Djävla Lennon!
Lätt tycka illa om John Lennon
Jag har läst en hel del om - och föralldel också av - John Lennon. Det är ingen trevlig bild som växt fram. Det hade varit så kul om detta musikaliska geni också hade varit trevlig. Men det tycks som om musikalisk genialitet och vanlig normal trevlighet är svårparade. Det är likadant med Dylan som också verkar vara en riktig typ.
Nytt vatten på min kvarn har jag fått efter att nyligen ha läst Cynthias bok om John och som just heter "John". Jag vet inte om det kom fram mycket nytt men perspektivet - det personliga - gjorde boken särskilt intressant. Perspektivet på John blev makans och barnets, det vill säga Julians. Och inte blev det bättre av det. Visserligen kan nog en hel del av Johns obehagliga beteende förklaras utifrån hans inte helt okomplicerade barndom, men fram träder bilden av en konflikträdd, rent av feg, oansvarig egocentriker. Johns nonchalans mot och avståndstagande från sin första familj är obehagligt att ta del av. Särskilt illa behandlades Julian. Johns beteende mot honom pendlade mellan ointresse och aktivt avståndstagande. Alltså efter skilsmässan då han också, trots sin då enorma förmögenhet, lät sin gamla familj leva under mycket små knappa omständigheter. Ett drag av snålhet och ren elakhet kompletterar därmed bilden. Vilken roll den manipulativa Yoko Ono spelade id etta låter sig inte utläsas. Och det spelar egentligen inge roll.
När jag nu skrivit detta ser jag att det kan tolkas som om Cynthias bok är bitter och hämndlysten. Så är det inte. Hon framstår som saklig och snarast överslätande och förstående inför Johns beteende. Inte ens Yoko Ono råkar illa ut i boken. Den enda lilla elakhet hon - Cynthia - undslipper sig, är att hon antyder att Ono bara ett par månader efter Johns död lät sig tröstas av en ny man......
Boken är välskriven och fyller trots allt några luckor, framför allt om tiden före genombrottet. Någon lösning på gåtan Lennon ges däremot inte. Snarast djupnar den.
En obehaglig typ, den där Lennon.
