perolarssextiotal

Jag fängslades igen av Hans Sidéns bok om sextiotalspopen i Göteborg, som jag berörde i mitt förra inlägg, och förstås min ungdomstid i staden. Jag har då och då i bloggen återvänt till tiden och staden men känner att jag, med vissa undantag, glömt bort tjejer och tjejgrupper. Det ska man inte, eftersom de, om än kortlivade, bidrog både till musiken och kanske tydligast blev en del av den rörelse som gav flickor en ny plats i rampljuset. Vi hade förstås schlagerflickorna från femtiotalet, men dessa hade, återigen med vissa undantag, intagit en mer traditionell roll och upplevdes väl inte som särskilt rebelliska eller deltagare i den ungdomskultur som sextiotalet danade. Ett av undantagen måste emellertid få sin plats här innan vi går vidare.

https://www.youtube.com/watch?v=ECCIF55U-gU

Hur revolutionerande detta upplevdes då blir svårt att förklara för dagens ungdomar som har en mer självklar inställning till jämställdhet. Lill-Babs var långt ifrån hemvävd och långt ifrån femtiotalets kvinnonorm.

Trion MAK Les Soers var en Göteborgstrio, systrarna Karin och Margareta Hamrefors och deras kompis Agneta Wigforss som jobbade som servitriser en sommar på Rondo, legendariska musikklubb, och upptäcktes av den minst lika legendariske kapellmästaren Ronnie Hartley när de sjöng på sina raster. I källaren därför att akustiken var så bra! Efter några vokalisttävlingar (utan att vinna någon) blev de ändå uppmärksammade av skivbolagsrepresentanter och det blev lyften som tog dem både till Ryssland och Tyskland. Och förstås klubbarna i Göteborg. Snäll vispop, men ändå en del av den revolutionerande popvågen. Här en låt som anpassats till deras ambitioner på den tyska marknaden.

https://www.youtube.com/watch?v=19bempwoejk

Inspirationen till de svenska flickorna hämtades förstås utifrån. Denna, lite bortglömda grupp, kom att betyda mycket för tjejer som ville starta band. Det vanliga var ju en sångerska eller sångerskor, men Goldies grupp visade också att tjejer kunde spela. Och spela bra.

https://www.youtube.com/watch?v=lsoXZMuoUp4

Den som blev den största stjärnan i Göteborg och därmed också den största inspirationen var förstås Doris Svensson. Det är omöjligt att gå förbi henne även om jag nämnt henne i tidigare inlägg. Hon var en skicklig basist, men bäst för hennes särpräglade röst som gav henne många hits. Såhär tuff kunde hon låta.

https://www.youtube.com/watch?v=ze1VIPmORnA

Nackatjejen Bodil Eleanor Olsson tillhör också den svenska sångerskor som överlevt tidens tand. Hennes röst och inlevelse liknade mycket den senare kommande Suzi Quatro.  

https://www.youtube.com/watch?v=idXpkatyPRs

Tyvärr är det ont om inspelningar från de mindre framgångsrika tjejerna, men the search goes on. I´ll be back.

Lars

Den förra året bortgångne Hans Sidén var en centralgestalt i det pop-Göteborg som jag växte upp i. Som journalist och författare speglade han livfullt popscenen i stan med dess klubbliv och konserter i lokalpressen. Till detta skrev och komponerade han musik, ofta dansbandsschlagers. Hans kände alla och som tur är så lämnade han ett arv i form av boken ”60-talspop i Göteborg” som är en outsinlig källa när ens eget minne sviker. Såhär skriver han i bokens epilog: ”Jag är glad, tacksam och lycklig över att jag fick förmånen att vara med om det poppiga 60-talsepoken i Göteborg”. Man kan inte annat än att instämma i det. För att dig som inte hade samma förmån som Hans och jag, så vill jag bara ge dig en glimt av vad som pågick på konsertfronten i stan under det gyllene musikdecenniet. Många var på Cirkus eller Mässhallen, men inte så få var på intima och trånga klubblokaler som Que Club. För att du ska få en uppfattning av vad som bjöds i popens huvudstad så plockar jag några besök i stan från 1965.

