Janis Joplin
Fjärde träffen i min lyssnarcirkel tar upp Janis Joplin, den främsta vita bluessångerskan på 60-talet som sedan dess vuxit i våra minnen som en ikonisk företrädare för en del av sextiotalshistorien som handlar om decenniets sista år.
Hon blev en förebild för hur rocksångerskor skulle se ut och uppträda. Ingen vit kvinna hade tidigare sjungit som henne. Publiciteten kring hennes sexliv och drogbruk parat med bilden av en ensam, sårbar kvinna som på scenen försökte vara en tuff bluesmamma gav henne en image som ingen annan i rockhistorien kan matcha.
Musiken liknade gospeln men hennes tro handlade om sex, sprit och droger. Hon gjorde tre LP som sångerska i två band och en soloplatta som gavs ut postumt. På scenen hade hon en enastående kraftig utstrålning med sitt dynamiska och sexiga men knappast glamourösa framträdande. ”En urkraft som drog till sig all ens uppmärksamhet när hon sjöng”, sa t.ex. Bob Weir i Grateful Dead. ”Hon verkar inte kontrollera passionen, den kontrollerar henne”, skrev en skribent.
Hon föddes i Texas men som den kaxiga fritänkare hon var passade hon inte in i den mentalt mer trångsynta södern. Hon flyttade till San Francisco 1966 och blev medlem i gruppen Big Brother and the Holding Company. Inget stort band men med en lite ruffig stil som passade Janis.
Hennes stora genombrott kom på Montereyfestivalen 1967. Hon uppträdde där två gånger. Publiken trodde att det var hennes fantastiska framträdande som fick henne tillbaka på scenen men kamerorna hade inte fungerat så hon återvände för att bli filmad. Därmed blev Janis motkulturens främsta kvinnliga namn.
Big Brother and the Holding Company släppte hösten 1968 sin andra LP, Cheap Thrills,som toppade listan i hela åtta veckor. Bandets och Janis energi hör vi i Piece of my Heart
Piece of My Heart (Official Audio) - YouTube
Hon förekom nu i de stora tidningarna och skulle ha frontat Newsweek i april om inte Eisenhower hade dött just då. ”Han hade 14 hjärtattacker men var tvungen att dö på MIN vecka”, kommenterade Janis.
Efter drygt två år lämnade Janis gruppen och bildade The Kozmic Blues band. De var tolv musiker, lite mer än vad Janis klarade av att leda. 1969 spelade de en standard som Janis ofta gjorde på scenen. Det var där hon var som bäst, vilket är tacksamt bevarat i filmer och dokumentärer.
Janis Joplin "Summertime" (Live -1969) - YouTube
1970 var det dags för ett tredje kompband, Full Tilt Boogie Band. De blev Janis sista band eftersom hon dog den 4 oktober, 27 år gammal, av en överdos.
Postumt gavs LP:n Pearl ut och blev en storsäljare som toppade listan i nio veckor. Från den är det givet att länka till två låtar. Kris Kristoffersons countrylåt ’Me and Bobby McGee’ toppade listorna.
Janis Joplin - Me And Bobby McGee (Audio) - YouTube
Låten ’Mercedes-Benz’ bara måste med här. Den saknar helt komp men bärs suveränt av hennes ensamma, unika röst. Den enda acappella-låt som spelades på grammofonerna 1971!
Janis Joplin-Mercedes Benz(original) - YouTube
Med Jimi Hendrix, Brian Jones och Jim Morrison kom hon att ingå i den sk 27-klubben. Tragiskt. Men hennes minne har tack och lov vårdats genom återutgivningar och samlingsskivor.
Per
Tio I Topp 60 år! Första inlägget.
Den 14 oktober 1961 startade sändningarna av Tio I Topp. I mer än ett decennium har Per och jag firat femtioårsminnen och nu blir det alltså sextioårsminnen.
https://www.youtube.com/watch?v=jD8O-WlYCxM
Lill Lindfors, den första programledaren, föreslog The Hully Gully twist som signatur, bara för att hon tyckte den skulle passa. Och det gjorde den bra. Sedan följde en kavalkad av programledare. Inger Flyckt, Klas Burling, Sture Karlsson (hade jag glömt), den ikoniska Kersti Adams-Ray och stängde butiken gjorde Kals Burling. Pekka Langer sommarvickade med Sommartoppen.
