perolarssextiotal

 

 

För fem år sedan – jo, tiden går, så är det bara! - skrev vi om kompositörer och flitige läsaren Peter Friberg lämnade en kommentar som jag inte tror att han misstycker att jag återger: ” En i Brill Buildings historia något udda figur i så motto att han inte behövde någon hjälp är geniet Neil Diamond. Ni båda, som inte hämmas av det faktum att 60-talet tog slut 31 dec 1969, skulle kanske ägna honom ett par rader vid tillfälle.” Jag svarade Peter att det var något att tänka på.

 

Efter drygt fem år passar uttrycket ”bättre sent än aldrig” ovanligt bra. Jag upptäckte nyss hur rätt Peter hade när jag i min evigt pågående genomgång av skivsamlingen kom till Neil Diamonds fina live-LP från 1970. Passande nog heter den ”Gold”, den innehåller nämligen liveversioner av flera av Diamonds många egenkomponerade hits. (Den läsande skivsamlaren kan notera att jag har ett annat omslag än ovan)

 

Neil Diamond föddes 1941 i en judisk familj i Brooklyn, New York. Han upptäckte i skolan att det var lätt att imponera på brudarna med dikter. Han fick även skriva dikter för kompisar som ville ha hjälp i kärlekssökandet. Neil imponerades av Pete Seeger vid en konsert. Han ville också skriva egna låtar och 1962 fick han sitt första kontrakt som låtskrivare. Det gick så där så Neil breddade ambitionen och började sjunga in demos. Det ledde till skivkontrakt samma år men framgångarna uteblev.

 

Men skam den som ger sig. Den låt som är lite av hans största klassiker kom visserligen bara 55a på listan 1966 men på plats 22 när den återutgavs i live-version fyra år senare. Men nu har vi ju många gånger fått klart för oss att detta med klassiska låtar och listplaceringar inte alltid hänger ihop. En bra låt är en bra låt, så enkelt är det.

 

(1347) Solitary Man - YouTube

 

Innan Jul samma år kom det välförtjänta genombrottet då Cherry, Cherry kom sexa. Samtidigt hade Neil framgångar som kompositör åt andra. Redan 1965 hade Jay & the Americans haft en hit med hans Sunday and me. Men det var som hitleverantör till Monkees han blev ett stort namn. Om Monkees kan mycket sägas men när Neil Diamond fixade låtarna var dom verkligen hörvärda, eller hur?

 

(1347) i'm a believer monkees - YouTube

 

Av andra som spelat in Diamonds låtar kan nämnas Deep Purple som spelade in Kentucky Woman, en låt flera givit sig på. På tal om Tio-i-Topp så dröjde det till 1970 innan Neil Diamond kom på den listan. Lika länge dröjde det i England. Världsgenombrott alltså.

 

(1347) Cracklin' Rosie - YouTube

 

Nu äntligen etta i USA, en bedrift han skulle upprepa med Song Sang Blue.

 

(1347) Song Sung Blue - YouTube

 

Efter dessa toppar, även kvalitétsmässigt måste man säga, gick karriären lite trögare. Låtarna blev långsammare, lite mer högtidliga. Neil Diamond var mindre av popmusikstjärna. Han kom etta 1978 med You don´t bring me flowers. En helt ok duett med Barbra Streisand men lite väl långt borta från 60-talspopen för att kännas rätt i denna blogg.

 

I dag pratas det inte mycket om honom. En gissning från mig är att hans låtar på något sätt var så mainstream, dvs de stack inte ut. Det handlar om ett gediget pophantverk helt enkelt. sångrösten var varm och behaglig att lyssna på men saknade kanske lite av personlig udd.

 

13 låtar på USAs topp-10 är klart mer än vad de allra flesta klarat av. Snyggt utspridda från 1966 till 1982. 2005 släpptes en LP som producerades av Rick Rubin och debuterade på LP-listans fjärde plats. Neil Diamond är nu 81 år och fortsätter att underhålla. Vi kan bara tacka för det.

 

Jag avslutar länkkvintetten med en låt som jag tror är favorit för många, däribland undertecknad. En hit från 1969. Neil sa en gång att den skrevs för dåvarande hustrun Marcia men hennes namn passade inte melodin så det fick bli Sweet Caroline.

 

(1349) Sweet Caroline - YouTube

 

Som sagt, en bra låt är en bra låt. Och det är ju det som det handlar om.

 

Per