Den 31 mars så var det storfrämmande i Mässhallen. Konserten föregicks förstås av en som vanligt kaotisk presskonferens. Men konserten var, enligt de som närvarade, en riktig höjdare och det kan man förstås tro. Stenarna hade just fått sitt stora genombrott och deras energi och entusiasm var på topp. Såhär lät det säkert:

https://www.youtube.com/watch?v=peYy53RP9KY

Den 31 augusti gjorde denna grupp entré på Göteborgs popscen och uppträdde på Cirkus. Jag såg den flera gånger och dessa punkens föregångare hade ett röj som få. Sista gången jag såg dem (nåja resterna av gruppen) var i Uppsala inför den imponerande publiken om ungefär 20 personer (sic transit). Men här rockar vi!

https://www.youtube.com/watch?v=4rGZlrg3kPc

Var det någon som sa prepunk? I slutet av året dök Pretty Things upp på Riverside. De satte en ära i att vara tuffast med längst hår och ruffigigast scenshow. Kanske inte bland de främsta grupperna vad gäller hits och andra framgångar så levererade de ändå troget rak och rå rock så mycket man orkade. För egen del tycker jag att deras tolkning av Diddleys Roadrunner kanske är den främsta bakom Diddleys egen. Är det lite New York Dolls i vardande vi hör?. Animals tolkning är väl den mer kända i förhållande till Pretty Things, men är lite för polerad i min smak, Animals besökte också Göteborg det året och gjorde en konsert som var en av de bästa jag såg det året. Du får jämföra själv.

https://www.youtube.com/watch?v=2cY4uRT198s

https://www.youtube.com/watch?v=o9sGgAAn9-4

Donovan är sist ut i vår kavalkad av band och artister som vi lyfter fram, då han äntrade scenen i Konserthuset den 2 december. Men låt mig tillägga att förutom de ovan nämnda artisterna så var fler på besök i popens huvudstad. Vad sägs om exempelvis Who, P.J. Proby, Cliff& Shadows, Chucken och Kinks? Och allt täcktes av Hans.

https://www.youtube.com/watch?v=dpUSQNvtzsk

Om detta och om allt annat som rörde sig i stan skrev Hans på sitt typiska och välformulerade sätt. Tack för det, Hans.

Lars

Graham hade väl, i de flestas ögon, bara sin storhetstid under 1970-talet då han var med och grundade 10 CC. Men Graham hade en karriär redan tidigare, om än inte i första hand i egna band, men som låtskrivare åt andra där han var otroligt framgångsrik. Men den egna sångkarriären gick alltså knackigt – dessa är några band han var med i under sextiotalet: The High Spots, The Crevattes och The Whirlwinds. Ringer knappast några klockor, väl? Den sista gruppen gav emellertid ut en skiva som inte den heller satte några spår trots att det var en Buddy Holly-komposition. Såhär låter den.

https://www.youtube.com/watch?v=BItRLtOu5ps

Efter det upplöstes bandet och Graham bildade istället The Mockingbirds och fick ett kontrakt med Columbia som nobbade hans första låtförslag (vilket lite längre ner i inlägget visar sig kanske inte var så klokt) och fick istället spela in denna, som väl inte var så dålig. Låter lite som Hermans Hermits i mina öron.

https://www.youtube.com/watch?v=qt44dK6ZEFM

Inte heller denna grupp gjorde alltså något större väsen av sig och Graham koncentrerade sig på att skriva åt andra, vilket visade sig vara ett lyckokast. Även om du aldrig har hört talas om Graham har du lyssnat till massor av hans låtar. Mellan 1965 och 1967 hade han en radda av hits, väl förvaltade av de grupper han skrev åt. Här kommer tre av dem som Yardbirds hade så stora framgångar med (den första är den Columbia nobbade):

https://www.youtube.com/watch?v=HU5zqidlxMQ

https://www.youtube.com/watch?v=5kKJ2BRGA5s

https://www.youtube.com/watch?v=BglFvWRKnOw

Vad sägs om den trippla smockan? Det var nästan värt att tappa Eric Clapton under resan….