Innan Tio I Topp fanns förstås ändå popen. För min del i knastriga kristallmottagare som anropade Radio Luxemburg om man inte hade turen att nå någon piratradiosändare. Men sedan blev lördagarna 15.00 heliga. Satt själv en gång och kramade mentometerknappen.
Att följa Tio I Topp under listans levnad är en bra beskrivning av hur popen utvecklades under det dryga decenniet. I ett par inlägg. Och det ska vi göra, men visst måste den första ettan vara med.
https://www.youtube.com/watch?v=QRIhld4O68c
Schlagerpopen hängde förstås med rätt bra i början. Den var ju de trevande stegen mot det som vi vanligtvis definierar som sextiotalspop. Men svenskt hängde också med. Så sent som 1962 var Jämtgubben med Cool Candys med på listan. Men samtidigt som de tog sig in på listan den 7 juli -62 så toppades den av denna schlagerpoppis. Skitsnyggt intro.
https://www.youtube.com/watch?v=QD-ZB8csvKI
Men snart lurade den stora förändringen bakom hörnet. Elvis hade dominerat flera veckor med Devil In Disguise och Gerry & Pacemakers hade så smått introducerat Mercey på listan, men den 5 oktober -63 sa det Pang om än på en blygsam 5:e plats. Och efter det skulle inget bli detsamma, Beatles-eran var inledd även om det tog ända till 9 november innan de intog förstaplatsen.
https://www.youtube.com/watch?v=S302kF8MJ-I
1965 började det röra sig i den svenskodlade popen, vilket också började göra avtryck på listan. Hep Stars med Farmer John och Cadillac. Tages med Don´t turn your back och I should be glad och andra lyfte den närodlade popen till oanade höjder. Då började alla, liksom jag själv skaffa begagnade gitarrer och hängde på vågen. Ett nytt självförtroende och en lekfullhet gjorde för första gången svensk pop till något att räkna med.
https://www.youtube.com/watch?v=Y9vYFyu9gAo
Fortsättning följer …
Lars
Hollies!
För två veckor sedan skrev jag om Merseybeat, den våg som 1963-64 förändrade musikhistorien. Grupper från Liverpool. Vidgar vi det geografiska perspektivet till grannstaden Manchester hittar vi från samma tid Wayne Fontana & the Mindbenders, Herman´s Hermit´s och Freddie & The Dreamers.
Men framförallt The Hollies, det klart framgångsrikaste bandet efter Beatles från Merseybeateran. Hela 21 topp-20-hits i följd 1963 till 70. Den första 1963, alltså samtidigt med de första Liverpoolgängen. Låtar packade med energi och glädje i form av härlig sång, emellanåt i snygga stämmor, och vassa instrumentalinsatser.
The Hollies tog sitt namn av Buddy Holly. De började som andra grupper med ett par ganska opersonligt gjorda covers men hittade snabbt en egen stil som var tuff i soundet men mjuk i melodierna. De utvecklade sitt sound försiktigt utan att tappa profilen, som var stark stämsång och förmågan att hitta fina låtar.
Sångare var Allan Clarke. En annan centralfigur var stämsångaren och kompgitarristen Graham Nash som 1969 skulle vara med och bilda Crosby, Stills & Nash. Tony Hicks spelade sologitarr och körade. Eric Heydock hanterade basen och Bobby Elliot trummorna.
Gruppens genombrott kom hösten 1963 med covers av Coasters ’Searching’ och Maurice Williams & the Zodiaks ’Stay’. Men den hitrad jag förknippar dom med började 1963 med deras tredje hit Just One Look.
(868) Just One Look (Remastered) - YouTube
Nu hade Hollies funnit en egen stil. Tvåa i England och trea på Tio-i-Topp. Hollies skulle få hela 18 låtar på vår favoritlista. Fyra på första plats. Jag kan bara länka till ett urval men nästa bara måste med. I´m Alive toppade Englandslistan sommaren 1965. Det är DEN låt som jag anser bäst fångar känslan av sextitalspopen på tre minuter. Hela vägen, från Bobby Elliots smattrande trumintro fram till avslutningens intensiva sångstämmor, finns en frän energi som bara sextiotalets musik hade. Tony Hicks vibratosound och gitarrsolo är läckert och Allan Clarke, denne härlige sångare, levererar en text som jublar av glädje: ”det var synd om mig förr, men verkligen inte nu, jag lever!”
(868) I'm Alive (2003 Remaster) - YouTube
Uppföljaren skrevs av Graham Gouldman som senare skulle göra sig ett namn i 70-talsgruppen 10 cc. Nästan lika bra och ett snyggt gitarrintro.
