perolarssextiotal

Långfredag, Långfredagen tar mig alltid i minnet tillbaka till 1958. Jag var fortfarande så ung att mina föräldrar förbjöd utelek med kompisar som förmodligen också var inlåsta. Vattenkammad satt man i rummet med uppmaningen att leka tyst. 1958 var också ett minnesvärt år på andra sätt då jag för första gången mötte TV i form av Andy Pandy och lite senare fotbolls-VM. Det dröjde emellertid bara ett par år till dess den outtalade regeln om sorg på långfredagen bröts av Demokratisk ungdom (dåvarande kommunistiska partiets ungdomsförbund) och SSU som började anordna danser på långfredagen. Jag var entusiastiskt medlem i bägge organisationerna, men motivet var knappast politiskt utan snarare socialt, det var där man kunde träffa flickor.

Jag hörde inte mycket av den revolution som pågick på andra håll i popmusiken Radion spelade förstås inget av den sorten och en skivspelare var långt över önskelistans högsta ekonomiska nivå. Idag kan vi emellertid, med New Musical Express hjälp botanisera i vad som bjöds. Jag bjuder idag på några favoriter som senare kom att bli mina. Denna spelades in -57 men nådde engelska listan just 1958 Den ryckte verkligen undan den musikaliska matta jag stod på. Fanns det verkligen sådan musik?

https://www.youtube.com/watch?v=gj0Rz-uP4Mk

Everly Brothers förde samman country och rock och gjorde det till oförglömlig pop. De kom att bli mina musikaliska följeslagare under många år och är det förresten fortfarande. Snabba gitarriff (prova själv ska du se hur lätta ackordsbyterna är) och en enastående stämsång blev en förbild för många efterkommande band, inte minst Beatles.

https://www.youtube.com/watch?v=6c3M2jGkzko   

Men det vi fick till livs, när vi väl kommit in i TV-åldern var verkligen inte rock. Ett outslitligt program som mina föräldrar slaviskt följde var Perry Como Show. Jag hade det lite svårt för Perry själv, men han hade ofta gäster som bröt av mot den sockersöta crooningen. En av de återkommande var Dean Martin som också väl får sorteras in i crooner-facket, men han tillförde humor och lite rytm som va välgörande. Och mycket vassare röst än Perry vilket hörs i denna duett.

https://www.youtube.com/watch?v=SYyGK118e3E

En av de först skivorna jag kunde spela var på min äldre systers plastgrammofon och jag var förstås utlämnad till henne musiksmak som ofta omfattade Frank Sinatra, men då och då dök det upp något som också jag gillade. Tommy Steele var på väg upp och utmanade Elvis om tonårsflickornas gunst. Inte en chans tyckte jag, men bättre än Frankie boy. Så denna smygspelade jag ofta. Ingen kioskvältare idag, men då…..

https://www.youtube.com/watch?v=pMnKKvyZq04

Sex började också smyga sig in i text och musik, ofta förtäckt, men den som bjöd på ren rå sexualitet var Peggy Lee tidigt ute med. Elvis höftvickningar var ingenting för oss gossar på väg in i puberteten jämfört med Peggys coola, sexiga sång. Vi fattade precis vad hon sjöng om – Fever! Basgångarna är en perfekt inramning och när trummisen slår stockarna i kanten på bastrumman är det fullkomnat!

https://www.youtube.com/watch?v=1EM88Xhcqsg

Vi får väl ändå, avslutningsvis, anknyta till påskhelgen och vi flyttar oss då till rockoperan från 1970. Webber och Rice fick ihop en i mina ögon lysande opera. Jesu sista dagar ur Judas perspektiv, bara det genialt. 1973 blev det film. Vassego.

https://www.youtube.com/watch?v=5AIRBpW1drE

Glad Påsk!
Lars