Jag vet inte om man kan kalla det en genre-byte, men Hollies mer melodiösa pop står väl ändå en bit från Yardbirds mer blues-inspirerade. Men det hindrade inte Graham från att excellera också här tillsammans med dem och leverera två av deras största hits. Den första skrevs tillsammans med Charles Silverman.

https://www.youtube.com/watch?v=0hhU4TSY0f0

https://www.youtube.com/watch?v=oSprHUjAFK8

Nämnde jag släktskapet med Hermans Hermits? Det stannade inte där utan ha såg också till att dom grabbarna fick del av hans gyllene musik-penna.

https://www.youtube.com/watch?v=wdCHlJoAP8I

Efter dessa två år gick det utför för Graham. De egna försöken i branschen strandade som vanligt och han var tvungen att bröd-skriva innan det hela tog ny fart 1972 med 10 CC.

Den sista låt han skrev innan sjuttiotalet kom in och frälste honom är väl – kanske – den här:

https://www.youtube.com/watch?v=f1qmrD3Uus8

Nåja kanske ändå inte …..

Lars

Dags att återvända till ovan avbildade LP. Även om Billy J Kramer spelade in flest låtar av John och Paul är nog Peter and Gordon den konstellation vi främst tänker på när det gäller låtar från Beatles som gruppen ej spelade in. Att Pauls långvariga flickvän Jane Asher var syster till Peter Asher visste vi som hängde med på 60-talet.

Peter och Jane var barnstjärnor i TV redan 1955. Han mötte Gordon i skolan och de började sjunga ihop. När Paul McCartney flyttade hem till Jane kom han att lära känna Peter närmare så när Peter and Gordon fått skivkontrakt i januari 1964 frågade Peter om Paul hade någon låt för dom. Paul kom ihåg en sak han skrivit som 16-åring, putsade upp den lite. Med den kom Peter and Gordon toppa både USA- och Englandslistorna. Det kan man kalla genombrott!

A World Without Love (Mono) (2002 Remaster) - YouTube

Duon fick ett par låtar till av Paul. Varför ändra ett vinnande lag? Nästa lyckades lite sämre på listorna (plats 10 i England, 12 i USA) men är ju lika bra! Länk från vårt  legendariska TV-program Drop in.

Peter & Gordon - Nobody I Know (1964) - YouTube  

Sedan floppade I Don´t want to see you again helt i England men kom på 16e plats i USA.  Duon vände sig sedan till andra kompositörer och prickade in fler hits innan de splittrades 1968. Paul McCartney kom igen kom kompositör åt dom under pseudonymen Bernhard Webb med Woman som kom topp 20 1966.

Peter Asher fortsatte som framgångsrik producent på USAs västkustscen under några år. Duon förenades för en konsert 2005 men det var det sista. Bloggen skrev om Gordon Waller som avled 2009. (Kolla gärna arkivet till höger, november 2009)

Nu till Liverpool. Cilla Black föddes som Priscilla White. Första numret av den lokala tidningen Mersey Beat skrev att hon hette Cilla Black, ett namn hon ställde upp på. John Lennon presenterade henne för Brian Epstein som fixade George Martin att producera. Hon debuterade med Lennon-McCartneys Love of the Loved.  Hennes karriär kom att innehålla 11 topp10-hits fram till 1971. Nu var det inte John och Paul som skrev någon av de två listettor som följde efter debuten men däremot hennes fjärde singel som kom sjua 1964. En låt som inte riktigt följer det vanliga mönstret för en poplåt 1964 men är riktigt bra. Läsaren kanske mins inspelningen av Three Dog Night för någon månad sedan här när jag skrev om USA-minnen från sommaren 1970

Cilla Black - It's For You - YouTube

Senare kom Cilla att bli en av Englands mest kända TV-presentatörer under många år. Visste ni förresten att hon har spelat in Olle Adohpsons Det gåtfulla folket i ett arr av George Martin, Mysterious People?

The Fourmosts kom också från Liverpool och sköttes av Brian Epstein och producerades av George Martin. I juli 1963 spelade de in en låt som John hade skrivit redan 1957. Ett par veckor senare spelades den också in av Gerry & the Pacemakers men det blev Fourmosts version som gavs ut och nådde 9e plats. Det måste vara Liverpools hamn ni ser i bakgrunden på länken.

