perolarssextiotal

Såhär i anslutning till Fats Dominos bortgång hade det förstås varit naturligt med en runa, men jag lämnar den uppgiften till min stilistiskt säkrare (och det förtjänar Fats) vän Per, för det fall han vill ta på sig den till ett inlägg. För egen del ska jag ägna mig åt en bokrecension.

När jag kom hem med mitt senaste bokfynd sneglade en mig närstående hustru mot bokhyllan och frågade om jag inte numera visste vad jag behövde om Beatles och gruppens medlemmar. En sådan arrogans går inte att bemöta, så jag drog mig lätt förnärmad upp i soffhörnet tillsammans med en behaglig Ripasso (detta var en lördagafton) och försjönk i nyförvärvet.

Boken, som är hyfsat omfångsrik med sina nära 800 sidor, är en kronologisk biografi varav den första hälften behandlar Beatlestiden och den andra tiden efter. Och visst – det ska hustrun ha erkänsla för – det var väl inte såå väldigt mycket nytt i den första delen men några saker slog mig ändå. Det första var hur långt förhållandet med Jane Asher verkligen var och vilken påverkan hon hade på hans låtskrivande. När han föll för henne så kom en ny mjukhet i hans ballader varav fler tillhör de ikoniska: ”I´ve just seen a face”, ”Here there and everywhere” och framför allt denna som är direkt skriven till henne:

https://www.youtube.com/watch?v=JjhsPs2fUT4

En annan sak var hans beroende av marijuana. Jag visste förstås att drogen var och antagligen är en trogen följeslagare till honom, men det ”bruk” som han återkommande kallar det, kan i vart fall under långa perioder inte karaktäriseras som annat än ett rent missbruk. Jag har nog uppfattat också ”Got to get you into my life” som en kärlekssång men, om man ska tro författaren, så handlar den visserligen om kärlek men mer till den aromatiska örten.

https://www.youtube.com/watch?v=_uA4sh9lcZE

Att Beatles i början olika konstellationer uppträdde under olika namn som ”Quarrymen”, ”Silver Beatles” visste jag förstås men att den, om än mycket kort period, gick under namnet ”Japage3”var en nyhet.

Nåväl.

Den andra delen var däremot mer informativ för mig som inte följt Pauls karriär lika noga efter uppbrottet. Framför allt så tycker jag att hans karaktär i denna del görs tydligare av författaren, eller så är det kanske bara en konsekvens av han nu blir soloartist och – för all del – lite äldre. Vi får nämligen ganska närgånget följa honom både som artist och privatperson, i den mån han någonsin tilläts vara en sådan. Den lyckliga, kanske den lyckligaste i hans tid, tillsammans med Linda på deras isolerade gård i Skottland, som de tillbringade mycket tid i beskrivs initierat. Där inspirerades Paul också till den bästa musik som han skrev efter brytningen med Lennon. Videon är också inspelad i denna idyll.

 https://www.youtube.com/watch?v=EH7I-WV0LZA

Just denna framgångsrika singel har en viss betydelse för boken. Författaren, Philip Norman, som då arbetade som musikkritiker på Sunday Times skrev följande recension om den:

”O, dyrkade Liverpoolbo med tondöv fru

För de tårdränkta klyschor ni spyr

I denna kraftlösa visa begravs ni nu

I mittfårans mellersta dy”

Elakt, men den speglar nog mångas bitterhet över att Beatles sprack och därmed också samarbetet med John. Att Paul inte glömmer en oförrätt visade sig i att han inte lät sig intervjuas en enda gång i boken men samtidigt var han generös nog att ge sitt ”tysta medgivande” till biografin vilket öppnade många dörrar författare till vänner och släktingar.

Boken följer Paul fram till nutid med Lindas tragiska bortgång, det katastrofala äktenskapet med Heather och han senaste, förhoppningsvis mer lyckade, med Nancy.

Författaren nyanserar också den bittra fejden mellan Paul och John efter uppbrottet. Det tycks ha gått i vågor med höga berg (”Crippled inside”) och lugnare dalar där de kunde umgås på vänskaplig fot. Den som över tid läser intervjuerna med John märker också dessa svängningar. Han pendlar mellan hatiskt förakt och spekulationer om en återförening. 

