perolarssextiotal

Det är oundvikligt i en blogg som denna att vi, Per och jag, låter våra egna preferenser styra innehållet. Oftast, när det inträffar, rör det sig om ”bästa låten” även om vad som i vår uppfattning är det bästa så ändrar det sig över tid. Du vet säkert vad jag menar.

Detta inlägg kommer att behandla de fyra album jag, alltså för närvarande, tycker är de bästa som gjorts i den meningen att de är de som jag just nu mest återvänder till. Här finns alltså goda möjligheter för synpunkter och – om det är nödvändigt – kritik. Så alltså – utan inbördes ordning – de fyra bästa album som gjorts.

Beatles kan förstås vara starka utmanare på samtliga platser. Ett är förstås det banbrytande Please Please Me som vände upp och ner på vad pop kunde vara med sådana ikoniska sånger som I saw her standing there och Twist and shout. Ett annat är det underskattade albumet Beatles for sale och ett annat är det, med rätta, hyllade Rubber soul där Michelle och In my life var höjdpunkter. Jag kan emellertid inte gå förbi det självklara valet. I min bok det bästa konceptalbumet och som var inramat av vaudeville- och cirkustoner. Det går inte att undvika det, helt enkelt – ett av de fyra bästa!

https://www.youtube.com/watch?v=bJVWZy4QOy0

I en helt annan genre rör sig live-albumen. Här är kanske kvalitetsskillnaderna mellan de bästa och de sämsta störst, beroende av sådana saker som inspelningskvalitet och produktion. The Whos Live at Leeds är förstås en stark konkurrent. Jag stannar emellertid för ett lite mer obskyrt album som saknar inte så lite vad gäller kvalitet på inspelningen men som kompenserar med frejdighet och entusiasm - Supremes at the Copa. Närvaron är emellertid perfekt och man känner sig rent av delaktig i konserten, vilket väl är hela idén med ett live album. Får se vad du tycker om ca 20 minuter.

https://www.youtube.com/watch?v=y3PVHPWQczY

Bob Dylan då, frågar någon? Jodå, men inte det som många kallar hans bästa – Blonde on Blonde. Jag har för alltid fastnat för Highway 61 revisited. Dylan skrev huvuddelar av materialet efter sin Englandsturné som lämnat honom fysiskt och mentalt utmattad. Han själv håller inte albumet högt utan har beskrivit innehållet som ”a worm of vomit”. Jag förstår inte allas det. Även om albumets låtar går lite upp och ner beroende av hans tillstånd så finns ändå här ett par av dem som kom att definiera Dylan. Spretar som sagt, men det är ju Dylan! I den sång jag valt spelar texten stor roll så lyssna och läs noga.

https://www.youtube.com/watch?v=we37yX3zpKA

Jag kan inte gå förbi The Velvet underground and Nico. Andy Warhol producerade som bekant bandet och hans inflytande märks tydligt, även om nästan alla låtar skrevs av Lou Reed. Underground passar utmärkt i titeln eftersom (det är nog också ett konceptalbum när jag tänker efter) text och musik rör sig på ett nytt och självklart sätt runt sex, droger och den subkultur som fanns runt The Factory. Jag har verkligen en soft spot för Christa Päffgren och man förstår verkligen att hon tog sig ett artistnamn. Hennes senare album Chelsea Girls kunde ha platsat på min lista, men är för ojämnt. Hennes mörka alt speglar här verkligen stämningen kring dessa hårt prövade själar och hennes tolkning av All tomorrow Parties skulle kunna platsa i filmen Apocalyse Now i dess mest kända scen i det tidiga helikopteranfallet mot den vietnamesiska byn. Rys och njut:

https://www.youtube.com/watch?v=nK1gMHz1izY

Lars