Hello Little Girl - YouTube 

John skrev också uppföljaren Im in Love som kom in på vår Tio-i-topp. Gruppen kom sedan att få en mer blygsam karriär. Största hiten på listan, A Little Loving, nådde plats 6 i England. De släppte bara en LP under 60-talet men har kämpat på och existerar fortfarande, låt vara efter många medlemsskiften. De sista från originalet hoppade av 1978

Sista länken denna gång kommer inte från LPn ovan. Där finns en låt från 1963 av någon Tommy Quickley som jag inte tar upp här. Hans version är inget vidare att ha om man hört Stockholmbandet the Mascots utmärkta version som de släppte på sin första LP 1965. Att inte denna fina McCartney-låt fick den uppmärksamhet den förtjänade annat än för oss svenskar är bara att beklaga. Att Mascots hade lyssnat på The Beatles inser alla som hört dom och det är riktigt kul att de gjorde Pauls låts rättvisa. 

Tip of My Tongue (youtube.com) 

Per

In the beginning there was, of course, Elvis!

Han är nog den största stjärna som vi skrivit minst om, säkerligen beroende av att han kanske inte tar täten i någon av min eller Pers topp fem-lista av de största från sextiotalet. Många håller inte, på goda grunder, med oss. Hans långa rad med låtar på Tio I Topp tyder också på att vi bort ge honom lite större uppmärksamhet. För min del spelade Elvis störst roll som en av rockens genombrottsmän i slutet av femtiotalet och början på sextiotalet så det blir från tidiga topplistplaceringar jag hämtar veckans ljudfiler. Hans första stapplande försök på listan var lustigt nog en av mina personliga favoriter. Doc Pomus och Mort Shuman skrev och Elvis spelade in den först. Lyssna till den löst stämda basen! Nästan hela kompet.

https://www.youtube.com/watch?v=lWWZSu4e5cI

Elvis spelade in inte mindre än 21 filmer och 2 konsertfilmer. Den åttonde var ”Blue Hawaii”. En av hans motspelerskor var Angela Lansbury som nu repriseras som Jessica Fletcher dagligen på någon kanal i ”Mord och inga visor”, Som vanligt var intrigen i filmen tunn och syftade väl egentligen bara till att skapa scenerier för Elvis sångnummer. Här är ett ganska rivigt nummer som bara gavs ut som LP-spår och bara snuddade vid Tio I Topp i december -61. Det var på den tiden shorts var shorts!

https://www.youtube.com/watch?v=ri3oqaZqAjo

Fast det som verkligen betydde något för mitt musikaliska Elvis-uppvaknande var Heartbreak Hotel. Där lämnade han för gott rockabillyn till förmån för rock och rockballader och det var väl där han landade i sin identitet. Singeln blev en succé på hans nya skivbolag, RCA Victor, och toppade Billboard i sju veckor. Mae Boren Raxton och Tommy Durden skrev, inspirerade av en tidningsartikel om en ung man med brustet hjärta hade tagit livet av sig genom att hoppa från fönstret på det hotell där han bodde. Intressant nog medverkade både Chet Atkins och Floyd Cramer vid inspelningen som tog plats 10 januari 1956.

https://www.youtube.com/watch?v=e9BLw4W5KU8 

Elvis första etta på Tio I Topp var Good Luck Charm och blev en superhit i både USA och UK. Det var väl här Elvis förfinade det som skulle bli hans signatur, rockballaden. Av någon anledning får låten mig alltid att tänka på Clif Richard. Sättningen bakom honom, Elvis, gick inte heller av för hackor eller vad sägs om Scotty Moore, D.J. Fontana, Floyd Cramer och de som nu blev hans trogna följeslagare, The Jordanaires. ”Oh ho come on …” blev nästa en ikonisk strof. Och början och slutets ”Ahahaha” ligger på samma nivå. Enjoy!

https://www.youtube.com/watch?v=hBHI7nZ4HRA

Lars

Så drar min lyssnarcirkel på Uppsala senioruniversitet i gång igen. Det är den åttonde terminen som sex artister eller epoker från rockens historia avhandlas. Då mycket fokus ligger på denna bloggs tidsperiod, 1954-72, är det lämpligt att inför några av träffarna här på bloggen göra en introduktion av aktuellt ämne i cirkeln.

