Sköna grabbar från norra England!
Min tredje lyssnarträff i höst på Uppsala senioruniversitet behandlar en grupp som vi inte tidigare skrivit om här, förutom om två spelningar som 2000-talets versioner av bandet gjort i Uppsala. Helt otroligt om man bara tänker lite efter. Mer än 15 år av bloggande varannan vecka och vare sig Lars eller jag har levererat en översiktlig presentation av bandet som var så bra när det begav sig.
Eller, egentligen kanske inte så konstigt. The Animals är ju så välkända för oss som upplevde 60-talet när det begav sig så vi har kanske inte känt behovet. När de slog stort 1964 var de trea efter Beatles och Stones för oss som hängde med. Deras singlar kom (nästan) alla på Tio-i-topp.
Eric Burdon var den första sångaren bland den brittiska musikvågens band som var allmänt erkänd som riktigt bra. En soulpräglad röst med en kraft som vittnade om att gruppen inte kom från London. The Animals kom från industristaden Newcastle i norr men flyttade till London 1964 dit pengarna och framtiden fanns
I gruppen fanns också keyboardisten Alan Price som de andra såg som den bästa musikern även om de inte gillande hans person. Vidare basisten Chas Chandler som senare var den som förde Jimi Hendrix till England, trummisen John Steel som fortfarande, vid 83 års ålder!, leder dagens Animals och Hilton Valentine vars gitarriff gav genombrottslåten sin unika prägel.
Deras andra singel slog rejält sommaren 1964. Etta på båda sidor av Atlanten. Ni har hört den många gånger förr men den låter lika bra varenda gång.
The Animals - House Of The Rising Sun (Music Video) [4K HD]
Sedan kom hitsen på rad. På två år nådde de topp-10 sju gånger i hemlandet. Egna kompositionen I´m Crying följdes av Don´t Let me be Misunderstod. Tio-i-Topp-publiken placerade nästa singel på första plats, Sam Cookes Bring it on Home to me
(9) Bring It on Home to Me - YouTube
Sommaren 1965 släppte gruppen låten som efter House of the Rising Sun tydligast etablerat The Animals ställning i rockhistorien. We Gotta get Out of This Place har en betydligt mer samhällsmedveten text än nästan allt annat som fanns på listorna. Erik Burdon sjöng så att The Animals kändes mer äkta, inte som ett popband bland andra. Men kolla också in det ursnygga arret med basrifftet och gitarren.
(9) The Animals - We Gotta Get Out Of This Place (1965) HD/widescreen ♫♥ - YouTube
Gruppen nästa singel blev deras sista stora stund. Its My Life har allt det där som bevisar att sextiotalspopen var bäst!
Nu hade interna bråk och dåligt management börjat göra slut på gruppen. Platserna närmast eller Beatles och Stones när det gäller att vara ”störst” i popmusiken var snart övertagna av Kinks och Who. Alan Price gick solo redan 1965 och hösten 1966 splittrades gruppen.
Eric Burdon åkte till USA och bildade ett nytt gäng som han kallade Eric Burdon & the Animals. Nu var musiken helt annorlunda. Istället för den nordengelska bluesprofilen var det västkustscenens psykodelia som gällde. Men konkurrensen från Grateful Dead och de många andra gjorde att gruppen hamnade i skymundan. Men de gjorde låten om 1967års viktiga musikfestival i Kalifornien som startade Flower-Power-eran. Länken har bilder från festivalen.
(9) Monterey - ERIC BURDON and The ANIMALS (Single Stereo Version 1967) - YouTube
Med tanke på hur fantastisk sångare Eric Burdon var är det mycket märkligt att han inte haft en solokarriär värd namnet. År 2002 såg jag honom i Uppsala i en mycket bra show.
Men låt oss inte gräva ned oss i det utan minnas en suverän sångare och – återigen! – glädjas över sextiotalets odödliga musik som The Animals var en så bra företrädare av!
Per
Härlig grupp med många bra och personliga låtar. Det låg väl tyvärr i den tid som gällde då att bra sångare i bra band inte alls slog när de försökte med solo karriär. Den listan kan göras lång.
