perolarssextiotal

Dags att sätta punkt för denna serie. Du hittar de tidigare genom spalten till höger och arkiven för november, februari och mars. Det åttonde och sista inlägget handlar om min största idol, alla kategorier.

Det var sommaren 1970. I 7 veckor var jag i USA. 3 veckor hos en rik knös i Plymoth, Massachusetts. Fru och 16-årig dotter och alla tre hade var sin stor bil. Personer kom och skötte gården och städade. De var svarta. Sedan bodde jag 3 veckor i Northhampton, hos ett par i 25-årsåldern som arbetade på universitetet i Springfield, Massachusetts näst största stad efter Boston. En liten tråkåk mitt i stan. Den hade två våningar med varsin liten lägenhet. I den under bodde ett par - 22 och 23 år - som också jobbade på universitetet. I trapphuset växte en mariuanaplanta som de fyra delade broderligt på. De ägde gemensamt en rostig Saab från 1957.

Två bilder av USA anno 1970. En morgon i Northhampton väcktes jag av att min värd Bob testade sina nyinköpta, läckra högtalare. De såg ut som mindre öltunnor i fomen, ljudet kom ut i locket så att säga. Nu var det inte ljudet som imponerade på mig utan musiken. Som testskiva hade han nämligen köpt in LPn Everybody knows this is nowwhere med Neil Young. Så gick Cinnamon girl i gång. Den följdes av titellåten.

Jag knäcktes. Så ärlig rockmusik, sådan känsla hade jag inte hört förr. Den gick rakt till mitt hjärta genom en kanal som inte funnits där förut. Neil Young hade spelat med Buffalo Springfield så namnet var bekant. Men detta var något helt annat.

Senare samma höst släpptes Youngs nästa LP, After the Goldrush. Där kombineras de råa gitarrerna jag redan hört med ackustiska låtar och ibland snygg stämsång. Låtar som Only love can break your heart, Birds och många fler har förblivit favoriter. Den kommer alltid vara min favorit-LP nr One.

Det blev som ett kärleksförhållande. Varenda platta - och de har blivit några stycken med åren! - har inköpts och vördats. Många har inte varit bra. 1986 skrev jag t o m ett avskedsbrev i Kuriren till idolen när han släppt den fruktansvärda Landing on Water. Men det var bara en kort svacka. Året därpå kom den underkattade Life och några år senare skrev världens rockskribenter att Young var Father of the Grunge när Nirvana och de andra slog igenom.

Grungevågen försvann snart men Neil fortsätter att turnera och ge ut plattor. Egentligen behöver han inte släppa nya skivor eftersom har redan gjort så mycket bra musik och det är de äldra låtarna han spelar på sina konserter.
Det är inte lätt att beskriva en musikalisk kärleksupplevelse utan att radda floskler. Neil Youngs musik känns mer naken och ärlig än det allra mesta. Hudlös är ett bra adjektiv om honom. Han har en personlig spelstil vare sig gitarren är elektrisk eller akustisk. Han kan ösa på med hög volym och också vara ömsint lågmäld. Få om ens någon artist äger en så distingt egen stil.

Nu finns det hur mycket Neil Young som helst på nätet men det är väl en bra vana Lars o jag har att lägga in minst en länk till det vi skriver om.

Neil Young har gjort den bästa protestlåten som finns. När man kallade in soldater mot demonstranter i maj 1970 för att stilla protesterna mot USAs invarsion av Cambodia sköts 4 studenter på Kent state university i Ohio ihjäl. Protesterna blev starka och tidningen Times omslag hade en klassisk bild. Young skrev den här låten som Crosby, Stills, Nash & Young snabbt spelade in. David Crosby föll i tårar i slutet av den laddade inspelningen. Den 19 maj 2010 gör Neil Young den ensam, fortfarande med känsla.

 http://www.youtube.com/watch?v=JVdNoWcCidw

Per