perolarssextiotal

 

 

Till min fjärde träff i lyssnarcirkeln i Uppsala senioruniversitet har jag valt ett band som tidigt vann mitt hjärta. Redan i februari 2010 skrev jag inlägget ”Därför älskar jag The Kinks” här på Bloggen (kolla gärna arkivet!).

 

De kom från norra London och bestod av bröderna Ray och Dave Davies på komp- resp sologitarr, basisten Pete Quaife och trummisen Mick Avery. The Kinks har med tiden fått en allt främre plats i rockhistorien då de så starkt påverkat flera senare band. Vad som är just ”brittisk” pop eller rock går att diskutera men i min och mångas värld uttrycker Kinks det bäst av alla. Lite filosofiskt eftertänksamt. Vänligt, inte alls med amerikanernas starkare uttryck.

 

I början gjorde de ruffig rock. De slog igenom stort 1964 med tredje singeln, ’You Really Got Me’, som bygger på ett effektivt tvåackords-riff. Den har kallats ”den första hårdrock-låten”. Gitarrsolot är så snabbt och ruffigt att man länge diskuterade om det var Dave eller studiomusikern Jimmy Page som spela-de men det var Dave.

 

https://www.youtube.com/watch?v=fTTsY-oz6Go

 

Nu ska inte Kinks ta hela äran för att ha jämnat vägen för Heavy Metal men visst var den låten ett föredöme!

 

Gruppens första LP från 1964 har en omslagsbild där de fyra stirrar tufft mot kameran framför en mörk bakgrund. Se bilden ovan. Hårda grabbar. Plattan har flera tunga covers, till exempel av Chuck Berry-låtar. Kinks version av hans ’Too Much Monkey Business’ är den skitigaste av de många från denna tid.

 

Singlar som ’All Day and All of the Night’ och nästa listetta ’Tired of Waiting For You’ etablerade bandet som ett av tidens mest personliga.

 

https://www.youtube.com/watch?v=UbVEdAaC7L4

 

Men hösten 1965 kom en stiländring. En EP, Kwyet Kinks (de använde mycket gärna bokstaven K varenda gång de kunde!), hade som bärande låt en text som byggde på akustiska gitarrer och filosoferade på ett sätt poptexter inte gjorde på den tiden, A well Respected Man.

 

https://www.youtube.com/watch?v=AcSm0ShU8Y8

 

Ray Davies fortsatte med några fina sociala betraktelser med snygga melodier och bra, personliga arrangemang. Sunny Afternoon toppade listan på sommaren. Snacka om att man känner den varma luften när man hör den!

 

https://www.youtube.com/watch?v=TYIl6n_SRCI

 

Dead End Street hade en klar politisk underton.

 

https://www.youtube.com/watch?v=4NBDvXpsBzk

 

Så har vi själva höjdpunkten, tycker jag. När detta skrivs i november 2019 har jag just bestämt att ’Waterloo Sunset’ är den bästa poplåten av alla!

 

https://www.youtube.com/watch?v=N_MqfF0WBsU

 

The Kinks levererade inte någon LP som blivit klassiker. 1968 års Village Green Preservation Society har i efterhand kommit nära. En skön samling mjuka låtar som handlar om livet på landet i England.

 

De här låtarna är gruppens andra sätt att vara föredöme. Ännu tydligare. På sjuttiotalet kom The Jam, med Paul Weller, med en vildare version av egentligen samma sorts brittiska popmusik. För att inte tala om 90-talets britpopvåg. Blur var stora där. Den vågen hade Kinks att tacka för mycket.

 

Till berättelsen om the Kinks hör en närmast kronisk osämja mellan Ray och Dave. Dave hade det inte lättare med Mick som 1965 kastade hi-haten på honom mitt i en spelning. Ändå stannade Mick i bandet till 1984. Pete, som dog 2010 (se Lars runa från juni 2010 i arkivet), hoppade av redan 1969.

 

I senaste numret av Rock and roll Magazine – som kan köpas i Pressbyrån – presenteras gruppen av min tidigare kollega Anders Lundqvist. Där påminns om att de höll på till mitten av 90-talet. Men, för att vara uppriktig, det Kinks gjorde efter 1970 tycker jag inte är mycket att skriva om.

 

Men det som kom innan är bara fantastiskt musik. Så är det bara.

Per