perolarssextiotal

Redan i gymnasiet på sextiotalet snackade vi få popnördar om att Brian Wilson blivit mentalt sjuk och lagt ner uppföljaren till Pet Sounds. Efter 44 år är den alltså här, den officiella utgåvan av Smile, musikhistoriens utan jämförelse mest mytomspunna skivproduktion.

Undertecknad har införskaffad 2-cd-versionen. (Hade det funnits en RIKTIG skivaffär i Uppsala som visat den stora boxen i fönstret hade jag förmodligen hostat upp de hundralappar och den tusenlapp som hade krävs att få höra en hel cd med bara versioner av Heroes and Villians, en annan med bara Good Vibration med mera.).

Alla tidningar har givit Smile högsta betyg. Det är som vore skivan ett rockhistoriskt altare runt vilket alla världens recensenter knäböjer. Är den verkligen SÅ bra?

Första intrycket är onekligen överväldigande. Att höra de riktiga Beach Boysrösterna från 60-talet i modernast tänkbara ljudmix är inte en millimeter under underbart. Brian Wilsons nyinspelning från 2004, med alla låtarna i samma ordning som här, var ett substitut som plötsligt känns alldeles fel. Så HÄR ska det låta.

Tre spår står upp som mäktigt lysande torn, begåvad utspridda över de 19 spår som är den egentliga Smile-LPn. Efter en elegant vokal uppvärmning i form av Our Prayer och Gee kommer Heroes and Villians i en mix som känns helt annorlunda än den som 1967 var en besvikelse som uppföljare till Good Vibrations. Underbart bra. Strax efter mitten som spår 12 kommer Surf Up i en andlöst mäktigt version, även den vida överlägsen den som kastades bort som titelspår på 1971 års LP i en tid när Beach Boys helt försvunnit från rockvärldens fokus. Sist kommer, som självklar grand finale, Good Vibrations. Tro mig, här är den ännu vassare än den låt vi i 45 år räknat bland de stora klassikerna.

Dessa tre räcker som motivering för ett skivinköp. Men till det ska läggas den elegant utformade omgivning som dessa låtar fått. Mängder av snygga melodier i intrikata vokala och instrumentala arrangemang. Här finns åtskilligt som vilken kvalificerad körledare som helst skulle njuta av att få bita tag i. Vi har hört nästan allt förr men inte så här bra. ALLT, lyssna bara på Vegetables, har lyfts åtskilligt.

Men här börjar också ett visst tvivel smyga in. Det första intrycket är alltså överväldigande men när man hör Smile andra och tredje gången börjar alla dessa melodiska montage kännas som mer av det än riktiga LÅTAR. Ordet utfyllnad smyger sig på. Smile är en svår platta att slölyssna på.

En liten invändning är att 2 cd-utgåvan inte låter första skivan stanna vid Good Vibrations och alltså bli ”riktiga” Smile. Istället fyller man ut men 8 spår extramaterial så att skivan är 80 minuter lång samtidigt som andra skivans 14 extraspår upptar 64 minuter. Sex spår med Heroes and Villians visar till exempel den låtens melodiska potential men extramaterialet kommer få höra mer än ett par gånger, tro mig.

En sista fråga måste ställas: Hade rockhistorien sett annorlunda ut om Smile kommit ut som det var tänkt 1967? Hade den kunnat matcha Stg Pepper på det sätt som Pet Sounds matchade Revolver?

Svar: Knappast. För det första ska vi komma ihåg att vi nu hör 2011 års ljudmix, gjord med kunskaper och teknik som inte fanns då. Frågan är också NÄR den hade kommit ut. Beach Boys hade avstått från att spela på Monterey i juni 1967 och därmed markerat att de inte riktigt hängde med den tiden snabba utveckling. Men det viktigaste är att Smile INTE är riktigt lika bra som Sgt Pepper som tog världen med storm när den släpptes den 1 juni. Hade Smile kommit innan, hade den imponerat mer än om den släppts därefter.

Smile är bedårande vacker men har ändå inte samma fantasirikedom och lika många bra låtar som Stg Pepper. 1967 var det på ett helt annat sätt än nu viktigt att göra bra låtar för att bära en LP till de högsta höjderna.

För att komma upp de verkligt astronomiska höjderna har Smile lite för mycket som kan kallas utfyllnad. Det finns faktiskt ett par, tre spår som skulle kunna spolas. The Elements Fire är förvisso ett bättre ljudkollage än Beatles Revolution nr 9 men fortfarande ett ljudkollage.

Så bäst är det som skett: Vi har fantiserat om en outgiven platta i 44 år. Låtar på andra LP, 1993 års BB-Box och Brian Wilsons soloutgåva 2004 lärde oss att Smile kanske inte var så märkvärdig, trots allt. Och så, nådens år 2011, kommer en suverän CD som sätter punkt för spekulationerna och fyller oss med glädje och beundran.

Man tackar och bockar.

Per