(868) The Hollies - Look Through Any Window (2019 Stereo Remix & Remaster) - YouTube
Graham Gouldman skrev även hits åt bland andra, t ex For Your Love och ett par till åt Yardbirds och fina A Must to Avoid åt Hermans Hermits. En av sextiotalets bakgrundshjältar. Till Hollies skrev han en annan av mina stora favoriter, alla katergorier. Kolla gitarrerna, denna gång akustiska, och den gulliga texten.
(868) Bus Stop (Remastered) - YouTube
Gruppen gjorde en liten kort utflykt mot flower-power-stilen. De gick väl sådär, bättre än för Stones i alla fall. Men Hollies utvecklades utan att tappa sin profil. De breddade soundet med orkester på några singlar. ’He aint Heavy, He's My Brother’ kom tvåa 1969 och kom tillbaka som etta 1988 sedan den används i en reklamsnutt om öl.
(868) He Ain't Heavy He's My Brother (2003 Remaster) - YouTube
1970 tog hitraden plötslig slut. Allan Clarke hoppade av. Svenske Mikael Rickfors ersatte. Det gick inte så bra så Allan återvände efter något år och gruppen nådde andraplatsen på Englandslistan så sent som 1974.
De fortsatte att ge ut skivor hela 70-talet. 1983 gjorde de en platta med Nash återförd till fadershuset. Versionen av Surpremes ’Stop! In the name of Love’ var riktigt bra. 29a i USA och ingen placering på hemmaplan visade att 60-talet var långt borta. Gruppen finns kvar men Hicks och Elliot är kvar från originalsättningen.
Per
Inte så kul
Detta kan bli det tråkigaste inlägg jag skrivit på bloggen. Jag är själv är lite allergisk mot listor som enbart är baserade på ”tyckanden”. Särskilt som det inte är någon intressant person som gjort dem. Men en annan sida av myntet med dessa listor är att de är förbaskat roliga att göra när man har en stund över. Det har jag haft och har lyssnat tillbaka på lite svenska sextiotalspop. Då framträdde för mitt inre en lista på de fem bästa låtarna från det gyllene musikdecenniet. Så var så god! Eller ursäkta! Välj själv.
Miss Mac Baren – Tages
Detta är ett hastverk, skrivet väldigt snabbt av Tagarna. Skivbolaget hade bra koll på när nästa Beatlessingel skulle komma och bolaget visste att om man gav ut låtar samtidigt så kom alltid Beatles längre på listorna, ofta etta och Tages tvåa. Nu spred sig ryktet att Beatlarna var på gång med en ny singel så det brann i knutarna och det utgick en order från studion att dom måste kläcka en låt ”fort som fan” för att hinna först. Inspirerade av en tobaks-reklam snodde man ihop detta lilla mästerverk. Trots det nådde den inte ända fram på Tio-i-topp. Men ändå.
https://www.youtube.com/watch?v=YeyUDbLcvGg
New Orleans - Namelosers
Jag har alltid haft en böjelse för lite tyngre rock och denna grupp var en god representant för denna stil. Lite kul med den namnkonflikt som uppstod mellan två grupper, Beatchers (innan de tvingades byta namn till det nya) och Göteborgsgruppen Beachers. Så efter en omröstning på piratradiostationen Radio Syd så tog de namnet Namelosers. Det som möjligen brister i teknik kompenseras mer än väl av entusiasmen.
https://www.youtube.com/watch?v=1EiWru_y9cE
Cadillac – Hep Stars
Jag försökte undvika denna så sönderspelade dänga, men det gick bara inte. Jag tror jag hörde den första gången i något TV-program och den knockade mig direkt. Entusiasmen och spelglädjen i Vince Taylors låt har det gjorts en mängd covers på, bland annat en själlös av The Clash. Vince kallade låten Brand New Cadillac men förkortningen duger bra. Hep Stars version står sig bra. Det brukar vara basisten som är lite cool, men här är det trummisen.
https://www.youtube.com/watch?v=8I10nTYEKF8
Let me show you who I am – Shanes
Norrbottens främsta bidrag till sextiotalspopen var väl Shanes. Har ett ambivalent förhållande till dem, jag tycker deras bidrag till musiken spände från det bästa, som denna låt, till det sämsta, som Chris Craft No. 9. De gjorde många covers men skrev också själva, vilket dessa bägge låtar är exempel på. Staffan Berggren skrev den lyckade rackarrökaren.
