Ljuvlig källarmusik
För de flesta av oss som var tonåringar när det begav sig var inte Bob Dylan den riktigt stora idolen. Visst gillade vi hans låtar, men när andra sjöng dem. Bob hade en knarrig röst och lät lite väl allvarlig. Dessutom var det ju så att vi hade lite svårt med språkets många främmande ord. Med åren har vi dock alla förstått hans storhet och inser att ganska många av hans LP-skivor tillhör popmusikens allra främsta.
Redan då, 1967, hörde vi talas om att han hade kört omkull med sin motorcykel och att det var oklart om han skulle göra mer musik. Den tidens media var inte så bra på avslöjanden så rykten fick duga för oss. Det är början till rockhistoriens kanske främsta legend efter Beach Boys Smileprojekt: The Basement Tapes. Inspelningarna han gjorde hemma med sin nya kompgrupp The Band.
En del av inspelningarna dök upp på dubbel-LPn The Great White Wonder, rockhistoriens första bootleg. Låtarna från 1967 blandades där med inspelningar Dylan gjort 1961. Man tror att den skivan sålde över 100 000 ex.
Att musiken var intressant var självklart eftersom flera av låtarna hade spelats in av andra. Ändå dröjde det till 1975 innan skivbolaget gav ut en dubbel med 24 låtar varav 8 var med The Band. Av de 16 med Bob hade 15 givits ut på piratskiva. Det har kommit ut fler piratplattor med musiken och Greil Marcus – den kanske främste rockskribent som funnits – gav 1997 ut en bok som bara handlade om dessa inspelningar.
Så självklart är det en STOR nyhet när det nu finns en CD-box med närmare sju timmar musik Basement Tapes. För den som inte vill ha allt finns en dubbel-CD att tillgå. Undertecknad önskade sig naturligtvis det stora formatet och Fars dag inträffade då vid precis rätt tidpunkt!
Boxen är en sann guldgruva för 60-talsentusiasten, inget snack om saken. Inte bara för de 138 spåren (115 låtar, resten är extra tagningar av de bästa) utan för förpackningen i övrigt. Här finns välskrivna artiklar som behandlar hur inspelningarna gick till. Vidare en suverän fotobok med mängder av snygga bilder, aldrig tidigare visade. Detta i en snygg låda med hårt omslag.
Denna musik har kallats ”ur-amerikana”, själva ursprunget till vad som nu ibland ses som en egen musikstil. Den där torra rotmusiken som främst bygger på countrymusiken men har bredare arrangemang och känslan av större djup. Det där lite knarriga soundet som bara görs i det stora landet i väster.
När Dylan och The Band, utan Levon Helm som anslöt senare, drog igång hade de en nästan oändlig repertoar ur den amerikanska musikhistorien att ösa ur. Och som de öste! Här finns mängder av låtar från Elvis, Hank Williams, Johnny Cash, Blind Lemon Jefferson och så vidare. Skivorna 1,2 och 6 domineras av dessa.
Visst finns här flera spår som slutar mitt i och ljudkvalitén går ibland under det uthärdliga. Men det är fråga om undantag, liksom när Bob sjunger illa – versionen av Four Strong Winds rekommenderas t ex inte! Å andra sidan kan man lyssna på People Get Ready bara för att det är så spännande när Bob gör något så musikaliskt främmande– soulsångare är ungefär så långt man kan komma från att beskriva honom!
Men det mesta är riktigt bra. Det räcker att lyssna på versionen av Elvis A Fool Such as I för att inse att detta är något extra. Framförallt känner man hela tiden den särskilda stämning som måste ha funnits när dessa toppklassmusiker fick spela för sig själva i ett hem, med den stora längtande publiken långt, långt borta. Här finns en intimitet och närhet som nästan går att ta på med handen.
CD 3-5 fokuserar på Dylan-original som vi med få undantag känner väl. 2014 års ljudteknik gör att de inte låtit bättre än de gör här. Viktigast är ändå att det är de rätta versionerna, med de rätta musikerna. Dylans unika röst, Robbie Robertsons sparsamma, eleganta gitarrinpass och ibland – för sällan! - Garth Hudsons nästan ofattbart perfekta orgelfigurer. Musik som aldrig svävar ut, aldrig springer ifrån de rötter varifrån den kommit. Låtar som I Shall Be Released, Tears of Rage, Lo and Behold och This Wheels on Fire må ha gjorts i bra coverversioner men den äkta varan är ändå den äkta varan. Här finns den och mycket av den.
