perolarssextiotal

Visst kan även en som har sin egen "ungdom" en tid bakom sig tänka att rockmusik i alla fall till en del ska hämta näring ur det som kan hänföras till ungdomlighet. Att i en rockmusikblogg hylla en 70-åring känns därför en aning knasigt. Men nu handlar det om rockhistoriens tredje största (efter Beatles och Elvis) namn så det är bara att lyfta på hatten och buga.

Många hyllande artiklar har publicerats och ett väntat fokus är den långa karriären. Visst är det imponerande att stå på toppen så länge, men en skribent på denna blogg måste påpeka att det var på 60-talet Bob Dylan verkligen BETYDDE någonting. Inget ont om det som kommit därefter (även om en del ju är rent dåligt) men redan när 70-talet inleddes hade Bob Dylan redan lämnat sina viktiga bidrag till rockmusikens utveckling.

Och vilka bidrag sen! Hans roll som huvudtrubadur i medborgarrättsrörelsen var viktig. Som artist men ännu mer som kompositör där Joan Baez, Peter, Paul and Mary och andra spelade hans sånger. Det var trions hit med Blowing in the wind sommaren 1963 som först förde fram Dylans namn till den breda publiken. Att det skulle dröja till 1965 innan han själv fick hits på listan säger egentligen ingenting. För den breda publiken var en skrovlig röst, som inte alls betonade på det sätt en popmusiksångare förväntades, och ensam akustisk gitarr i en tid när det skulle vara elgitarrer, helt enkelt inte rätt. På tio-i-topp var hans första låt Positively 4th street, uppföljaren till Like a Rolling Stone som alltså inte ens testades i programmet.

Men det fanns en växande publik som gick bakom listorna. Som hade intresse för politik och förstod värdet av en artist som hade något att berätta. Bob Dylans viktigaste bidrag till musikens utveckling var just att lyfta fram ordet, att intellektualisera den musik som dittills i huvudsak hade varit partymusik för kortsiktig njutning.

Bob Dylan fick få hits men hans LP-skivor fortsatte att sälja och sälja och säljer ännu. För hans texter, smarta melodier och framföranden har ett evigt hållbart värde. Vi var nog många i Sverige som då (kanske inte heller nu) inte förstod texterna men av rösten, gitarrspelet och de korta munspelssolona KÄNDE vi ändå att detta var en kille som ville ha någonting sagt.

Men det var bara det första intrycket. Bob Dylan skulle snart överge den politiska profilen och istället förändra musikhistorien genom att elektrifiera folkmusiken. Legeringen mellan rock och folk i den magnifika Like a Rolling Stone ses av amerikanska historiker som själva starten på rockmusiken (detta hur vi definierar rockmusik kanske jag återkommer till någon annan gång. Eventuellt). Även om engelsmän tillskriver motsvarande roll Rolling Stones kan ingen negligera Dylan. Det var unikt. Det var tungt. Dylan fortsatte leverera texter på en nivå som placerade de samtida långt, långt efter samtidigt som Paul Simon, Leonard Cohen och andra förstod att i alla fall försöka följa. Rockmusiken blev mer vuxen

Innan 60-talet hann ta slut hann Dylan byta musikalisk inriktning ännu en gång med den lågmälda John Wesley Hardin. Därmed förstod vi en gång för alla att vi kunde förvänta vad vi än ville, Bob Dylan gick alltid sin egen väg.

Redan innan sextiotalets slut hann Dylan också bli den artist som gjorde piratskivan spännande. Genom illa inspelade och kopierade dyra plattor fick vi del av låtar som aldrig kom ut på skiva. Ingen annan artist hade material som spreds på det sättet i den omfattningen. (en senare,  lite uppmärksammad, sak är att Bob Dylan 1984 genom Biograph var den som satte mönstret för hur en CD-box skulle vara).

Efter en sextiotalsproduktion som på något sätt känns bara mer och mer märkvärdig eftersom tiden går kom det mycket mer och låt oss inte heller glömma bort att Bob Dylan fortfarande är aktiv. Snart spelar han faktiskt i Lindesberg av alla ställen. Men på denna blogg är det sextiotalet i fokus och det räcker verkligen gott.

Vi lyfter på hatten och bugar djupt för Bob Dylan, 70 år ung!

Per

 Tänk att det blivit så men den bäste sångaren någonsin har märkligt nog inte blivit omskriven på vår blogg. Ett motiv till det är så klart att hans bästa tid var före 1958. Många gillar också Elvis 70-tal men få nämner 60-talet i hans sammanhang.

Det var då Elvis avstod från scenframträdanden i nästan åtta år och istället tjänade massor av pengar på att spela in förglömliga filmer. Men faktum är att han till dessa filmer, och även till skivor som inte hade filmmusik, spelade in flera bra låtar.

