perolarssextiotal

 

Andra omgången av min lyssnarcirkel behandlar Manfred Mann. En av alla grupper som förgyllde sextiotalspopen med en personlig stil och härliga låtar. Vi har inte skrtivit om dom på våra 12 år, tror jag. Hög tid!

 

Bandet startades i London av keybordisten Manfred Mann och trummisen m m Mike Hugg. De bildade ett R&B-band med sex killar. När de sökte sångare var Paul Jones den ende som dök upp. Han minns att av de sex röstade två för och två emot honom och de andra två sa att han fick duga tills någon annan dök upp. Sju musiker kunde inte löna sig så de tre blåsarna fick sluta. Sättningen blev Mann, Hugg, Jones, Mike Vickers på gitarr, sax och flöjt samt Dave Richmond på bas. De kallade sig The Mann Hugg Blues Brothers men det stoppades av EMIs representant när de försökte få kontrakt. Han föreslog Manfred Mann, något alla ogillade för det skulle fokusera intresset på en medlem. Men intresset för skivkontrakt tog över så när de inte hade något alternativ fick det bli så.

 

Första singeln spelades in i maj 1963. Why Should we not blev ingen succé liksom inte heller andra singeln Cock-A-Hoop som dock John Lennon kommenterade positivt i Melody Maker. Bättre gick det för nästa låt som kom i början av 1964. Femte plats för egna kompositionen 5-4-3-2-1 som var beställd som temalåt till det populäta TV-programmet  Ready steady go!

 

(1436) 5-4-3-2-1 (Parts 1-2 / 2007 Remaster) - YouTube

 

Med en sådan exploatering var hiten given, femte plats. Nu lämnade Richmond bandet. Tom McGuinnes kom in och den första framgångsrika besättningen var klar. När nästa singel tillbringade två veckor på första plats både i England och USA augusti resp oktober 1964 kan man kalla genombrott! För att nu inte tala om topplatsen i vårt för oss ungdomar heliga radioprogram Tio-i-topp! Kolla Pauls höfter och maraccas här!

 

(1436) Doo Wah Diddy Manfred Mann TRUE STEREO HiQ Hybrid JARichardsFilm - YouTube 

 

Därefter följde flera snygga pophits. Efter Sha La La, som ganska mycket påminner om Doo wah Diddy Diddy, kom en låt som genast blev en personlig favorit. Kolla in den inledande gitarren, visst låter den så ensam på något sätt. Sedan sjunger Paul Jones med en så ledsen röst att man bara måste lyssna.

 

(1436) Come Tomorrow - YouTube

 

Bredvid hitraden släppte gruppen 3 EP-skivor med låtar som inte var med på LP eller 45-varvare. Däremot släppte gruppen bara två album i denna sättning. Noteras måste att de spelade in flera instrumentallåtar med personliga arrangemang av samtida poplåtar. Inte musik som går till historien men en bra illustration till att sextiotalspopen är musikaliskt bredare än vi ofta minns den.

 

Hösten 1965 lade Mike Vickers av. För att ersätta en sådan multiinstrumentalist behövdes tre man. En av dom var Jack Bruce som tog över bas när McGuinnes flyttade till gitarrjobbet. Nästa låt kom etta och är den enda listettan som denne berömde basist (Cream etc) spelar på.

 

(1436) Manfred Mann - Pretty Flamingo - YouTube 

 

Nu var det Paul Jones tur att lämna efter två år på topp. Rod Stewart var bland de man kollade upp innan valet föll på Mike DÁbo. Med honom blev Manfred Mann mer av ett vanligt popband då Bruce och de två extra blåsarna hoppade av och Mike var inte samma mästare på munspel som Paul. Klaus Voorman, Beatles kompis från Tyskland tog över basen. Sju låtar på topp-20 blev det. Gruppen blev den enda i historien som toppat Englandslisten med två olika sångare. Etta även på Tio-i-topp.

 

(1436) Manfred Mann - Mighty Quinn - YouTube 

 

Min genomgång stannar där. Detta är ju en sextiotalsblogg! Manfred Mann bildade därefter ”Chapter three” och återkom som ett framgångsrikt gäng på sjuttitoalet som bl a toppade USA-listan med Springsteens Blinded by the Light. Ingen av de andra från 60-talet vad med. För oss svenska är nog minnet  starkare av Paul Jones solokarriär som innehöll hela 10  låtar på tio-i-topp 1966-70.

 

Det kan bli ett annat inlägg här.

 

Per