perolarssextiotal

Birmingham liknade på många sätt Liverpool. Industristad med stora och tydliga klassklyftor. Skitigt och trångbott i många hem med få möjligheter att finne en utväg ur eländet för den som inte hade turen att ha förutsättningarna för att bli en bra mittfältsmotor eller inner.

Hoola beskrev Birmingham i mitten på sjuttiotalet såhär och det lär inte varit bättre ett decennium tidigare.

https://www.youtube.com/watch?v=ArF-_Mz1jIU

Men så kom musiken i början på sextiotalet och liksom i Pool, Manchester och London så exploderade popscenen. Men om Liverpool hade sitt Merseysound och London sitt Tottenham-sound så fick musiken från Birmingham egentligen aldrig något ”sound”-epitet utanför den egna stadsgränsen, men innanför var den känd som ”Brum Beat”, Birmingham Beat. Vi ska besöka Birmingham denna i denna veckas betraktelse.

När Liverpool var färdigmjölkat på talanger sökte sig managers och producenter ut i landet för att ragga upp vilket finnigt, långhårigt tonårsgäng som helst. Dessvärre fortsatte man sitt sökande inom ramen för den då förhärskande Mersey-stilen vilket gjorde att många rekryterade popgrupper i exempelvis Birmingham som saknade egen originalitet. Vem minns idag El Riot & The Rebels, Danny King & The Jukes eller Dean Parker & Redcaps? Detta hindrade emellertid inte att man fostrade många enskilda musiker som senare hamnade i mer framgångsrika grupper som Fleetwod Mac och Black Sabbath.

Den första grupp som i sin helhet satte några större spår (om än få) var Rockin´Berries som hade en stor hit med ”Tokens ”He´s in town”.

https://www.youtube.com/watch?v=Bjmxp9-cGQI

1964 myntades begreppet Brum Beat på en samlingsplatta med lokala grupper som dock var för sig fortfarande inte onödigtvis belastade topplistorna. En grupp som lyckades bättre utanför UK och inte minst i Sverige (på Tio i topp december -63) Var Pat Wayne and the Beachcombers med ”Go back to daddy”, senare så snyggt plagierad av Doris.

https://www.youtube.com/watch?v=FzoSAqk5q0Q

Brum beat är nog som sound svårdefinierat eftersom det tycktes spreta åt så många olika håll. Här finns exponenter från allt från lätt gladpop till rent nyskapande sound. Det bästa exemplet på den femtiotalsanstrukna gladpopen är kanske Applejacks som hade popularitetsmässig draghjälp av något på den tiden så ovanligt som en kvinnlig bandmedlem, basisten Megan Davies (not related). Låten är – om en personlig uppfattning tillåts – alldeles förtjusande.

https://www.youtube.com/watch?v=_yRxDKAYwlM

Raka motsatsen till Applejacks var kanske den grupp som bildades samtidigt som ”Tell me when” låg på topplistorna. Ur ruinerna av Rebels, Avengers och Jukes bildades Moody Blues 5. Femman släpptes senare som bekant. Namnet var en referens till Ellingtons ”Mood Indigo”. Gruppen blev den första från Birmingham som med framgång introducerade r & b som koncept. Deras jättehit från slutet av -64 var i redan i början av året inspelad av Bessie Banks som gjorde den som en sval, soulig ballad medan Moody höjde varvtalet till en mer bluesig och tät variant. Det är en smaksak så jämför själv:

https://www.youtube.com/watch?v=PZkC8tlOcEk

https://www.youtube.com/watch?v=h42kzEA9l8Q

Ytterligare en grupp måste jag hinna med och det är Spencer Davies Group. Bildad ett par år före Moody Blues hit mer som en jazzgrupp, dock utan Spencer (som dessutom är Walesare). Tongivande medlemmar var från början istället bröderna Winwood.. Gruppens femte singel gav en framgång som inledde raden av deras kommande hits.

 https://www.youtube.com/watch?v=H6LVI1gDswg

Innan jag slutar för denna gång måste jag nämna ytterligare ett namn som kom att spela en så framträdande roll i sextiotalspopen, liksom under åren som följde, Robert Plant. Han har satt outplånliga spår i New Yardbirds och framför allt i den senare konstellationen, Led Zeppelin.

Sådär, något om Brum Beat.

Lars