Som sångare var Elvis enastående. Hans förmåga att sjunga i alla olika stilar och göra det med en så total närvaro att varenda låt han sjöng blev HANS var så enorm att det är ytterst sällan man hör covers på hans hits. Den slutliga versionen var ju redan gjord!

Även om Elvis 50-tal var bra vassare - och var den tid när han verkligen stod i rockmusikens fokus - så är det ändå hög tid att vi på vår 60-talsblogg ger honom uppmärksamhet. Ett bättre sätt att göra det på än att sätta ihop en lista över hans bästa 60-tal finns ju knappast.

Klicka på länken nedan och har du Spotify får du höra:
Stuck on you och A Mess of Blues inleder. Kanske lite gränsfall för det var femtiotalslåtar som gavs ut innan Elvis återkommit från lumpen 1960. De slog i England det året.
(Marie´s the name of) His Latest Flame/Little Sister var två sidor av en härlig singel 1961. I Can´t help falling in love var uppföljaren.
Sedan kommer Good Luck Charm, She´s not you, Return to sender, (You´re the) Devil in Disguise, Kiss me quick och Such a Night. Klassisk Elvis kort sagt.
Listan slutar med tunga If I can dream som blev Elvis comebackhit 1968. Från suveräna LPn Elvis in Memphis hämtar jag en personlig favorit, True love travels on a gravel road. Avslutningen är självklar: Suspicious minds är Elvis bästa låt. Eller??

Klicka, lyssna och njut!

Elvis 60-tal

Per

Per

Dags för en liten utmaning! Denna gång finns det mycket att välja på, Per. För att bara nämna några kan vi ta en Cadillac, eller en Pink Cadillac, rent av. Eller en liten Honda eller en ”´arley davidson” med oförglömliga Brigitte Bardot. Det gäller alltså låtar om motorfordon, vilka som helst, trains and boats or planes, om du förstår vad jag menar.  Du har många att välja på.

Själv stannar jag för en låt som både handlar om en Cadillac och en Ford V-8. Maybelline med Chucken!

Man pratar ofta om ”Rock around the clock” som rockens genombrottslåt på femtiotalet, men jag påstår att ”Maybelline” hade lika stor impact, därför att den kom att bli en av de första låtarna med en svart artist som slog också bland de vita i USA. Detta märks förstås inte förrän i slutet på det klipp från -58 som jag bifogar. Man kunde tro att Chucken hamnat på en begravning istället för stället där han borde ha varit. Han är emellertid helt oberörd och ger prov på både lite dans a la Freddie and the Dreamers och den fantastiska duckwalk.

Bara underbart och bäst i denna kategori.

http://www.youtube.com/watch?v=p0HmFr7mPsk  

Lars

PS Och i min värld så sträcker sig sextiotalet från -54 nån gång till -71. Minst. DS

Kul ämne Lars! Din (vår) avgränsning av bloggens tidsspann är OK. Men just i detta fall utesluter den att jag kan replikera med vare sig Prince Little red Corvette, Kraftwerks Autobahn eller min idol Neil Youngs underbara Long may you run. Men tro inte att jag ger mig ändå!

Nejdå. genast dök Cadillac (inte med Hep Stars utan med Renegades, så klart) upp i skallen. Tre minuters fikasnack på jobbet födde dock den bästa kandidaten som förflyttar Chuckens låt långt in i skuggan.

Här handlar det om en genial, klassisk melodi framförd av en röst som är total i sin inlevelse och utlevelse. Så fullständigt att det inte behövs något komp. Inte ett trumslag eller ett gitarrpling. En unik låt som står stadigt bara på sitt vokala framförande.

Men så snackar vi Janis Joplin, en av de stora ikonerna. Vi har sett och hört henne explodera i andra härliga låtar men den här är bland hennes bästa och definitivt den bästa billåten från vårt decennium. Får jag säga det själv blev det en ganska enkel seger, tack vare Janis!

Janis Joplin – Mercedes Benz

Tja, nån gång ska man väl försöka sig på den där listan. Ja, du vet den där listan på sextiotalets bästa grupper. Lite lurig eftersom man kan välja mellan att göra den subjektiva listan, alltså vilka grupper man helt enkelt gillar bäst och den kan ju aldrig bli fel eftersom den just är subjektiv. En objektiv lista får ju väga in vilken betydelse gruppen haft på den musikaliska utvecklingen under perioden. Jag går på den subjektiva.

