perolarssextiotal

Häromdagen fyllde PJ Proby år. På självaste Gustavus Adolphus-dagen. Grattis! Det bör uppmärksammas på bloggen.

 

PJ har alltid varit en av mina favoritsångare. Hans tolkningar av Somewhere och Hold me sitter som gjutna i skallen och själen. Jag har sett honom om inte otaliga gånger, så i vart fall alla tillfällen då han varit gripbar. Både här i Sverige och i England. Coolt artistnamn har han också, i vart fall jämfört med det namn han föddes med 1938, James Marcus Smith.

 

1964 presenterade sig PJ för den svenska publiken på Tio I Topp med just Hold me, skriven så tidigt som 1933 av Jack Little, Dave Oppenheim och Ira Schuster. Han var långt ifrån ensam om att göra en cover på denna förföriska rockiga power-ballad. Såväl Brenda Lee som Dean Martin hade funnit denna pärla i det musikaliska Söderhavet för att ta några ur högen. Men PJ:s är bäst! Vi måste förstås lyssna. Den mannen kunde göra en entré!

 

https://www.youtube.com/watch?v=ujOx5mSnZVI

 

Hans andra besök på listan var med Zing! Went the strings of my heart, inte heller den någon ungdom, född som den var 1934 av James F. Hanley.  Inte PJ:s bästa stund i denna tungfotade variant, men rösten, rösten!

 

https://www.youtube.com/watch?v=CEBrINk1nyk

 

Första gången jag såg honom live var på Konserthallen i Göteborg våren 1965. Tror jag (rätta mig om jag har fel Peter F.). Jag såg många konserter under sextiotalet i Göteborg och i England. Av någon anledning framstår denna som en av de mer minnesvärda trots att konkurrensen var stenhård. Märkligt nog var också situationen för de kamrater jag hade sällskap med på konserten. När vi återsåg varandra efter typ 150 år och pratade gamla minnen så var det denna konsert en av de få som våra minnen var samstämmiga om denna magiska kväll. PJ presenterades genom att hans gröna (?) så kallade Tom Jones-skor bars in av presentatören. Och visst spräckte hans sina byxor, ett av hans signum tillsammans med skorna och hästsvansen. På promenaden hem från konserten sjöng vi gång på gång så gott vi kunde denna låt från West side story som han gjort odödlig. Med koreograferad dans. Underbart.

 

https://www.youtube.com/watch?v=BcWIUTBjvJo

 

Och när vi ändå är inne på West side story. I Sverige var PJ ingen hit-maskin men på många ställen runt om i världen etablerade han sig på listorna. Den här hörde vi också i Sverige, om är inte från topplistan, men den visar ju vilken enorm pipa han hade och har, vill jag tillägga.

 

https://www.youtube.com/watch?v=ziSYFPGDA9A

 

PJ:s hemmaplan är och var power-balladen. Inte alls min hemmaplan alla gånger, men när PJ efter sina få svenska hits tonade ut en smula fortsatte jag att följa honom. Denna nådde väl aldrig några skivköpare utanför Australien. Men den fanns med på hans självbetitlade album från 1965 och jag fastnade förstås.

 

https://www.youtube.com/watch?v=Otqa_zHxuNE

 

Som jag skrivit så är det inte en fråga om att han var utan att han var och är. För några år sedan såg jag honom senast. Samma coola framtoning. Samma pony-tail om än lite gråare. Lite nertransponerad röst, men samma tryck och samma koloratur. Så frågan om vad som hände med PJ Proby är väl närmast retorisk. Från 2015.  

 

https://www.youtube.com/watch?v=Fw6tY4WTWmk

 

Lars