Släpper inte taget om George Harrisson...
Mot slutet av 1967 var George butter, trött och innesluten i sig själv. Det piggade emellertid upp honom att han fick erbjudande om att skriva musiken till en nu sorgligt glömd film, "Wonderwall" med bland andra Jane Birkin. Han blev så uppiggad att han återvände till sitt andra hemland, Indien, och samlade ihop ett stort antal indiska musiker i EMI:s studio i Bombay när hans spelade in mängder av bakgrunder tillsammans med dessa. Materialet tog han med till Abbey Rd. Och satte igång med låtskrivandet. Ett av resultaten blev b-sidan till Lady Madonna eftersom de övriga beatlarna, som annars inte delade George´s fascination för det indiska, tyckte "Inner light" var bra. Kritikerna delade denna uppfattning.
Texten avfärdas väl idag som flummig, influerad som den är av taoistisk filosofi, men den skapar ändå en drömsk syntes med sitharen som nu George på allvar kommit tillrätta med.
http://www.youtube.com/watch?v=7oSuzEqHOcE
Jag har tidigare blogginlägg talat om George´s ojämnhet men på albumet "The Beatles" ligger ett av hans främsta mästerverk. Ursprungligen komponerad på akustisk gitarr vid ett besök hos Maharishi i Indien fick den sin slutliga utformning i London. Han, George, arbetade dygnsvis för att få till den som han ville och det lönade sig – tillsammans med "Something" är den juvelen i hans krona. Det fantastiska gråtande ljudet i gitarren behövde han emellertid hjälp med, det är Eric Clapton som spelar det på en Gibson Les Paul.
Det är en perfekt låt i mina ögon sånär som på andra raden i första versen. Vaddå osopade golv i denna drömska (återigen), meditativa text? Behövde han bara ett rim på weaping!?
http://www.youtube.com/watch?v=ebktutYO7cw
Sa jag ojämn? På samma album som "While my guitar gentley weeps" så finner vi "Piggies". Borta är toleransen, borta det passiva, borta förståelsen… Här är det fråga om rått och framför allt bittert hat mot "vanligt folk". Texten är obehaglig och den blir inte bättre av att bli en inspirationskälla (tillsammans med "Helter Skelter") för Charlie Manson. På den makabra brottsplatsen hittades inte bara Sharon Tate utan också Lena LaBianca död med en gaffel stucken i magen. På väggen stod "Death to pigs" skrivet i blod. Det är inte svårt att finna kopplingen till den sista versen. Georges Karma borde ha fått en riktig törn…
Musikalisk är den dessutom tungfotad och trist. Grisarnas grymtningar passar bra.
http://www.youtube.com/watch?v=QnlijUAuna0
Lars
