perolarssextiotal

Mitt sextiotal. Mitt sextiotal? Tja, Per målade i sitt första inlägg med den breda historiska penseln   så  jag tänkte bli lite mer personlig. Inte nostalgisk! Många tror att när man älskar musiken från sextiotalet och själv är i den åldern att man upplevde den "live", så att säga, så rör det sig om nostalgi. Visst förknippar man vissa låtar med trevliga minnen, men lika ofta kommer man ihåg en situation för att det var första gången man hörde en viss låt. Så bara nostalgi är det inte. Icke. Kärleken till musiken är ogrumlad av sådant.

Särskilt har jag en böjelse för episk musik, den som berättar en historia. Och resten av detta inlägg borde du läsa med din IE öppen så du kan lyssna på låtarna jag nämner på Youtube, förstås (jag är osäker på om man av rent upphovsrättsliga skäl kan länka direkt - någon som vet?). Alltså riktiga höjdpunkter hittar i jag fall när en bra historia paras med en magisk röst.

Först ut och kanske störst i denna kategori "episk magi", blir Julie Driscoll, som fick sitt genombrott i Steampacket där hon sjöng med sådana storheter som Rod Stewart och Long John Baldry. När vi dessutom konstaterar att var Brian Auger med så har vi förstås en supergrupp! När den resan tog slut bildade hon och Brian gruppen Trinity som hade sin stora hit med Dylans "This wheel´s on fire". Men höjdpunkten är i min värld ändå "Road to Cairo" från -68. En mystisk, fantasieggande text och Augers geniala orgel (han var ju egentligen jazz-kille och de hörs) och till det Julies varma, lite hesa röst gör låten överjordisk. Men ta och lyssna på den nu. Jag lovar dej en serie rysningar av välbehag som kulminerar i det nästan orgiastiska klimaxen när Augers orgel och Julies röst nästan slingrar sig om varandra mot oanade höjder.....

Puh. Vilken resa va!?

Dags att coola ner sig lite efter det? Lite sval Mississippi-baserad bluespop kanske? Bobby Gentry har sina rötter i deltat och hon lyckas förvalta detta bluesarv och ge det en poppig och fräsch form utan att det underliggande vemodet förskingras. I "Ode to Billy Joe" gör hon en country-blues med en berättelse som nästan är en deckare. Vad hade flickan i sången ihop med Joe? Vad kastade dom från bron? Var det verkligen dom? Och varför hoppade han? Du hittar förstås också denna på tuben och filmklippet är i all sin enkelhet nästan lika fantasieggande som storyn. Och det är verkligen inget fel på hennes röst heller...... Kasta dig in i gåtan om Billy Joes tragiska öde....

Vill du slutlige kyla ner dig ytterligare lite grann så föreslår jag att du gör det tillsammans med videon till Jeannie C. Rileys (ja det var ju förstås Tom T. Hall som skrev den) "Harper valley P.T.A." Jeannie blev första kvinnliga artist att toppa både pop- och country listan i Billboard med den här lite roliga berättelsen om småstadsbigotteri och en cool och uppkäftig mamma. Njutbar countrypop, eller hur?

Slut för denna fredag. Men nästa börjar Per o jag att beta av det musikaliska sextiotalet med början år 1960. Nästa fredag blir jag först ut. Så var beredd med tuben då också.

Lars