perolarssextiotal

Efter Lars mäktiga genomgång av sextiotalets bästa låtar här på bloggen var det så klart bara en tidsfråga innan jag skulle ta upp den givna nästa listan: Decenniets bästa LP. Sextiotalet var låtarnas årtionde men många bra LP kom också. Så många att sätta ihop denna lista var en rejält svettig utmaning!

Listan är personlig. Många för andra givna saknas och här finns LP som inte återfinns på de listor som ibland dyker upp i etablerad musikpress. Det är min lista och ingen annans!

Längst ned på plats 10 just en sådan platta. Ärligt talat skulle den inte komma med om vi bara tog hänsyn till det musikaliska innehållet. Visst har den en plats i mitt hjärta som mitt livs tredje LP inköp min egen samling men det är framförallt en annan sak som motiverar listplaceringen:

Omslaget.

Mitt favoritomslag alla kategorier. Redan 1962 hade The Shadows visat vägen med omslaget till Out of The Shadows med kvartetten stadigt tittande mot kameran från en mörk bakgrund. Beatles gjorde en ännu snyggare variant på With the ett år senare och Stones hade ett par bra bilder på sina två första.

Men ingen slår Kinks debut-LP. På senare utgåvor är bilden tyvärr blekare men de fyras hårda blickar kan ingen missa. Färgskalan går i rödbrunt, en färgnyans som för alltid är kopplad till Kinks. Gruppnamnets fem bokstäver dominerar bestämt och stadigt bildens övre del. Inga avrundade hörn här inte! Det är inget snack om att här kommer ett hårt gäng.

Det ska inte förnekas att låtlistan har ett par inslag som drar ned. Versionen av Too Much Monkeybusiness är t ex knappast den bästa men härligt rå – jämför t ex med Hollies inspelning, fjantar!

Men här finns Ray Davies fina So Mystifying (Hep Stars version dömde den gruppen till att aldrig vara Sverigebäst i min bok) och Stop your Sobbin (Som Pretenders gjorde mycket bra). Inledande Beatutiful Delilah är kanske inte så elegant men har just den där brutala attacken man väntar sig efter att öppnad omslaget.

Så förstås You Really Got me, låten som avslutar första sidan. Den har alltsedan den kom hösten 1964 varit en klassiker. Det brutala gitarrljudet som var så unikt och stilbildande, de två malande ackorden, Rays läckra stämma. Sedan gitarrsolot, så krossande hårt och snabbt att det tog experterna decennier att gå med på att det verkligen var Dave Davies som spelade och inte studiemusikern Jimmy Page.

Som sagt, vissa spår är svaga. Experter brukar framhålla andra Kinks-LP som bättre men det köper jag inte. En LP är inte bara låtarna, den är ett samlat paket och med det omslaget är Kinks första LP en av de tio bästa från 60-talet.

Musiksugen! Här ett par av låtarna

http://www.youtube.com/watch?v=dk3Ei_yoI4c

http://www.youtube.com/watch?v=GZQUKN5G9xk

http://www.youtube.com/watch?v=7itoJE439bA