Pers 1960
Som läsaren börjat förstå är bloggens grund att Lars o jag växlar med inlägg på ett tema och nu betar vi av sextiotalets årtal i våra fredagsinlägg.
Lars öppning förra veckan lånade min specialvinkel - den rockhistoriska översikten. Lars gjorde det så bra att jag måste instämma, även i hans låtval.
Mitt 1960 domineras av två namn som fick sitt stora genombrott det året.
Roy Orbisons Only the Lonely är det givna öppningsspåret på min - ännu så länge obefintliga - samlingsplatta med den absoluta samlingen sextiotalsmusik. Den lilla kören öppnar med "dum-dum-dee-dum-dee-dum" innan RÖSTEN kommer in. En röst som inte någon har kunnat beskriva helt enkelt därför att den är så bra att den trotsar all beskrivning. Så varm, så innerlig, så oändligt vacker.
Med den kom Roy att leverera många klassiker i gränslandet mellan pop, country och schlager. Han var en av de mycket få som, åtminstone något år, klarade Beatles genombrott. Efter många år i glömskan kom han igen i slutet av 80-talet men avled vid exakt fel tillfälle i december 1988. Jättehiten You got it blev postum. Många rockstjärnor har gått bort vid dumma tillfällen men frågan är om någon lyckats få sin dödsdag vid sämre tidpunkt.
The Shadows var, tillsammans med svenska Spotnicks, mina första idoler. Gitarrerna klingade så underbart fränt och tufft. Titlarna tog inspiration i en äventyrsromantik, ofta vilda västern, som lockade dåtidens pojkar på väg mot puberteten. Apache var genombrottet och alltjämt den mest klassiska av alla gitarrpoplåtar. Hank Marvins spel är fulländat det kan bli och hela gängets insats kan bara inte bli bättre. 1960 hann Shadows även släppa Man of Mystery, i mina öron en ännu bättre låt. Ett par år senare toppade de Englandslistan 8 veckor med Wonderful Land, en låt som ska spelas på min begravning, aldrig har min favoritmusik låtit mera stolt och vacker - rockens nationalsång. I november sitter jag i Globen och ser dom för fjärde gången. Fast då har dom visst en sångare med sig...
Orbison och Shadows till trots måste sägas att 1960 var det sämsta av sextiotalets 10 år, dvs det var ganska bra men kommande år bättre.
Följ vår genomgång på denna blogg!
Per
Lars öppning förra veckan lånade min specialvinkel - den rockhistoriska översikten. Lars gjorde det så bra att jag måste instämma, även i hans låtval.
Mitt 1960 domineras av två namn som fick sitt stora genombrott det året.
Roy Orbisons Only the Lonely är det givna öppningsspåret på min - ännu så länge obefintliga - samlingsplatta med den absoluta samlingen sextiotalsmusik. Den lilla kören öppnar med "dum-dum-dee-dum-dee-dum" innan RÖSTEN kommer in. En röst som inte någon har kunnat beskriva helt enkelt därför att den är så bra att den trotsar all beskrivning. Så varm, så innerlig, så oändligt vacker.
Med den kom Roy att leverera många klassiker i gränslandet mellan pop, country och schlager. Han var en av de mycket få som, åtminstone något år, klarade Beatles genombrott. Efter många år i glömskan kom han igen i slutet av 80-talet men avled vid exakt fel tillfälle i december 1988. Jättehiten You got it blev postum. Många rockstjärnor har gått bort vid dumma tillfällen men frågan är om någon lyckats få sin dödsdag vid sämre tidpunkt.
The Shadows var, tillsammans med svenska Spotnicks, mina första idoler. Gitarrerna klingade så underbart fränt och tufft. Titlarna tog inspiration i en äventyrsromantik, ofta vilda västern, som lockade dåtidens pojkar på väg mot puberteten. Apache var genombrottet och alltjämt den mest klassiska av alla gitarrpoplåtar. Hank Marvins spel är fulländat det kan bli och hela gängets insats kan bara inte bli bättre. 1960 hann Shadows även släppa Man of Mystery, i mina öron en ännu bättre låt. Ett par år senare toppade de Englandslistan 8 veckor med Wonderful Land, en låt som ska spelas på min begravning, aldrig har min favoritmusik låtit mera stolt och vacker - rockens nationalsång. I november sitter jag i Globen och ser dom för fjärde gången. Fast då har dom visst en sångare med sig...
Orbison och Shadows till trots måste sägas att 1960 var det sämsta av sextiotalets 10 år, dvs det var ganska bra men kommande år bättre.
Följ vår genomgång på denna blogg!
Per
Kommentarer
Trackback