På onsdag handlar det om en av rockens verkliga pionjärer. Antoine Dominique Domino Jr. som vi känner som Fats Domino. Född 1928 och uppväxt i New Orleans, staden han blev trogen intill död 2017. Han drabbades hårt av orkanen Katrina 2006 men vägrade att flytta därifrån.

1949 kom hans första singel som ofta nämns som den första rocklåten någonsin. Det kan diskuteras men inte att det var den första rocklåten som sålde rejält, över en halv miljon.

Fats Domino The Fat Man (youtube.com)

Att notera är att Fats skrev låten själv tillsammans med trogne partnern Dave Bartolomew. Fats spelade piano med en egen stil som starkt bidrog till hans personliga, lite gungande sväng. 1952 kompade han Lloyd Price i dennes klassiska Lawdy miss Clawdy.

1955, alltså före Elvis nationella genombrott, inleddes Fats rad av stora hits. Han skulle notera 11 låtar på USA-listans topp-10 t o m 1960 och var den som sålde bäst efter Elvis av alla stora namn från femtiotalets rock ´n´roll. Första hiten var

Fats Domino - Ain't That a Shame (1956) - HD - YouTube

Den toppade R&B-listan och kom på 10e plats på den stora listan. Eftersom Fats skrev sina låtar själv var han inte ledsen över att Pat Boone toppade listan med sin bleka version av samma låt. Det gav ju inkomster! Både John Lennon, Paul McCartney och många andra har spelat in den.

Året därpå kom hans mest klassiska låt. Den kom att spelas in av Elvis, Little Richard och många fler men ingen version slår originalet. Här länk till Ed Sullivan show, en populär och för rockartister viktigt TV-show

Fats Domino "Blueberry Hill" on The Ed Sullivan Show - YouTube

Med andra plats sent år 1956 Fats högsta placering i USA. Sjätte plats i England visar att Fats nu slog även internationellt.

Hitraden höll alltså genom 50-talet. 9 låtar på topp-tio. Den sista topp-10 kom 1960:

Fats Domino - Walking To New Orleans - YouTube  

Att inte Fats nämns direkt efter Elvis när vi pratar om de stora vid rockens genombrott tror jag beror på att hans musik på något sätt redan från början lät lite mer ”vuxen.” Med sin röst och det sköna pianogunget kändes han inte lika ”farlig” som Little Richard och andra.

Jag avlutar länkraden med en låt som inte slog med Fats. Den var ju redan en hit med låtens  upphovsmän som många gånger tackat Fats för vad han betytt för rockmusiken och inte minst för just dom.

Fats Domino - Lady Madonna (youtube.com)

Fats var i publiken i Las Vegas 1969 när Elvis inledde sin långa rad av shower där. När en journalist frågade Elvis hur det kändes att vara the king of rock ´n´roll pekade Elvis på Fats och sa ”Nej, där har du riktiga kungen av rock ´n´roll. Han var före mig och jag lärde av honom”

Per

Så drar min lyssnarcirkel på Uppsala senioruniversitet i gång igen. Det är den åttonde terminen som sex artister eller epoker från rockens historia avhandlas. Då mycket fokus ligger på denna bloggs tidsperiod, 1954-72, är det lämpligt att inför några av träffarna här på bloggen göra en introduktion av aktuellt ämne i cirkeln.

På onsdag handlar det om en av rockens verkliga pionjärer. Antoine Dominique Domino Jr. som vi känner som Fats Domino. Född 1928 och uppväxt i New Orleans, staden han blev trogen intill död 2017. Han drabbades hårt av orkanen Katrina 2006 men vägrade att flytta därifrån.

1949 kom hans första singel som ofta nämns som den första rocklåten någonsin. Det kan diskuteras men inte att det var den första rocklåten som sålde rejält, över en halv miljon.

Fats Domino The Fat Man (youtube.com)

Att notera är att Fats skrev låten själv tillsammans med trogne partnern Dave Bartolomew. Fats spelade piano med en egen stil som starkt bidrog till hans personliga, lite gungande sväng. 1952 kompade han Lloyd Price i dennes klassiska Lawdy miss Clawdy.