Nå, detta inlägg blev längre än planerat, så slutligen bara några sammanfattande ord. Norman hade redan skapat sig ett namn som biograf med sina böcker om Lennon och Jagger och hans penna är drivande vilket gör boken till en sidvändare av Guds nåde. För den som vill låta sig introduceras till en av världens främste musikskapare är det en fantastisk bok och för den som redan kan sin McCartney ger den ändå lite nyheter och lite kul vinklingar.

Den får fem bloggstjärnor av fem möjliga.

Lars

Vissa grupper bara finns där. Dyker upp här och där i spellistor och konsertprogram från sextiotalet utan att sätta några definitiva avtryck på listorna, trots att de kvalitetsmässigt mycket väl kunde gjort det. Goldie and The Gingerbreads var en amerikansk grupp som mellan -62 och 67 lämnade bidrag till det gyllene musikdecenniet. En av de tidigare tjejgrupper som bröt mark i ett annars mansdominerat popterritorium.

Frontperson var polskfödda sångerskan Goldie, född Genya Zelkowitz, som tidigt inledde sin karriär som sångerska i the Escorts som släppte några singlar, dock utan särskilda framgångar. En förklaring till detta kan höras i deras tolkning av ”Somwhere” som svårartat led av den tillkämpad Do-wop ton parad med en ganska smörigt tolkad refräng.

https://www.youtube.com/watch?v=4VTxA7COiXg

1964 hade gruppen Goldie and The Gingerbreads formerats och debuterat på The Peppermint Lounge i New York och fick viss uppmärksamhet i första hand av sin egenskap av all-female-group. Senare fick de ett engagemang på ett Warhol-arrangemang, ”The mods and rockers ball” 1964 ordföranden i Atlantic Records också var med och det medförde ett kontrakt med företaget. Lite senare hörde Alan Prices manager, Mike Jeffries, gruppen på en klubb och blev helt betagen av Margo Crocittos orgelspel vilket i sin tur ledde till att Ginger och hennes pepparkakor utvidgade sitt territorium till England, där de var med i flera av de på den tiden vanliga gruppturnéer och de kom att spela med sådan storheter som Yardbirds, Animals, Stones och Beatles (!).

https://www.youtube.com/watch?v=q4XUq26PKjg

Gruppen turnerad flitigt i både USA och UK, men listframgångarna lär vänta på sig och deras en listlåt i UK blev ”Can´t you hear my heartbeat” men låtens genombrott hade då kommit ett par veckar före pepparkakornas release och då med Hermans Hermits som snodde framgången från Goldies gäng. Men deras version är minst lika bra som Hermans.

https://www.youtube.com/watch?v=xOI1ByibuIM

Ytterligare ett par singlar levererades dock utan listplaceringar. Varför de inte slog mer än de gjorde, med alla möjligheter deras turnerande med kända brittiska grupper medförde, är mer av en gåta. Jag har rotat lite men inte blivit klar över om det var bristande management eller annat som orsakade det. Tekniskt och musikaliskt är de inte sämre än de tjejgrupper som hade större framgångar. Lyssna till exempel på ”Sailor boy” och ”Please, please”.

https://www.youtube.com/watch?v=BMYpHHWinpM

https://www.youtube.com/watch?v=Q9H5X6qtMP4

Lite synd, faktiskt, att de inte fick större framgångar på listorna. Dessvärre är väl de mest bestående avtryck de gjorde genom att i Antonionis film ”Blow up” där man kan se deras konsertaffisch utanför en lokal David Hemmings dyker upp.

https://www.youtube.com/watch?v=jqh03zFRx2w

1968 upphörde gruppen definitivt och medlemmarna sökta sig till olika musikaliska stilar efter det. Goldie var med i den bluesiga gruppen Ten wheel drive och pepparkakorna återförenades kort 1997.

https://www.youtube.com/watch?v=vn5QpfQLREM

Avslutar med en intervju, långt senare, med självaste Ginger.

https://www.youtube.com/watch?v=SkJq9fvpfxI

Så tack Goldie och övriga tjejer för att ni bidrog till att göra sextiotalet magiskt.

Lars