perolarssextiotal

Yepp, det blir en topp fyra från en lista, men inte från någon officiell lista från sextiotalet, utan såhär: Jag gör en del Spotify-listor, företrädesvis med musik från det gyllene decenniet. Dom är långa och många och får ofta vara musikalisk bakgrund när jag sitter vid datorn och jobbar. Dom flyter på och stör inte arbetet och kräver inte något aktivt lyssnande, men häromdagen sprang jag på en lista som var lite mer omsorgsfullt utvald musik. Den kräver ett mer aktivt lyssnande, gärna i min favoritfåtölj och lika gärna, om det är helg, med en droppe Laphroaig Quarter Cask för hälsan och välbefinnandets skull. Den listans första fyra låtar får bli med veckans bidrag till bloggen. Så sätt dig tillrätta och njut.

Ettan på listan är kanske den vackraste kärlekssången. Det vimlar ju av sådana, men bara några har den äkthet som är en nödvändig ingrediens för att göra den genialisk. Konkurrensen är förstås stenhård, inte minst av Dylans I want you, men jag stannade för den nakna och rättframma texten, tillsammans med den drömska musiken i Beach Boys fantastiska opus. Såhär: ”I may not always love you
But long as there are stars above you”. Det kan inte sägas vackrare.

https://www.youtube.com/watch?v=lpd4jzKA4SA

Tvåan på listan känner du också säkert igen, men märkligt nog så spelas den inte så ofta i radio (P4+) som de mer rockiga singlarna, du vet. Aldrig har väl en så ful utsikt beskrivits så vackert! Ful? Jag har varit i London mängder av gånger och besöker alltid platsen som beskrivs i texten. Det finns en pub alldeles nära, där man kan köpa t-shirts och annat med tryck, så jag är inte ensam att känna till platsen. Men texten påminner oss om att kärlek kan förvandla den tristaste plats till ett paradis. Snyggt jobbat Kinks!

”As long as they gaze on
Waterloo Sunset
They are in paradise”

https://www.youtube.com/watch?v=N_MqfF0WBsU

Min trea blir en rätt krävande låt. När jag spelar den för vänner så slutar det ofta med gäspningar och en fråga om den aldrig tar slut. Dom lyssnar fel! Fel! Och man ska förresten inte rekommendera den till någon annan. Upptäcker man den inte själv och fascineras av den så går det inte att reparera skadan. Man kan bara tycka lite synd om de som inte förstår det meditativa i musiken. Texten då? Typisk Dylansk. Tolkningarna är många, men för egen del så följer jag textraderna som kryper fram och låter mitt hjärta och min hjärna själv hantera det. Så släpp ner axlarna och andas ut och följ med mig på min och Dylans Magical Mystery tour. Jag säger bara Oh mama…..

https://www.youtube.com/watch?v=3kh6K_-a0c4

Jag är lika förvånad som du – ingen Beatles-låt så långt, eftersom Loving Spoonful dök upp som fjärde låt. Men jag förstår mig själv eftersom den har så mycket av den magi som förknippar ungdom, sextiotal och pop. Jag har minnen till den som kan spela roll, men den är allmängiltigt för vår generation. John skrev den till en tjej som stod längst fram på deras konserter tidigt i deras karriär och dansade varje kväll till deras låtar. Och magin fanns fortfarande kvar i Loving Spoonful eftersom Zal fortfarande var kvar i gruppen. Det dippade när han försvann. Och cittran var cool.

”Yeah, do you believe in magic?
Yeah, believe in the magic of a young girl's soul”

Ja, vi var unga då trodde på allt det där. Och det var sant.

https://www.youtube.com/watch?v=65L1hVSGkGM

Lars