1955, alltså före Elvis nationella genombrott, inleddes Fats rad av stora hits. Han skulle notera 11 låtar på USA-listans topp-10 t o m 1960 och var den som sålde bäst efter Elvis av alla stora namn från femtiotalets rock ´n´roll. Första hiten var

Fats Domino - Ain't That a Shame (1956) - HD - YouTube

Den toppade R&B-listan och kom på 10e plats på den stora listan. Eftersom Fats skrev sina låtar själv var han inte ledsen över att Pat Boone toppade listan med sin bleka version av samma låt. Det gav ju inkomster! Både John Lennon, Paul McCartney och många andra har spelat in den.

Året därpå kom hans mest klassiska låt. Den kom att spelas in av Elvis, Little Richard och många fler men ingen version slår originalet. Här länk till Ed Sullivan show, en populär och för rockartister viktigt TV-show

Fats Domino "Blueberry Hill" on The Ed Sullivan Show - YouTube

Med andra plats sent år 1956 Fats högsta placering i USA. Sjätte plats i England visar att Fats nu slog även internationellt.

Hitraden höll alltså genom 50-talet. 9 låtar på topp-tio. Den sista topp-10 kom 1960:

Fats Domino - Walking To New Orleans - YouTube  

Att inte Fats nämns direkt efter Elvis när vi pratar om de stora vid rockens genombrott tror jag beror på att hans musik på något sätt redan från början lät lite mer ”vuxen.” Med sin röst och det sköna pianogunget kändes han inte lika ”farlig” som Little Richard och andra.

Jag avlutar länkraden med en låt som inte slog med Fats. Den var ju redan en hit med låtens  upphovsmän som många gånger tackat Fats för vad han betytt för rockmusiken och inte minst för just dom.

Fats Domino - Lady Madonna (youtube.com)

Fats var i publiken i Las Vegas 1969 när Elvis inledde sin långa rad av shower där. När en journalist frågade Elvis hur det kändes att vara the king of rock ´n´roll pekade Elvis på Fats och sa ”Nej, där har du riktiga kungen av rock ´n´roll. Han var före mig och jag lärde av honom”

Per

Tio I Topp var ju temperaturmätaren i vårt pop-intresse. Vi som följde den från början till slut kunde följa alla de trender som kom att avspegla sig i placeringarna. Och visst var det en rejäl skillnad mellan de första listorna och de sista om än inte så stor som jag trodde. Jag tänkte att vi skulle besöka den första och den sista listan och se vad vi kan hitta på första, femte och tionde plats och få en uppfattning om vad ”pop” var under detta dynamiska decennium. Vi börjar förstås den 14 oktober 1961. Enjoy!

På tiondeplatsen hittar vi Siwan, en återkommande gäst på listan, med hennes klämkäcka stil och karaktäristiska fingerknäppningar. Den svenska schlagern dominerade redan från början och det skulle dröja innan den på allvar fick konkurrens. Hon fick stryk med en placering av Lill-Babs som kom nia med En tuff brud i lyxförpackning. Bägge låtarna visade textmässigt på att den ganska unkna kvinnosynen höll på att ändras. De visar på självständiga damer som visade gossarna var skåpet skulle stå.

https://www.youtube.com/watch?v=IzmIVe3dgJc

Femma blev Violents som med sina elgitarrer verkligen pekar framåt mot vad som komma skulle på listan. Shadows, Ventures och Spotnicks. Nya modeller av Fender och Gibson gav grupperna nya möjligheter och bidrog till att en egen genre av sextiotalspopen skapades. Stockholmsgruppen bildades som en sologrupp, men fick en sångare (som vi alla känner till) som gav dem en lång karriär efter sin första och egentliga hit. Folktonen i musiken var inte att ta miste på.

https://www.youtube.com/watch?v=_mYVHVn3wO8

Ettan på listan har förstås nått närmast ikonstatus just i kraft av placeringen. Eddie hördes väl inte av särskilt mycket efter genombrottslåten, men den är ganska representativ för det som senare kom att kallas glad-pop. Dansande damer i videon är ett gott tecken i förtid på vad som skulle bli de så omåttligt populära go-go-dansarna. Fyndigt faktiskt.

