perolarssextiotal

Att sextiotalspop är mer än nostalgi för fyrtiotalister är väl helt klart. Bara genom att lyssna på musikradiokanaler visar sig allmänintresset. Man kan också med egna öron iaktta att det tillkommit flera yngre generationer som uppskattar de olika musikstilarna från detta gyllene musikdecennium. Per och jag noterar alltid – med viss tillfredsställelse – att vi, när vi går på konserter med våra gamla idoler, så har vi sällskap av många yngre besökare som är lika säkra på sångtexterna som vi är.

Det slutliga beviset på sextiotalspopens odödlighet är emellertid att de nu används i rent kommersiella syften, som bakgrund till reklam. Den som då och då följer reklamkanalerna i TV har anledning att notera detta, som jag gjort. Och vi kan väl vara säkra på att reklammakarna inte satsar på annan musik än sådan som tilltalar en bred allmänhet. För att ta några exempel:

Marie MacDonald McLaughlin Lawrie mer känd under artistnamnet Lulu slog igenom i mitten av sextiotalet med Isley brothers låt "Shout". Lulu´s karriär pågår fortfarande framgångsrikt både i sång och skådespeleri. "Shout" återanvänds nu av Libresse i deras TV-reklam. Libresse vill väl sälja frihet och vilken låt kan väl bättre illustrera denna? Och ingen kan väl framföra den bättre än yrvädret från Glasgow.

http://www.youtube.com/watch?v=dUpUGz6ppE8

Lämpligare för The Four Tops att göra reklam för vore väl ett bilmärke eftersom de tillhörde det klassiska Motown-stallet från Detroit men det är SevenEleven som har tagit en av deras största hits i anspråk för att öka kaffeförsäljningen.  Levi Stubbs, Lawrence Payton, Renaldo Benson och Abdul Fakir heter medlemmarna i kvartetten.

http://www.youtube.com/watch?v=qXavZYeXEc0

Min polare Peter F. Uppmärksammade mig på en reklam där en av hans främsta idoler medverkar. Det är Buddy Holly som med sin "Everyday" får beledsaga Felixreklamen. Och säga vad man vill om Buddy som jag tycker ibland kan vara lite för "snäll" i min smak, men feel-good är hans låtar verkligen.

http://www.youtube.com/watch?v=ppV4M_fzIxQ

I en kort reklamsnutt uppmanar SEB oss som dansade till The Kinks att tänka på vår pension. Är det inte lite sent, det? Men musiken är bra som du hör:

http://www.youtube.com/watch?v=utiosGC7RKc

Det rör sig, som du hör, mest om klassisk anglosaxisk rock men Stena Line visar lite mer kreativitet med en låt som jag visserligen kände igen direkt, men som det var länge sedan jag hörde. "Souvenirs souvenirs" med  Johnny Hallyday

http://www.youtube.com/watch?v=Np34XCVm4lg

Mest överraskande var kanske att höra den gamle rebellen John Lennon i reklamsammanhang. Men här får hans "Power to the people" (sic) ackompanjera reklamen för Viaplay.

Och om rebellen Lennon är tämjd och såld till kommersialismen så är vi det kanske allihopa..?

http://www.youtube.com/watch?v=RtvlBS4PMF0

Lars

En av den senaste tidens trender är de många böcker om rockmusik och, framförallt, större rockartister som kommer, ofta översatta till svenska. Eftersom jag brukar ta alla chanser att få berätta om rockhistoria och de största artisterna blev jag så klart nyfiken på boken ”Rockens historia – så förändrade rocken musiken”. En bok som jag inte funnit i den ordinarie bokhandeln utan – tro mig – på reabordet på av alla ställen Konsum i Tierp, en liten ort mitt emellan Uppsala och Gävle.

99 spänn var så billigt att det inte gick att låta bli. Boken är på svenska, översättningen är inte alltid på topp men skönhetsfelen inte så många. Författaren Mark Paytress är inte ett stort namn men han har skrivit om bl a David Bowie och Rolling Stones och kan sitt omfattande ämne imponerande bra.

Boken har en snygg layout med mycket och bra bildmaterial. Men också plats för, visserligen korta, välskrivna texter som ger en bra översikt över rockmusikens nu snart 60-åriga historia.

Boken är kronologiskt upplagd. Varje decennium börjar med några sidors tidsaxelgenomgång där viktiga händelser noteras. Sedan följer en serie artiklar över en, och ibland två sidor, som handlar om ett för den tiden aktuellt tema eller en viktig artist.

