Nej, inte är detta ett ”mästerverk” inte!
2011 års största musikhändelse för oss 60-talsnördar var utan snack utgivningen av Smile. Rockhistoriens mest mytomspunna LP sedan den hade övergivits av en utarbetad Brian Wilson 44 år tidigare och aldrig blev den uppföljare till Pet Sounds som var tänkt. När den slutligen släpptes hyllades den av en nästan löjligt enig kritikerkår. Jag skrev en egen recension i dessa spalter. Se länk perolarssextiotal - (blogg.se)
När jag nu ett drygt decennium senare låter de två skivorna snurra i CD-spelaren samtidigt som jag åter läser några av de hyllande recensionerna från då, vill jag återkomma till Smile. Skivan har idag blivit mer glömd än vad man kunde ana när superlativen flödade vid utgivningen. Ganska rättvist, tycker jag nu, lite elakt.
Har nu bekvämt tillbakalutad i min lyssnargungstol noga lyssnat på de 19 spår på CD 1 som ska vara den ”riktiga” Smile. Två av de tre låtar som utgör skivans centrala är förvisso lika underbara som de lät redan när de gavs ut åren 1966-71 i andra sammanhang. Good Vibrations förblir en av pophistoriens främsta höjdpunkter som väl tål jämförelse med Beatles bästa. Surfs Up håller närapå samma klass. Däremot förblir Heroes and Willains, som var den låt som var tänkt som albumets höjdpunkt med temafragment som återkommer i andra spår, bra många snäpp sämre. Med olika avsnitt som jämkades ihop försökte Brian Wilson kopiera Good Vibrations men bara 12e plats på USA-listan var en ganska rättvis dom. Lägg till det att Vegetables, Wind Chimes, Wonderful, Our Prayer och Cabinessence – fem låtar som stod över mycket annat i sin samtid - även de gavs ut på olika LP åren 67- 69 och det som återstod av Smileinspelningarna egentligen inte var mycket att snacka om.
Tycker jag alltså idag, väl medveten om att jag gav en mer positiv bild i dessa spalter 2011. Jag var nog, liksom andra skribenter, ganska tagen av det faktum att den mytiska LPn hade släppts överhuvudtaget. Då skrev jag om ”utfyllnad”, ett ganska vänligt sätt att beskriva musik som mindre intressant. Korrekt. I dag tycker jag också att Smile överlag känns som ett halvdesperat fumlande efter sammanhang som inte finns. Flera skribenter har dragit slutsatsen att det var när Brian Wilson efter nära ett års arbete insåg att LPns bärande sammanhang inte gick att finna som han skippade hela projekten.
Idag är jag också kritisk till att CD-utgåvan saknar text om hur den liknar den version som var tänkt när det begav sig. CD-asken innehåller ett till synes tänkt LP-omslag med en helt annan låtordning. Sanningen är nog den att Brian inte hade låtordningen klart för sig innan han gav upp. Då hade det varit kul med kommentar till varför de 19 låtar som gavs ut 2011 har den ordning de har.
Men, tänker vi efter, huvudsaken är ju att Smile finns i officiell form. Inte för att det är en av historiens bästa utan därför att mytologiserandet äntligen fick ett slut. Och, som sagt, skivans bästa låtar är fortfarande närapå himmelskt bra. Här länkar.
(1384) The Beach Boys - Good Vibrations - YouTube
Nej, jag har inte spelat Smile för sista gången. Som populärmusikhistoriskt dokument kommer den att förbli enastående. Bilden av geniet som inte nådde ända fram är lite sorglig men också, det måste framhållas, delvis mycket vacker. .
Per
Alla grupper och artister har ju alltid sin peak, Beach Boys och Brian Wilson hade sin med Pet Sounds och en drös med hits före den.
Smile visade att legenden om den inte överlevde verkligheten.
Kanske ditt bästa inlägg. Analytiskt och, som vanligt, väl formulerat. Grattis!
Tack Lars! Skickar snart in mitt inlägg för publicering på fredag.
