perolarssextiotal

Tio I Topp var ju temperaturmätaren i vårt pop-intresse. Vi som följde den från början till slut kunde följa alla de trender som kom att avspegla sig i placeringarna. Och visst var det en rejäl skillnad mellan de första listorna och de sista om än inte så stor som jag trodde. Jag tänkte att vi skulle besöka den första och den sista listan och se vad vi kan hitta på första, femte och tionde plats och få en uppfattning om vad ”pop” var under detta dynamiska decennium. Vi börjar förstås den 14 oktober 1961. Enjoy!

 

På tiondeplatsen hittar vi Siwan, en återkommande gäst på listan, med hennes klämkäcka stil och karaktäristiska fingerknäppningar. Den svenska schlagern dominerade redan från början och det skulle dröja innan den på allvar fick konkurrens. Hon fick stryk med en placering av Lill-Babs som kom nia med En tuff brud i lyxförpackning. Bägge låtarna visade textmässigt på att den ganska unkna kvinnosynen höll på att ändras. De visar på självständiga damer som visade gossarna var skåpet skulle stå.

 

https://www.youtube.com/watch?v=IzmIVe3dgJc

 

Femma blev Violents som med sina elgitarrer verkligen pekar framåt mot vad som komma skulle på listan. Shadows, Ventures och Spotnicks. Nya modeller av Fender och Gibson gav grupperna nya möjligheter och bidrog till att en egen genre av sextiotalspopen skapades. Stockholmsgruppen bildades som en sologrupp, men fick en sångare (som vi alla känner till) som gav dem en lång karriär efter sin första och egentliga hit. Folktonen i musiken var inte att ta miste på.

 

https://www.youtube.com/watch?v=_mYVHVn3wO8

 

Ettan på listan har förstås nått närmast ikonstatus just i kraft av placeringen. Eddie hördes väl inte av särskilt mycket efter genombrottslåten, men den är ganska representativ för det som senare kom att kallas glad-pop. Dansande damer i videon är ett gott tecken i förtid på vad som skulle bli de så omåttligt populära go-go-dansarna. Fyndigt faktiskt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=TrAeEk4k42M

 

Då tar vi jätteklivet till sista listan (sprängande bloggens vanliga tidsramar) från den 29 juni 1974. Här hade man kanske väntat sig psykedeliska och avantgardistiska låtar från slutet av sextiotalet, men icke så. Det blev snarare än återgång till listans tidiga år med schlagersångare som Gilbert O´Sullivan. Mungo Jerry, på tiondeplats, gjorde emellertid vad han kunde för att hålla på traditionen åtminstone vad gällde kläder och, nåja, ljusshow. Låten har emellertid sina rötter i den tidiga rocken vilket kanske säger något om dennas odödlighet.

 

https://www.youtube.com/watch?v=36q6kcQWUFs

 

Samma traditionsbärare är Douglas, med Monkey song. Jag kan inte säga att jag minns den, kanske av förklarliga skäl. Den märkliga intron följs av en – nästan – rak bluestolva. Det är ungefär vad jag vet om denna artist och låt. Lite käck är den emellertid när man kommit över intron.

 

https://www.youtube.com/watch?v=HCqjzRDEOMk

 

Dörren till Tio-I-Topp slås igen av Rubettes på första plats. Falsettsången återkommer hyfsat ofta på listan med artister som Frankie Valli och i genrer som Do-Wop. Här anar jag också influenser från Motown, vilket gör den till en inte oäven låt, värdig att avsluta epoken.

 

https://www.youtube.com/watch?v=HxsNy4NoZUs

 

Lars