https://www.youtube.com/watch?v=TrAeEk4k42M

Då tar vi jätteklivet till sista listan (sprängande bloggens vanliga tidsramar) från den 29 juni 1974. Här hade man kanske väntat sig psykedeliska och avantgardistiska låtar från slutet av sextiotalet, men icke så. Det blev snarare än återgång till listans tidiga år med schlagersångare som Gilbert O´Sullivan. Mungo Jerry, på tiondeplats, gjorde emellertid vad han kunde för att hålla på traditionen åtminstone vad gällde kläder och, nåja, ljusshow. Låten har emellertid sina rötter i den tidiga rocken vilket kanske säger något om dennas odödlighet.

https://www.youtube.com/watch?v=36q6kcQWUFs

Samma traditionsbärare är Douglas, med Monkey song. Jag kan inte säga att jag minns den, kanske av förklarliga skäl. Den märkliga intron följs av en – nästan – rak bluestolva. Det är ungefär vad jag vet om denna artist och låt. Lite käck är den emellertid när man kommit över intron.

https://www.youtube.com/watch?v=HCqjzRDEOMk

Dörren till Tio-I-Topp slås igen av Rubettes på första plats. Falsettsången återkommer hyfsat ofta på listan med artister som Frankie Valli och i genrer som Do-Wop. Här anar jag också influenser från Motown, vilket gör den till en inte oäven låt, värdig att avsluta epoken.

https://www.youtube.com/watch?v=HxsNy4NoZUs

Lars

Bland skivorna i samlingen finns vissa omslag som på något sätt lyser lite särskilt när man tittar på dom. Vid ett Londonbesök sommaren 1979 kom jag över LPn ”The Songs Lennon and McCartney gave away”. 20 låtar som Beatles inte spelade in i studio. Tre av Paul ensam och så lade man in Ringos inspelning av Johns The Greatist som första låt.

I två inlägg tänker jag länka till några av dessa. Flera känner läsaren lätt igen men framförallt, som med allt från the Beatles, bra låtar. 

Billy J Kramer föddes och växte upp i Bootle, en del av Liverpool. Han fick Brian Epstein som manager som fixade en kompgrupp från Manchester som snart hette the Dakotas. De kom tvåa med sin första singel, Do you want to know a Secret som Beatles tidigare släppt på första LPn. Producerad av, du gissade rätt, George Martin. Baksida var en annan Lennon-McCartney-låt, I´ll be on my way. Den sjöng Beatles i radio, vi kan höra den versionen på första BBC-plattan som kom för 30 år sedan.

Som uppföljare valdes en låt Beatles inte spelat in. Den toppade Englandslistan hösten 1963

Billy J Kramer & The Dakotas - Bad To Me (youtube.com)

Baksida var I Call Your Name. Alla goda ting av tre heter det. Nästa Lennon-McCartney-låt kom fyra:

I'll Keep You Satisfied (Stereo) (2008 Remaster) - YouTube 

Billys beroende av John och Paul måste ha känts lite jobbigt så Billy hoppade över dom till ”Little Children” som blev hans andra etta våren 1964. Men så gav Billy sina kompisar en sista chans och kom 10a sommaren 1964 med From a Window, här i live version.

Billy J. Kramer & Dakotas Live - From A Window ( The Beatles ) - YouTube 

Någon gång i början på 70-talet kom Billy till Umeå och Kurirens utsände (dvs undertecknad)  ordnade så klart en intervju. En trevlig herre som då sa att Paul hade erbjudit Yesterday till honom innan han spelade in låten, en uppgift som aldrig dykt upp annorstädes. ”Tänk vad som kunde ha hänt min karriär som jag sagt ja”, sa Billy till mig och himlade med ögonen.

Kompgruppen Dakotas prövade lyckan på egen hand med några instrumentallåtar i The Shadows anda. The Cruel Sea kom på 18e plats. Ventures spelade in den som The Cruel Surf. Ser i Wikipedia att Dakota återbildades i slutet av 80-talet med annan vokalist och finns fortfarande. Det gör f ö även Billy som släppte en singel tidigare år.

