Ett gäng med en historia värd att skriva om1
Fleetwood Mac hade två olika karriärer. Under 60-talet spelade gruppen brittisk 60-talsblues. De genomgick flera medlemsbyten och flyttade till USA. Andra delen av 70-talet blev de vuxenrockens största band genom ett par urstarka album.
Gruppen bildades i London 1967 av Peter Green (gitarr), Jeremy Spencer (gitarr) och Mick Fleetwood (trummor) plus en basist som snart byttes ut mot John McVie. Green och McVie hade båda spelat med John Mayalls Bluesbreakers. Som kvartett gav Fleetwood Mac tre LP med tidstypisk, brittisk gitarrblues.
Men gruppen gjorde också några minnesvärda singlar. Vi glömmer inte den mäktiga, instrumentala ’Albatross’ som toppade listan. Med gitarren får Peter Green fram känslan av att man ser den flygande jättefågeln även om man blundar när man lyssnar. Nu hade Danny Kirwan anslutet som tredje gitarrist.
(109) Fleetwood Mac ~ Albatross (1968) - YouTube
Peter Green skrev snygga singlar som ’Man of the World’ och ’Oh, Well’ som båda nådde andraplatsen 1969. Av de tre vokala hitsen de gjorde är min favorit dock tiondeplacerade The Green Manalishi från 1970. Här med en bild på fina LPn Then Play on
(109) The Green Manalishi (With the Two Prong Crown) (2013 Remaster) - YouTube
Nu kom en tid av medlemsbyten. Green hoppade av. De andra gjorde LP:n Kiln House innan John McVies fru Christine rekryterades på keyboards och sång. Därmed fick gruppen ännu en kompositör och en intressant röst.
Så försvann Jeremy Spencer. Han hade varit en scenprofil med sin Elvispastich och duktig på slidegitarr. Ny sångare och gitarrist blev amerikanen Bob Welch som också bidrog med kompositioner på fem LP. Efter två LP hoppade Kirwin av 1972 och ersattes av två. Sångaren Dave Walker medverkade endast på en LP och Bob Weston (gitarr, sång) på två.
Gruppen flyttade till USA. Där kom den stora förändringen. Fleetwood + 2xMcVie fann paret Lindsey Buckingham och Stevie Nicks från San Fransisco. De hade gjort en skiva ihop. Gruppen hade nu tre sångröster och låtskrivare, Christine McVie, Nicks och Buckingham.
De gjorde i början av 1975 LP:n Fleetwood Mac som sålde över 4 miljoner ex och toppade USA-listan. Med sitt för den tiden tunga ljud och inlevelserika sång är plattan en briljant representant för den tunga, vuxeninriktade rockmusik som alltfler spelade. Journalister fann termen AOR, Adalt oriented rock. Snygga arrangemang, själfull sång och genomgående rocktryck oavsett tempo. Idealisk musik för radiolyssnande.
Så blev det trassel i de båda relationerna inom gruppen. Spänningarna omsattes i den ännu vassare LP:n Rumours som kom att sälja i mer än 25 miljoner ex och toppade LP-listan i ofattbara 31 veckor! Fyra låtar kom på singellistans topp-10. Skivan blev därmed också typisk för en annan trend, singelhits som hämtades från redan utgivna LP. Två länkar här. Först Buckinghams klara besked till Nicks: Go Your Own Way. Hon svarade med USA-ettan Dreams. Här i den officiella videon
(109) Fleetwood Mac - Go Your Own Way - YouTube
(109) Fleetwood Mac - Dreams (Official Music Video) - YouTube
1979 års dubbel-LP Tusk nådde inte alls upp till föregångaren. Storhetstiden var snart förbi. Både Buckingham och Nicks lyckades bra med sina soloalbum som släpptes i samma veva. Gruppen led av inre motsättningar. Till problemen hörde även droger, såväl Nicks som John McVie genomgick behandlingar.
Gruppen gjorde dock comeback 1987 med albumet Tango in the Night som hade flera stora hits. Här länk från kvintettens tredje kompositör, Christine McVies fina Everywhere
(109) Fleetwood Mac - Everywhere (Official Music Video) - YouTube
Albumet kom att bli det sista med den klassiska "Rumours"-sättningen. Lindsey Buckingham lämnade bandet kort innan en turné skulle påbörjas.
Jag väljer därför att stanna historiebeskrivningen här. John och Mick fortsatte att vara den trogna grunden i ett band som mest låg i träda för att göra enstaka turnéer. Tre LP efter 1987 blev det, den sista 2003. När ChristineMcVie avled förra året sa Mick Fleetwood att gruppen var slut. Då hade Peter Green gått bort 2020.
Per
Bra band med två fina karriärer, vilken som var bäst är ju som alltid en smaksak. Den tidiga karriären var väl lite mer originell än den senare.
