perolarssextiotal

Nu blev du lite paff, eller hur käre läsare! Men oroas ej, läs inlägget!

Som läsaren av bloggen noterat kan vi inte låta bli att då och då notera det faktum att vårt decennium ligger ett halvt sekel bakåt i tiden. Det blir många femtioårsjubileer att notera. I förra veckan reflekterade Lars över 1968 och hur han minns tiden o musiken. I en slags nyårsbetraktelse nyligen skrev jag om att 1968 ersätter 1967 som jubileumsår.

 

Jo visst hände något just då. Något som vi inte förstod när vi var mitt inne i det, när det begav sig så att säga.

 

När Lars o jag en gång i begynnelsen diskuterade vilka årsgränser bloggen skulle hålla sig till fastnade vi för spannet 1954 – 72. Det kändes synd att inte kunna skriva om en femtiotalshjälte när vi känner för det. Men notera: det har inte blivit så många artiklar under åren om sådana.

 

Än mindre tror jag vi har skrivit om de första åren på 70-talet. Det ska vara mina inlägg om Neil Young då. Varför har det blivit så?

 

Förklaringen ligger i, tror jag, att det i själva verket går en tydligt gräns i musikhistorien som kan dateras till ungefär 1967. Jag påstår att det finns ett ”egentligt” 60-tal som faktiskt bara är 5-6 år långt. Det började 1963 när Beatles och Merseybeat kom. Att något speciellt hände då håller alla läsare med om.  Då började ”det egentliga 60-talet”.

 

Det slutade 67-68 när vi fick den gräns jag talat om här. Lars o jag har sällan trätt över den. Det är lätt att ge exempel. Led Zeppelin LP-debuterade 1968. Deep Purple 1967. Elton John 1969. Black Sabbaths debut kom i början av 1970, väl inne i Lars och mitt årsspann. Inte har vi skrivit om dessa trots att vi haft snart 9 år på oss där vi publicerat över 400 inlägg.

 

Varför det, skulle man kunna fråga sig. Svaret är egentligen ganska självklart: Det KÄNNS liksom inte rätt att göra det. De fem – sex år som ”det korta sextiotalet” varade erbjöd så ofattbart mycket bra och spännande musik att de som vill framhålla någon annan period som likvärdig kan slänga sig i väggen. När en framstående skribent (Simon Reynolds) i en hel bok om perioden 1978 – 84 hävdade att den var minst lika spännande som sextiotalet bara log jag och tänkte ”Ja, ja grabben, kan förstå att du var tonåring då och visst ska man älska sin ungdomsmusik men du har bara fel, fel, FEL!”. (Kollade nyss och visst hade jag rätt: Han är född 1963).

 

Jag menar: Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan, Who, Kinks, Byrds, Aretha Franklin, James Brown, Doors och Jimi Hendrix var bara några av de som slog igenom 63 – 67. Om någon skulle tycka att det inte räcker som bevisföring är det lätt att fylla på listan.

 

Så inte behöver Lars och jag försvara vår koncentration av inlägg till den tiden inte!

 

Men med detta sagt utfärdas härmed en VARNING: Detta inlägg innehåller ingen musiklänk. Det kommer i senare inlägg som kommer att handla om grupper och artister från sextiotalets sista år som vi inte skrivit om men som borde skrivas om. Inte bara för att ta almanackans sextiotal på allvar och vara lojal mot Lars och min ursprungliga avgränsning. Utan därför att det finns så mycket bra musik att skriva om även utanför det egentliga 60-talet.

 

När rockmusiken tuffade till sig kom mycket spännande. Nej, hade inte tänkt gå så långt att skriva om Black Sabbath, men vänta och se käre läsare. Nästa vecka återkommer Lars men sedan är jag tillbaka!

 

Per