The Applejacks kom från Birmingham-området och blev lite kända för att de hade en kvinnlig basist, Megan Davies. De fick kontrakt med Decca sent 1963 och hade alltså ingen egentlig kontakt med Beatles. Första hiten, Tell me When, kom sjua på listan, deras enda topp-tio. Trots att uppföljaren kom från Lennon-McCartney kom den bara på plats 20. Lite konstigt tycker jag nog.

Like Dreamers Do - YouTube

Gruppen fick sedan in en låt på plats 23 innan dom försvann. Trummisen och basisten gifte sig 1964. Hon lämnade musiken och blev.sjuksköterska

Sist ut här en grupp som det gick lite bättre för. The Fourmost kom från Liverpool och sköttes av Brian Epstein och George Martin, garanterad goda förutsättningar. Skivkontrakt sommaren 1963 och stark inledning tack vara två låtar av John och Paul.  Först ut var Hello little Girl

Hello Little Girl - YouTube

Uppföljaren Im in Love nådde plats 17. Fourmosts hitrad  fortsatte med A Little Loving som kom 6a sommaren 1964. Sedan ar det slut med topp-20-placeringar. En av singlarna var ett försök att ge sig på Four Tops Baby, I Need your Loving. Modigt, om inte annat.

Om några veckor kommer del 2 här. Fler gobitar att vänta!

Per

Jag tänkte vi skulle ta och lyssna lite noggrannare till några Lennon/McCartney-sånger i detta och följande inlägg. Det förtjänar dom verkligen. Det blir några av deras tidigare låtar som väl härstammar från Mersey-perioden, präglad av mindre experimentell musik och text, men också väldigt, väldigt The Beatles sound. Det sägs ofta att man kan säga vem i duon som mest bidragit till låten beroende av vem som har lead song. Oftast stämmer det.

Johns och Pauls röster är väldigt olika. If I fell låter som en typisk Paul-ballad, skickligt balanserande på gränsen till det sockersöta, men det blir ingen dikeskörning (ändå tog Beatlarna inte låten riktigt på allvar utan presenterade den ofta med undertryckta skratt som If I Fell Over). Dock är detta fel, det vill säga låten är ett av Johns försök på ballad-skrivande. Enligt honom det första och den dök upp på albumet A hard Days Night 1964. Och visst är det lyckat och den är inte på något sätt i skuggan av Pauls alster. Tidigt i karriären landade singeln tillsammans med And I Love Her i USA först på Billboards lista som nummer 53. Texten är väl inget mer än det vanliga kärleksdramat mellan pojke och flicka, men musiken är genial. Ackorden lutar sig inte mot det klassiska E, Am, F, G utan tvinnar in, för tiden ovanliga ackordföljder som i inledningens Ebm, D, Db, och Bbm. Vad gäller sången så kan man inte undgå att höra inspirationen från Everly Brothers. Men nog pratat – låt oss bryta ner låten i dess huvuddelar. Såhär låter den i färdigt skick. George på tolvsträngad och John på akustisk.

https://www.youtube.com/watch?v=F_80s6S_7Vw

Då lyssnar vi bara på sången. John och Paul delade på en enda mick men det dubbades senare på de olika utgåvorna av låten. Stämsången och tonträffen är imponerande.

https://www.youtube.com/watch?v=rlQ4ylKDt1w

Det spekulerades vilt om att sången hade något att göra med att John i hemlighet var förälskad i Paul, något som aldrig kunna beläggas utöver den bromance som de hade under många år. Det gick rykten om att John skulle haft en kort relation med Brian Epstein som var homosexuell, men det har inte heller kunnat ledas i bevis (varför det skulle ha varit viktigt för övrigt). Nåja, John avfärdade låten som trams, men trots det var det länge den enda ballad som fanns med på deras live-spelningar. Men låt oss då lyssna på kompositören själv. Visst låter det annorlunda? Stämsång kallas det.

https://www.youtube.com/watch?v=EEXDJjjmDUk

I Pauls sång kommer melodistämman till tydligare uttryck.

https://www.youtube.com/watch?v=0fY-lhOjHUA

På återhörande

Lars