perolarssextiotal

Boken hade lika gärna kunnat heta "Sjung till du stupar". Den har nämligen flera beröringspunkter med Tommy Körbergs självbiografiska bok. Det självutlämnande, ogenerat malliga och det finurliga är några.

Låt mig först säga att jag inte är eller har varit något stort fan av RS. Konstigt nog egentligen eftersom jag har en böjelse för dom här slitna, lite raspiga rösterna men hos honom saknar jag den nerv som den måste vara kombinerad med, som hos Janis Joplin, Eric Burdon och Joe Cocker. Inte heller Faces var någon favorit. Det var omöjligt att inte jämföra dem med Small faces där Steve Merriot överglänste Rod. Nåja, memoarerna då?

Det är inte angivet någon journalist eller spökskrivare och man får verkligen intrycket att han suttit själv och knappat. Stilen är omisskännlig – rapp, rolig och detaljrik. Han måste ha fört dagbok för hans minne för konsertdatum och annat kan bara inte vara så bra. Det är egentligen bara Bill Wymans "Inside Rolling stones" som har lika mycket exakta detaljer med. Öppenhjärtligheten är det verkligen inte något fel på, hans böjelse för långbenta blondiner, alkohol och kokain redovisas öppet. Långbenta blondiner ja, det är en enorm rad av kända och okända sexpartners som passerar revy. RS har bara gott att säga om de alla men det verkar som han säjer samma snälla saker om alla så de flyter nästa ihop till en enda långbent. Tyvärr lite på bekostnad av miljö- och personskildringar som är så kul för oss som har ett brett musikintresse från den tiden. Long John Baldrey var en slags mentor för Roddan och god vän med Elton John och Ron Wood var och är han men mycket mer än så blir det inte, supfesterna med Faces borträknat.  Beatles nämns över huvud taget inte vilket inte är ovanligt i sådana sammanhang. Ett nämnande av dem leder förstås till en jämförelse vilket kanske inte är så bra…

Som låtskrivare tycker jag också han har sina brister. Prova att nynna på en låt av honom och du hamnar väl i Maggie May eller Do ya think I´m sexy? Eller hur? Och då ska man bära i minnet att den senare är snodd. Lyssna bara:

http://www.youtube.com/watch?v=WYOojpMqQSQ

Lite nytt fick jag veta om RS. Den långlivade myten om att han jobbat som dödgrävare avlivar han. Hans böjelse för att bygga tågbanor var okänd för mig liksom det faktum är att han är född och uppvuxen i London. Jag har alltid trott han var skotte, men den identiteten har bara adopterad från sin far.

Jag vill trots min nyanserad recension varm rekommendera boken till läsning. Den har förutom öppenhjärtligheten och detaljrikedomen något som många memoarer saknar – humor. Han är både lurig och rolig och leenden o småskratt avlöser varandra under läsningen.

Nu ska jag ta itu med Ron Woods memoarer.

Lars