perolarssextiotal

Jag måste ha skrivit om detta ämne någon gång under vårt dryga åttaåriga bloggande, eftersom ämnet intresserar mig stort. Men i så fall har jag glömt det, så här kommer det (kanske) igen.

Som så många andra så trodde jag att mycket av den brittiska popgruppernas material var original och inte covers av framför allt svarta amerikaners musik. Det tog sin tid att upptäcka dessa musiker och märkligt nog fick de, just tack vare dessa covers, en lika senkommen som välförtjänt revival. De vita popgruppernas återanvändning av gamla blues- och r&b-mästare gav alltså originalartisterna en förnyad uppmärksamhet och ofta en helt ny, köpstark och vit ungdomspublik. A win-win, eller en rundgång, för den som så önskar. För mig personligen var i alla fall den väg som ledde mig till Muddy Waters, Big Mama Thornton, Howlin´ Wolf och många andra.

Att jämföra original och förpoppade covers (gränsen mellan cover och tolkning är ibland hårfin) är naturligtvis meningslöst eftersom på det hela taget bara rör sig om smak, men att göra jämförelser lite då och då är ändå kul. Så jag tillåter mig i detta inlägg att botanisera lite i original och cover-trädgården utan att egentligen diskutera frågan om vem som är bäst även om en och annan kommentar som jag tillåter mig kanske får läsaren att dra slutsatser om just detta.

Första gången jag upptäckte att allt inte började med Beatles var någon gång årsskiftet 63/64 då jag till jul fick ”With The Beatles” som välkommen julklapp. ”Please mr postman” blev en tidig favorit, men när jag kom i kontakt med Marvelettes version från -61 så var det svårt att neka till att den senare svängde betydligt tyngre än Beatles version. Då fick jag också kontakt med den Motown-källa ur vilken så många av mina favoriter hämtade inspiration.

https://www.youtube.com/watch?v=ZJz9Nk-Ma2E

https://www.youtube.com/watch?v=425GpjTSlS4

”Baby let me take you home” är en traditionell sång, men det skulle förvåna mig storligen om inte Animals mer kända version är en replika av versionen på Dylans första LP. Släktskapet är i vart fall tydligt, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=zcFnPkA3R8k

https://www.youtube.com/watch?v=5sMtlPT41Ko

Animals var, i mina ögon, mästare på att hitta ”användbar” musik att fräscha upp. Här är en lite släpig soul som de pimpade till tuff r&b.

https://www.youtube.com/watch?v=9ckv6-yhnIY

https://www.youtube.com/watch?v=mfwN0X8YnWo

Dave Clark Five botaniserade också hos Motown och hittade The Contours ”Do you love me?” till sin signatur. Låten, en Gordy-komposition, som sades ursprungligen varit skriven för Tempetations blev en jättehit för Contours i USA och en lika stor hit för DC5 liksom för Hollies och inte minst Brian Poole and the Tremeloes. Närmast originalet ligger nog ändå DC5.

https://www.youtube.com/watch?v=azKPeIWdE6I

https://www.youtube.com/watch?v=EUIyJmq5N2U

”Keep on running” blev väl något av en signatur för Spencer Davies Group, men skrevs och spelades in först av den Jamaikanske singer/songwritern Jackie Edwards, vars tunga version närmast lättades upp av SDG.

 https://www.youtube.com/watch?v=WdJGyf-iJE4

https://www.youtube.com/watch?v=H6LVI1gDswg

Om ovanstående original och kopior kanske var välkända för läsaren och definitivt för mig så var ursprunget till Georgie Fames ”Yeh yeh” okänd för mig. Året innan Fames klassiska version spelades in så återfanns låten på Mongo Santamarias (vilket kyligt namn!) album ”Watermelon man”. Jag har alltid tyckt det var lite latinamerikanskt, kanske Jamaikanskt, över Fames version och det tycks alltså vara rumba i botten.

https://www.youtube.com/watch?v=vWF8UOhLgdk

https://www.youtube.com/watch?v=RdrdN1PFa-U

Så – tack för denna gång

Lars