivningen. Ganska rättvist, tycker jag nu, lite elakt.
Har nu bekvämt tillbakalutad i min lyssnargungstol noga lyssnat på de 19 spår på CD 1 som ska vara den ”riktiga” Smile. Två av de tre låtar som utgör skivans centrala är förvisso lika underbara som de lät redan när de gavs ut åren 1966-71 i andra sammanhang. Good Vibrations förblir en av pophistoriens främsta höjdpunkter som väl tål jämförelse med Beatles bästa. Surfs Up håller närapå samma klass. Däremot förblir Heroes and Willains, som var den låt som var tänkt som albumets höjdpunkt med temafragment som återkommer i andra spår, bra många snäpp sämre. Med olika avsnitt som jämkades ihop försökte Brian Wilson kopiera Good Vibrations men bara 12e plats på USA-listan var en ganska rättvis dom. Lägg till det att Vegetables, Wind Chimes, Wonderful, Our Prayer och Cabinessence – fem låtar som stod över mycket annat i sin samtid - även de gavs ut på olika LP åren 67- 69 och det som återstod av Smileinspelningarna egentligen inte var mycket att snacka om.
Tycker jag alltså idag, väl medveten om att jag gav en mer positiv bild i dessa spalter 2011. Jag var nog, liksom andra skribenter, ganska tagen av det faktum att den mytiska LPn hade släppts överhuvudtaget. Då skrev jag om ”utfyllnad”, ett ganska vänligt sätt att beskriva musik som mindre intressant. Korrekt. I dag tycker jag också att Smile överlag känns som ett halvdesperat fumlande efter sammanhang som inte finns. Flera skribenter har dragit slutsatsen att det var när Brian Wilson efter nära ett års arbete insåg att LPns bärande sammanhang inte gick att finna som han skippade hela projekten.
Idag är jag också kritisk till att CD-utgåvan saknar text om hur den liknar den version som var tänkt när det begav sig. CD-asken innehåller ett till synes tänkt LP-omslag med en helt annan låtordning. Sanningen är nog den att Brian inte hade låtordningen klart för sig innan han gav upp. Då hade det varit kul med kommentar till varför de 19 låtar som gavs ut 2011 har den ordning de har.
Men, tänker vi efter, huvudsaken är ju att Smile finns i officiell form. Inte för att det är en av historiens bästa utan därför att mytologiserandet äntligen fick ett slut. Och, som sagt, skivans bästa låtar är fortfarande närapå himmelskt bra. Här länkar.
(1384) The Beach Boys - Good Vibrations - YouTube
Nej, jag har inte spelat Smile för sista gången. Som populärmusikhistoriskt dokument kommer den att förbli enastående. Bilden av geniet som inte nådde ända fram är lite sorglig men också, det måste framhållas, delvis mycket vacker. .
Per