https://www.youtube.com/watch?v=_TVAS9CZGEo
Go back to daddy – Doris
Doris hade kunnat hamna högst med Mama didn´t lie, men just nu är jag inne, som jag skrev, på låtar med lite mer tryck. Doris var mångsidig. Hon kunde allt från pop, till dansband till jazz och jag har alltid hållit henne högst bland pop-tjejer i Sverige. 2018 blev hon, sent omsider invald i Swedish Music Hall Of Fame. Minst sagt väl förtjänt. Här drar hon gasen i botten tillsammans med Dandys. Detta är en riktigt proffsig produktion.
https://www.youtube.com/watch?v=ze1VIPmORnA
That´s all folks!
Lars
Merseybeat!
Min andra lyssnarcirkel denna höst tar inte upp en grupp eller artist utan den våg av grupper som hörde hemma i Beatles stad Liverpool och slog popvärlden med häpnad 1963. Stilen döptes till Merseybeat efter en poptidning som i sin tur tagit namnet från floden som går genom staden. Ett sound som var gemensam nämnare för flera trevliga grupper.
Försäljningsmässigt var stilen jättestor under en begränsad tid. Från april -63 och ett år framåt toppade merseybeatband New Musical Express lista alla veckor utom sex. Detta betydde att engelsk musik erövrade mark från amerikanerna; den 20 mars 1964 var alla låtar på brittiska topp-tio brittiska för första gången någonsin.
Staden Liverpool hade några särskilda förutsättningar att spela denna rockhistoriska roll. Det var en hamnstad, vilket gjorde att influenserna från USA kom snabbt via sjöfolket. Den hade många arbetare och den tuffa rocken hade lättare att slå bland dessa än bland läroverksungdomen. Dessutom var staden ett provinsiellt centrum vilket gynnar uppkomsten av en alternativ kultur vid sidan om huvudströmmen i landet. Liverpool hade 350 - 500 rockgrupper året 1962 (Jag har sett olika uppgifter).
Gerry and the Pacemakers var först. De slog rekord 1963 med att få sina tre första singlar i topp på Englandslistan. Första hiten var snabba ’How Do You Do It’ som Beatles hade ratat. Den följdes av ’I Like It’ och balladen ’You´ll Never Walk Alone’ som i många år varit signatursången för fotbollslaget Liverpools åskådare. I samband med Gerrys borgång skrev jag om ett personligt minne här i mars detta år (se arkivet till höger)
(840) Gerry and the Pacemakers - How do you do it (HQ Audio) - YouTube
The Searchers var the Beatles, och mina egna, favoriter av Liverpoolbanden. Första ettan var den lite tuffare ’Sweets for My Sweet’ hösten 1963. Med nästa etta, ’Needles and Pins’ i början av 1964, hade gruppen funnit sin egen formel med mjuka, sköna stämmor och gitarrspel med mycket vibrato. Deras kanske mest kända låt är ’When You Walk in the Room’ med välklingande 12-strängsgitarr som förebådade The Byrds. Videon hrr Jackie de Shannons text.
(840) "When You Walk In The Room" w/Lyrics- The Searchers - YouTube
Billy J Kramers kompgrupp gjorde ett par fina gitarriinstrumentalare. Men hitsen kom när Billy sjöng. De spelade in hela sex Lennon-McCartney-låtar. Fyra av dom kom topp-10. ’Bad to Me’ kom etta.
(840) Bad To Me Billy J Kramer Dakotas STEREO HiQ Hybrid JARichardsFilm 720p - YouTube
Swinging Blue Jeans blev mest kända för riviga, raka rockaren ’Hippy Hippy Shake’. De spelade i min födelsestad Umeås sporthall hösten 1964 men då hade redan Merseybeatvågen ebbat ut och hallen var bara halvfull. 1973 återkom de som ett revivialgäng till stan. Sommaren 1964 gjorde de snygga You´re No Good men här är deras signatur.
(840) Hippy Hippy Shake (Stereo Remix) - The Swinging Blue Jeans - YouTube
Min cirkelträff kommer förhoppningsvis också rymma några mindre kända namn från Liverpool. Lars skrev i oktober 2020 om The Big Three under rubriken ”Ett kort inlägg om ett nästan helt glömt band”.
Gemensamt för banden i Merseybeatvågen var atty de försvann efter ett par år. Flera fina låtar hann det dock bli innan Rolling Stones, Who, Kinks och de andra, mer tuffa, gängen tog över. Men det är ju en anna historia.
Per
