perolarssextiotal

För två veckor sedan gjorde jag ett nedslag i Englandslistan den 18 november 1967. Ett enkelt sätt att ta fram låtar som man inte hört på länge och direkt inser att det var alldeles för länge sedan. Då kom jag också på att det inte var bara låtar, utan också grupper och artister som, lite orättvist kan tyckas, fallit lite åt sidan i tidens minnesströmmar.

Ta The Foundations till exempel. Etta på listan på 50 år sedan. 2005 noterade man i England att man haft 1000 listettor så det må vara förlåtet om en och annan blivit glömd med tiden. Men inte den här, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=EWdeWITHb6c 

 

Gruppen bildades i Bayswater, London, i början av 1967. Namnet kom de på för att de repade i en källare och var omgiven av byggnadsställningar. Redan från början väckte det ett visst intresse att gruppen bestod av hela åtta man. Kanske ännu mer att bland dessa var åldersskillnaden 20 år mellan äldst (38) och yngst (18 år). Där fanns också en blandning av bakgrunder, såväl forna Västindier som infödda engelsmän. Gruppen hade en blåssektion med stor erfarenhet av jazz. Sångaren Clem Curtis hade varit proffsboxare från Trinidad.

 

Edwin Starr hörde gruppen och lät dem följa med på turné. Det gav erfarenhet och tillbaka till London fick de skivkontrakt. Gruppen ansågs av många vara det mest souliga som kommit fram i England då.

 

Baby Now That I´ve Found you var den första singeln. Den såg ut att floppa men när BBC startade Radio 1 för att möta piratstationerna letade man singlar som piraterna missat att spela. Listmusiken hade på ett par år fått mer av soul och tyngre rock i sig och låten låg perfekt I tiden.

 

Tony Macaulay var den producent som fixade kontraktet och han skrev även låten. Till hans meritlista kan läggas Hollies Sorry Susanne, Edison Lighthouses Love Grows (Where my Rosemary Goes) och en av mina definitiva favoritlåtar så jag tar chansen och lägger in en länk lite utanför ämnet. Läsare: Njut av Johnny Johnson and the Bandwagons underbara Blame it on the Pony Express, en låt som påminner en hel del om Foundations, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=EWdeWITHb6c

 

Till uppföljare valde Foundations en låt som – ett återkommande recept på 60-talet – var ganska lik hitten. Ser nu till min förvåning att den bara kom på 18e plats. Borde varit högre!

https://www.youtube.com/watch?v=RZde8iXKr04

 

Nu blev det slitningar inom gruppen. Glem Curtis tyckte att de andra var lata, bara för att man hade en stor hit och var efterfrågade måste man anstränga sig för att vara på topp. Han lämnade gruppen som kollade in 200 aspiranter innan de hittade en bra ersättare I Colin Young. Med honom I fronten fick man till ytterligare ett par vassa hits. I november 1968, ett år efter genombrottet kom de tvåa med den här gobiten:

https://www.youtube.com/watch?v=wwx8Voq373A 

 

Build me Up Buttercup följdes upp våren 1969 med ytterligare en topp-10-låt

https://www.youtube.com/watch?v=hAFb-00mXJQ

 

In the Bad Bad Old Days (Before You Loved me) avslutade en liten fin hitrad i England med snyggt melodiska soulpopnummer. Men där tog det inte slut, inte om vi tar vår svenska horisont dvs kollar in vårt stolta Tio-i-topp. Två av ovan spelade låtar kom 7a på listan. I början av 1970 kom den här ännu bättre, sjunde plats:

https://www.youtube.com/watch?v=lE-KgjNPNsQ 

 

Så mycket soul har kanske inte Baby, I could ´nt See men som poplåt är den ju helt OK. Ytterligare några singlar släpptes fram till 1971 när det hela var färdigt. Sedan dess har det - som vanligt vill man nästan tillägga - funnits nya Foundations med gamla medlemmar men ingen har lämnat något avtryck. Clem Curtis dog tidigare i år, 76 år.

 

Foundations släppte tre LP I England, varav en live. Medger att i min skivhylla står endast en samling med 20 låtar så jag ska inte skriva mer om dessa än att de inte nämns i samband med rockhistoriska översikter. Konkurrens på sextiotalet var tuff!

 

Per