perolarssextiotal

 

Femte träffen i min lyssnarcirkel behandlar The Byrds. Även den gruppen blev föremål för ett ”Jag älskar”-inlägg här (Arkivet till höger: maj 2010).

 

Om Kinks var föregångare på två sätt kan man säga att Byrds var det på tre: Gruppen initierade folkrocken genom att kombinera Beatles och Dylan. Under en fyraårsperiod fram till 1968 var de också en del av den psykedeliska musikscenen. Sedan kom de med startskottet för 70-talets countryrock. Allt detta i en mycket personlig ljudbild. Den 12-strängade gitarren var decenniets mest personliga sound och The Byrds sångstämmor var magiska.

 

The Byrds kom från Los Angeles och bildades 1964. Ledare under alla medlems- och stilbyten var Jim McGuinn. 1967 bytte han förnamn till Roger under en kort omvändelse till en indonesisk variant av hinduismen. I gruppens första sättning fanns också David Crosby (sång/gitarr), Chris Hillman (sång/bas), Gene Clark, som inte spelade något instrument och därför blev "mannen med tamburinen", och trummisen Michael Clarke. De hade en musikalisk bakgrund i folkmusik och country men fängslades alla av det nya som Beatles kom med.

 

De slog igenom med en av 60-talets stora klassiker, Dylans ’Mr Tambourine Man’. Inte bara en hit, samtidigt etta på båda sidor Atlanten sensommaren 1965, utan en låt som skapade en helt ny genre. Innan den slog fanns det folkmusik OCH rockmusik. Byrds kom med blandningen, folkrock, en genre i sig. Redan de första tonerna på den 12-strängande rickenbackergitarren klingade extra skönt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=gYLKlgalHMs

 

Kopplingen till Bob Dylan har naturligtvis också bidragit till The Byrds status. De gjorde 12 av Bobs låtar i egna versioner. Gruppen följde upp med en annan Dylancover, ’All I Really Want to Do’. En av Dylans vackraste kärlekstexter, men ingen större hit för Byrds.

 

Snabbt var de dock tillbaka på USA-listans topp med ännu en kalaslåt, ’Turn! Turn! Turn!’, en låt Pete Seeger skrev med en text från Ordspråksboken ur Gamla Testamentet, rockens äldsta text. Man KÄNNER när man hör rösterna att här sjunger killar som vill framföra något. Lyssna bara på inlevelsen i den avslutande textraden "A time for peace I swear it´s not to late".

 

https://www.youtube.com/watch?v=pKP4cfU28vM

 

Därefter hoppade Gene Clark av. En betydande förlust, för med sina kompositioner  kompletterade han gruppens folkmusik-inriktning med lysande popmusik. Vi länkar till I Feel a Whole Lot Better, en låt som bara fick vara singel-b-sida.

 

https://www.youtube.com/watch?v=to-RVV_3anw

 

Med tredje LP:n, Fifth Dimension från 1966, bidrog Byrds till utvecklingen av den psykedeliska musiken. Låten ’Eight Miles High’ är en klassiker. McGuinn hade till inledningen inspirerats av John Coltranes Africa. Flummiga instrumentalpartier avlöstes sedan av den magiska stämsången.

 

https://www.youtube.com/watch?v=J74ttSR8lEg

 

Det var framför allt David Crosby som ledde denna utveckling. Crosby är något av den evige hippien och har i en självbiografi berättat om sin tuffa kamp mot ett svårt knarkberoende. På min lista över 60-talets bästa LP hade jag med den fjärde LPn, Younger than Yesterday, som släpptes tidigt 1967. (arkivet igen: september 2013). Där bidrog Crosby med den lysande ’Everybody´s been Burned’.

 

https://www.youtube.com/watch?v=I7Uh8933Jvs

 

På samma LP klev också Chris Hillman fram med några starka låtar. Gruppen hade alltså flera låtskrivare och inre konflikter var oundvikliga. Inför nästa LP bråkade de om vilka låtar som skulle med och på hösten 1967 fick David Crosby sparken. Michael Clarke följde snart efter.

 

McGuinn hittade Gram Parsons som påverkade McGuinn att åka till Nashville och spela in nästa LP. Man kan säga att the Byrds introducerade countryrocken 1968 med LP:n Sweetheart of the Rodeo som har ett läckert omslag med en massa hästprylar i westerntraditionen. LP:n blev inte heller den en kommersiell succé men fick stor påverkan på rockhistorien. På 60-talet gick en tydlig politisk skillnad mellan countrymusik, vars artister ansågs vara för Vietnamkriget – och i många fall också var det – och rockmusik med ofta politiskt radikala förtecken. Men musikstilarna började nu närma sig varandra. Leadsingel blev ännu en Dylanlåt, You ain´t Going Nowwhere. Länken visar bl a LP-omslaget och en bild på Gram Parsons.

 

https://www.youtube.com/watch?v=s2JnDKvuNzw

 

Parsons period i gruppen varade dock inte mer än ett halvår. Även Hillman lämnade. Men Roger McGuinn samlade nya musiker runt sig. The Byrds gjorde ytterligare sex LP. Den andra av dessa LP hette Ballad of Easy Rider med låtensom spelades i slutet av filmen som är en hippietidsklassiker. Äntligen blev gruppen ett bra liveband och var en flitig del av västkustscenen men The Byrds var inte längre i rockens utvecklingsfront. Gruppen fortsatte till februari 1973 när en nyinspelad LP dök upp med den ursprungliga kvintetten. Producerad av David Crosby var den lika dålig som överraskande.

 

Medlemmarnas efterföljande karriärer har bidragit till The Byrds kultstatus. Individuellt störst var Gram Parsons som nästan ensam skapade genren countryrock. David Crosby slog sig ihop med Graham Nash från Hollies och Stephen Stills från Buffalo Springfield och bildade Crosby, Stills and Nash. Roger McGuinn har släppt flera bra solo-LP. Chris Hillman spelade med Parsons i Flying Burrito Brothers och Gene Clark gjorde ett par starka soloplattor. No Other, som kom 1974, dyker ofta upp på listor över bästa LP. Han avled 1991 och namnen Michael två år senare.

 

Från och till har sk indieband dykt upp vars påverkan från the Byrds varit mer eller mindre tydlig. Tidiga REM är ett bra exempel. Tom Petty var en annan som tog inspiration. Men inget har kunnat efterlikna the Byrds. Det är så klart omöjligt. The Byrds var ett original vars like vi aldrig kommer att möta.

Per