På första plats – The Beatles. Världens bästa popgrupp någonsin. `Nuff said.

http://www.youtube.com/watch?v=QoF-7VMMihA

På andra plats – The Rolling Stones. Världens bästa rockgrupp någonsin. `Nuff said.

http://www.youtube.com/watch?v=qXcNQTa3zgs

På tredje plats. I min värld ett ganska självklart val, The Kinks. Britpop när de är som bäst med sin väl förvaltade tradition från vaudeville och dancehall. Riffen är ju också musikhistoria. Är det verkligen anst att det buzziga ljudet från Dave´s gitarr kom av att han stack hål på högtalarmembranen?  

http://www.youtube.com/watch?v=F4DV-5d6a5g

Fjärde plats. Men nu blev det knepigt. Beach boys måste in nånstans här, men The Who då? Hmm. Eftersom det är en subjektiv lista så får det bli The Who. Det är med Who som med Kinks, de bara går direkt in i hjärtat och magen. Och vilka medlemmar i bandet – var och en av dem är ju en legendar! Pete, Roger, John och Keith! Nej det kan inte bli sämre än fjärdeplats. Röjarrock med hjärta och själ.

 http://www.youtube.com/watch?v=aOUqRZkR8dE

Femma. Men nu bara måste Beach boys med. På en objektiv lista högre, men här i alla fall på min subjektiva, som femma. Country, pop och rock, dom fixade allt. Och surfmusiken. Och en av de tio bästa låtarna i världen har de gjort också, Good vibrations. Men vi tar en annan låt här. Surf! Ibland glömmer man vilka avtryck de gjorde med sin surfmusik. Men inte vi. Och snälla ser dom ut också…

http://www.youtube.com/watch?v=mN7Xs9WVNBU

Första tjejgruppen först på sjätte plats? Det var inte särskilt politisk korrekt av mig, men so what. Jag tycker därmed att Supremes är bästa tjejgruppen som sextiotalet producerade. Lite tragisk historia mitt i framgångssagan och Diana Ross är väl en bitch men so what, igen. Om många poptjejer från sextiotalet framstod som blyga violer (ja inte Lulu förstås) så var Supremes raka motsatsen när dessa ghettobrudar satte upp händerna och sa stopp!

 http://www.youtube.com/watch?v=iDPjYZxi0n8

Sjua blir lite bortglömda Mamas and Papas. Makarna Phillips musik och Mama Cass´s röst gör att man smälter. Laid-back och cool musik som man aldrig, aldrig tröttnar på. 40 miljoner sålda plattor talar sitt eget språk. Och det passar bra att ta en låt som berättar om gruppen som blir åtta.

 http://www.youtube.com/watch?v=ZLC2bf4jfPE

 

Åttonde plats. Mer amerikanskt. Och med rötterna i Mugwumps som Mamas and Papas sjunger om. Och en ganska kortlivad grupp i min bok, för inte blev väl Loving Spoonful detsamma efter de att Zal Yanowski lämnade 1967? John var ju frontfigur i sin egenskap av sångare men det var Zal som var själen i musiken. Men John storhet ska inte förnekas. Den som så förföriskt kan viska ”Do you belive in magic?” i örat på en hel tonårsgeneration förblir också han en legendar. Och visst trodde vi på magi? Och visst gör vi väl det fortfarande? Lyssna själv och säg att du inte gör det…

http://www.youtube.com/watch?v=cUvfZiCcUsE

Tillbaka i UK på niondeplats. Den bluesigaste av all bluesiga grupper och med en röst som kunde mäta sig med van Morrisons i Them. Animals moderniserade bluesen utan att den blev rotlös om du förstår vad jag menar. En rad hits som räcker till pophimlen. Jag såg dom -66 på Lorensbergs Cirkus i Göteborg och jag såg Eric Burdon för något eller ett par år sedan på Katalin i Uppsala. Magin var lika stark i hans röst. Fast han såg lite äldre ut än jag minns från Göteborg… Självklara på min lista.

http://www.youtube.com/watch?v=HNzmrEgz_GI

Sista är svårast, för nu måste jag lämna resten utanför listan och det vill jag egentlig inte. Men en lista måste ta slut någon gång. Jag måste ta mig en funderare…

Det får bli The Shadows! Kanske förtjänar instrumentalgrupperna en egen lista och där är skuggorna förstås no 1. Men jag gick i läroverket och gymnasiet med en Shadows-fundamentalist och det smittade av sig en smula. Och vi ska bara inte tala om bloggkompisen Per som också är ett stort fan. Och visst tillhör dom de där grupperna som man kan ha på CD-spelaren en hel kväll utan att tröttna? Och raden av hits tar ju aldrig slut. Och duktig kompgrupp till Cliff var dom ju också innan den egna karriären tog fart på allvar. Och att höra Hank B. spela Apache är ju som en rakkniv i våt sammet. Men glöm inte att lyssna in kompgitarren! Man glömmer den ibland. Bruce lägger med sitt spel en skimrande stjärnhimmel under Hanks blixtrande kometer.

http://www.youtube.com/watch?v=pY-rPDwzM9M

Detta var kul!

Lars

PS Ja, jag vet – Hollies, Cream, CCR, Manfred Mann, Canned Heat, Dave Clarke, Crosby o dom och så vidare. Men det är en subjektiv lista.