perolarssextiotal

Vi återkommer då och då till artister som vi tycker är orättvist obesjungna. Oftast rör det sig om utländska artister som rört sig i utkanterna av listorna men förblivit one hit wonders även om det också kan ha rört artister som haft en god karriär, men som sjunkit in i skuggorna. Beatles, Kinks och Stones hörs nästan till leda medan en så framgångsrik artist som Neil Diamond nästan aldrig hörs.

Men det finns också svenska artister som rönt liknande öden. I min barn- och ungdomstid var det inte, med undantag för Tio I Topp och några knastriga mottagningar på kristallradio från Luxemburg, annat än de hembakade artister som hördes oavbrutet. Jag ska inte räkna upp även om det finns en ganska lång lista, utan jag nöjer mig med några utvalda exempel. Long gone and not remembered.

Först ut blir den självklara Povel Ramel. Han radade upp radiohits och regerade den musikaliska bakgrunden i svensk eter och revy- och krogshower. Du, som liksom jag, tillhör den äldre generationen kan säkert rada upp och kan säkert också texterna till många av hans visor. Friherrens ”flugighet” sitter säkert, än så länge, i den svenska folksjälen. Han får också tillskrivas den första svenska bluesen. Nu hör man nästa aldrig hans melodier. Här är blues på svenska. Hör man lite Fats Waller i slingorna?

https://www.youtube.com/watch?v=e7CrWWJE8Xk

Talskivor och lustiga visor stod ständigt på menyn. Särskilt talskivorna tyckte jag om när de dök upp i radions tablå. Pågående samtalen i mitt hem tystnade oavbrutet för en tre minuter av andäktigt lyssnade. Det gjorde ingenting att man hört dem många gånger tidigare och ibland kunde man texten nästa utantill. En av de främsta i den genren var Povels vapendragare Martin Ljung som tidsmässigt hade en parallell karriär med honom.    

https://www.youtube.com/watch?v=YgzFt_bOfX8

Ja, humor är en av de genrer som åldras tidigt och tydligt i vårt perspektiv, men god musik överlever alltid. Eller? En av mina favoritartister är Svante Thuresson vars musikaliska arv borde ha rönt ett bättre öde än den tystnad som nu blivit också hans eftermäle, trots en rekordlång karriär i Mello och med kören Gals and Pals. Kanske var åttio- och nittiotalen hans bästa tid men han debuterade inom ramen för denna bloggs tidsspann. Det är något i hans röst som leder till jazz och blues, stilar som han inte var främmande för. Från 1968.

https://www.youtube.com/watch?v=VvZslQpj9lM

Vem som är Sveriges bästa jazzsångerska är frågan som sällan ställs, eftersom en majoritet samlas kring Monica Z. Hon platsar emellertid inte i de bortglömdas skara eftersom hennes vackra röst då och då tonar ut i etern. I min värld finns det emellertid en stark konkurrent i Sonya Hedenbratt (jaja jag är också göteborgare). Hennes röst är olika Monicas ljusa och klara och lutar istället åt något från New Orleans klubbvärld. Det är för mig en gåta att hon ratas i dagens musikutbud. Hon drogs också mot det diskbänksrealistiska och det burleska (Jubel i Busken). Här sjunger hon vackert om en vardaglig fest i en Stockholmsförort.

https://www.youtube.com/watch?v=EtxXgSFSsxY

Lars