perolarssextiotal

Vi, Per och jag, har då och då återkommit till ämnet om hur musiken utvecklades och växlade in på nya spår under sextiotalet. Detta oftast med artister och grupper som förde in nya tendenser i den saliga blandning som sextiotalspopen var. Denna gång har jag valt att följa en enda låt genom decenniet och beyond och titta lite på hur olika musikstilar kom att påverka och förändra låten. Det rör sig alltså inte i första hand om rena covers där man försöker låta så likt som ursprungslåten utan mer bearbetningar som sker under musikens utveckling. Får se om du förstår vad jag menar.

En lika ikonisk låt som dess skapare var får bli starten som sker redan 1957 då den spelades in första gången. Kompositör var förstås Buddy Holly själv, även om det förekommer uppgifter om medkompositörer som Jerry Allison och Norman Petty, den senare som producerade singeln som låten egentligen var b-sida på. A-sidan var Oh Boy. Låten är både en typisk gladpoplåt med tydliga rötter i femtiotalsschlagern men var också musikaliskt påverkad av blues, inte minst Bo Diddley. Buddy introducerade också här på allvar sitt typiska gitarrspel baserat på både rytm och hastighet med helackordssolon som ett signum.

https://www.youtube.com/watch?v=NChUN0Thf24

Rolling Stones tolkning av låten blev en av deras första hits och här har man injicerat en inte så liten dos r&b som under deras långa karriär blev deras kännetecken. Det riktiga lyftet till denna nya musikaliska nivå var förstås Brians munspel. De västafrikanska rytmerna från originalet har tonats ner till förmån för rockinfluenserna. Videon i sig själv är ett tydligt tidsdokument från sextiotalet och visar hur långt utvecklingen gått från de äldre herrar som försökte spela med i ungdomsspelet till de nya idolerna. Stenarna är emellertid tålmodiga med farbrorn och coolast redan då är förstås Bill och Charlie.    

https://www.youtube.com/watch?v=P6RWnGQ3XqQ&t=174s

Om Rolling Stones tog med sig rocken till låten som förvaltade Bo Diddley sitt musikaliska arv från Mississippi och Chicago och gav den en mer uttalad bluesprägel. Hans karaktäristiska gitarrspel och bluesinfluenserna fullbordade nästan den musikaliska cirkel som leder tillbaka till tiden som inspirerade Buddy Holly till låten. Det är i sig vackert på något sätt.

https://www.youtube.com/watch?v=x6YSAGZ1EtQ

Sist ut i detta inlägg blir Grateful Dead som klär låten i ett drömskt och psykedeliskt skimmer, jag kan inte formulera det bättre än så. Det var ett tag sedan jag hörde denna version, men den flyttade mig rakt in mina sjuttiotalsminnen. Versionen är kärleksfull om än omstöpt till nära nog oigenkännlighet. Välkommen till hippietiden igen.

https://www.youtube.com/watch?v=ryHatTtaSn4

Lars