Dubbel-jubileum!
Vi har - äntligen efter ett drygt år paus - haft ett redaktionsmöte. Uppsala bjöd på fin sol förra veckan så en utomhusöl var oundviklig
- Dylan fyller 80 år den 24e, sa Per.
- Och bloggen fyller 12 i maj, sa Lars.
Fortsatt dialog och snart fanns idén där: Vi kollar saker Bob Dylan gjort under vårmånaden maj. Sagt och gjort, här kommer tre viktiga händelser från maj månad i den store Bobs långa och mäktiga karriär. Låt oss fira dubbelt! Per inleder.
I maj 1964 släpptes Dylans andra LP, The Freewheelin´ Bob Dylan. Den första var i huvudsak en samling äldre låtar. Här kom den första med enbart egna. Den öppnar med Blowing in the Wind. Redan här visade texten Nobelprisklass. Sid 2 börjar med Don´t Think Twice It´s Alright. Två tunga klassiker på samma skiva, egentligen ofattbart men en bedrift Bob skulle upprepa många gånger.
Skivan har den fina kärlekslåten Girl From the North Country men det är de politiska texterna som gjorde de starkaste intrycken. Vi väljer två av Bobs starkaste texter. Den första är ett, milt sagt, argsint påhopp på militärindustrin.
https://www.youtube.com/watch?v=JEmI_FT4YHU
I den andra länken från Freewheeling tecknar Dylan en, minst sagt, dyster framtidsbild av världen efter, eller under, nästa krig.
https://www.youtube.com/watch?v=T5al0HmR4to
Mitt, Lars, val föll på Blonde on Blonde, ett annat av Dylans mästerverk, av en del bedömts som det allra främsta. Till och från är jag beredd att hålla med. Albumet kom i juni men slutfördes i maj -66 så det får duga som anknytning. Om Per tar avstamp i Dylans politiska sida så faller mina två val på den personliga sidan (så personlig han nu blir) hos honom. Kort och kärnfull är denna märkliga, men underbara, kärleksballad. Det är raka puckar i refrängen och inget känslomässigt snömos. I want you - mer rakt på sak kan de knappast bli. Verserna är fyllda av någa av hans märkliga figurer som tycks sakna all anknytning till refrängen och som snarare för tankarna till andra svårtolkade låtar som Subterranean Homesick Blues eller All Along The Watchtower.
https://www.youtube.com/watch?v=-iIS6ZZ9RVA
Dubbel-albumet bjuder på det mesta vad gäller olika musikstilar. Ruffig rock som i Rainy Day Women #12 & 35, meditativ blues som i Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again och Dylanfärgad folkrock som i Just Like A Woman. Men vi får inte glömma att Dylan fortfarande var nyförälskad i ren rock och r&b. Raka tolvor tvekade han inte inför. Sällan spelad är denna som är ett av hans guldkorn i denna senare genre. Man hör nästan hur kul han har.
https://www.youtube.com/watch?v=lOCYQtrm19s
Så en tredje händelse som för oss är självklar här. Den 17 maj 1966 gör Bob och hans band - som vi snart skulle lära känna som the Band, den konsert som förblir hans mest omtalade och legendariska. Det var i Manchester Free Hall, fast snart skulle konserten få en piratutgåva betitlat "Royal Albert Hall". Sommaren innan hade Dylan chockerat publiken på Newport folk festival med att spela några låtar med rockkomp. Under sin europaturné våren därefter var det samma upplägg med en första del akustisk och sedan en elektrisk avslutning.
Det som gör just denna spelning så legendarisk är den korta dialog som förekommer konsertens sista låt. Hela konserten gavs ut officiellt 1998 som del 4 i Bobs Bootleg-serie och avslutar Martin Scorseses finns dokumentär No Direction Home. Kolla länken och njut av musikens kraft!
https://www.youtube.com/watch?v=znrlLDG0ynU
På återhörande nästa vecka (Och alla kommande veckor!)
Per o Lars!