Av bokens 320 sidor ägnas 70 åt 60-talet och nog måste man säga att ”vårt” decennium fångas bra med dessa rubriker: James Brown, Surfmusik, Beach Bys, Spectorsoundet, Beatmusikboomen, Beatles (4 sidor), Rolling Stones, Kinks, Animals, Den brittiska invasionen, Who, Bob Dylan, Protestsång, Motown, Folkrock, Byrds, Ravi Shankar och Ragarocken, Garagerock, artister med en hit, Stjärnmakare (om managers), Soul, Otis Redding, Aretha Franklin, Acid rock, Jefferson Airplane, Grateful Dead, Summer of Love, Doors, Velvet Underground, Jimi Hendrix, Cream, The Band, Monkees, Tuggummipop, Jackson 5, Tommy och konceptalbumet, Janis Joplin, Brasiliansk tropicalia, Santana, Woodstock, Frank Zappa och Captain Beefheart.

Den som letar fel kan sakna ståltrådsrocken och Cliff Richard. Men nog fångar boken rockens 60-talshistoria väl. Ser man över hela rockens historia noterar jag bara en rejäl blunder och det är att Iron Maiden inte får en presentation. Det allra största namnet inom metal. Sedan hajar man till över påståendet att countryrocken var ”möjligen sin tids dominerande musikaliska kraft”.

Men att peka på enskilda missar i ett verk som så väl speglar rockmusikens samlade historia är bara elakt. Ingen kan göra en presentation som alla tycker är perfekt.

Boken går fram till år 2011. Detta sekel får bara 20 sidor. Det säger det vi redan vet: Det är väl ganska OK nu men det var bättre förr!

För den som vill ha en lättläst översikt är boken verkligen att rekommendera. Funkar bra som presentbok också.

 Per

Säj The Beatles och i huvudet dyker upp en massa Lennon-McCartney-kompositioner. Men vilken var George Harrissons roll som kompositör i gruppen. Jag har roat mig med att lyssna igenom Harrissons låtar I Beatles från sextiotalet för att få en bild av hur han stod sig i den stenhårda konkurrensen med John och Paul. Det får nog bli ett par tre inlägg.

Ska man säga någonting sammanfattningsvis redan här i inledningen så är det väl att John och Paul var i någon mening geniala redan från början i de första okomplicerade låtarna på de första albumen och utvecklades till skapare av den nya popen på Rubber soul och Revolver. På slutet, jag tänker till exempel på en hel del låtar på "Vita albumet" och Magical Mystery Tour, sjönk kvaliteten dramatiskt. Lättja, tristess och en smula storhetsvansinne satte sina spår. George var ojämn hela tiden. Upp och ner gick kvaliteten på hans kompositioner i takt med hans sinnesstämning som pendlande kraftig. George var ju något av en dysterkvist och ständigt irriterad på det lilla utrymme John och Paul gav honom för egna kompositioner på plattorna. Men jag ska ge några exempel.

Hans första, för mig kända egna verk, va "Cry for a shadow" där ha retades med The Shadows men den instrumentallåten har ju inte satt några spår så den struntar jag i för att istället något om "Don´t bother me" från "With The Beatles".

Låten är typiskt Harrisson-egensinnig och sägs vara skriven när han låg på sjukhus i Bournemouth och var sur på det mesta. I min bok tillhör den inte någon av hans pärlor men räddas av rockigheten (om än lite tungfotad) och Ringos energiska spel.

http://www.youtube.com/watch?v=uGxvhAiOt-A   

På "Help" fick George lämna sitt andra bidrag på ett Beatles-album, "I need you". Låten är väldigt "beatlisk" och skulle mycket väl kunnat passera som något av John och Paul. Det sägs att den skrevs när filmen "Help" spelades in på Bahamas och Georgi tvingades vara åtskild från Patti Boyd, en fotomodell som han träffat i samband med inspelningen av "A hard days night". Jag gillar den lättsamma tonen som ändå har ett stråk av den melankoli som var ett signum för många av hans låtar. Men mycket bättre än sin rykte. Och lite kul att Ringo också spelar koskälla. Stridsvagnen som kommer i närbild är en Centurion.

http://www.youtube.com/watch?v=UXIe-C8iKDo

På albumet Help fick han också lämna sitt tredje bidrag "You like me too much" som också får mig att han lyssnat en del på Johns och Pauls kompositioner men låten är långtifrån fullgången i sin enkelhet. George Martins pianospel är dock en välsignelse. Om den tagits med på något av de tidigare albumen hade den platsat bättre men redan på "Help" hade Johns och Pauls musikskapande utvecklats så att detta George´s bidrag känns lite daterat. Återigen sägs det är Patti Boyd som är föremål för hans utgjutelser.

http://www.youtube.com/watch?v=-NCb3UOX_sQ

På "Rubber soul" har han hämtat in försprånget en smula och för första gången låter han oss höra en första inspiration av den indiska musiken. Sitaren hade han inte hittat till än men klangen från hans tolvsträngade Rickenbacker Fireglo för faktiskt tanken till en sitar. Men visst har han också inspirerats av gitarrfigurerna i The Byrds inspelning av "The bells of Rhymney"?

http://www.youtube.com/watch?v=jjm28jTZDw8

http://www.youtube.com/watch?v=rGFb_xZR3K0

Jag återkommer i detta ärende.

Lars