Finns här då INGET att klaga på? Nej, faktiskt inte alls. Men visst noterar man att här inte finns några inspelningar med The Band utan Dylan. På Basement Tapesplattan 1975 fanns 8 st och ytterligare finns i The Bands box A Musical History. Jag kan aldrig få nog av Richard Manuels soulstämma och kanadensarnas stämsång! Jag vill gärna tro att en annan box från källaren kommer så småningom.
Per
Sextiotalspopen och jämställdheten.
Femtiotalet var inte jämställt. Sextiotalet inte heller. Den man som ifrågasätter detta påstående kommer inte ihåg, eller vill inte komma ihåg hur det var. Utbildning och socialisering var skräddarsydda för det framtida vuxenlivets rollbesättning – den yrkesarbetande mannen och hemmafrudrömmen var i hög grad levande (se mitt föregående inlägg om familjen på bloggen). Själv rörde jag mig under slutet av sextiotalet i gymnasiemiljön där de enligt skolans mall de mest högpresterande fanns. Tio-tolv procent av årskullarna nådde gymnasiet och det borde borgat för både bildning, upplysning och modernitet. Så var icke fallet. Om jag ser till min dåvarande kvinnosyn och den jag hade tjugo år senare var det avgrunder som skiljde dem åt. Och likadant var det med de flesta av mina manliga kamrater. Och för all del också bland flickorna. Vi satt fast i mönster som formats av vår föräldrageneration stereotyper och sjuttiotalets höjda röster var än så länge långt borta. Men det hände saker, inte minst gav musiken uttryck för en spirande upprorskänsla även om populärmusiken dominerades av män och manliga grupper vars musik inte så sällan var avspeglingar av det rådande förhållandet. Men, återigen, det hände saker.
Det var inte så tydligt i början. Försiktigt, försiktigt tog sextiotalspopens tjejer mer och mer plats. Det handlade till en början inte så mycket om texterna utan snarare om attityd. Doris Day och Connie Francis fasades långsamt ut till förmån för Dusty Springfield och grupper som Shirelles. Men det dröjde ända in på sextiotalets mitt innan de tuffa, oberoende och i sin sexuella attraktionskraft trygga damerna steg fram. Återigen inte bara text utan också attityd. De svarta damerna gick i täten och jag vill påstå att när The Supremes uppkäftigt satte upp sina avvisande händer i ”Stop in the name of love!” så började vi, kanske omedvetet, fatta att nått nytt var på gång. Deras show var så cool och de var så självsäkra att all femtiotalsundergivenhet bara blåstes bort. Både tuffa och utmanande. Vi föll naturligtvis som käglor för musiken men också för tjejernas attityd.
https://www.youtube.com/watch?v=NPBkiBbO4_4
Det riktiga genombrottet, det vill säga när texterna hann i kapp attityden, kom ett par senare och det kom med besked. Och beskedet vara att ”hos mig har du inte att hämta om du inte visar mig ”..a little bit respect”!
https://www.youtube.com/watch?v=cYbs_O_iMfU
Och sprickorna i muren blev fler och fler. När Petula Clark sjunger ”Downtown” i sin fräcka lackkappa så har jag fått för mig riktar hon sig till tjejkompis snarare än en man. Alltså party på stan utan eskort.
https://www.youtube.com/watch?v=Zx06XNfDvk0
Och medan grabbarna fortsatte gnälla över sina brustna hjärtan så knallar Nancy Sinatra över dom i sina boots. Sexig video för att hon vill det – inte för att behaga.
https://www.youtube.com/watch?v=SbyAZQ45uww
Och Lulu skriker ut sitt ”Shout” utan att ge ett piss för om någon tycker det är okvinnligt med ett omodernt mått mätt. Inga klockade klänningar utan fräck och självsäker rumpvickning återigen inte för att behaga utan för att hon kan och vill.
https://www.youtube.com/watch?v=dUpUGz6ppE8
And after that, there was no lookin´back. Thanks God.
Lars
1984, ett bra år för the Shadows!
Detta inlägg kommer att handla om musik från 80-talet. Fast, ändå inte riktigt känns det som.
The Shadows är ju för evigt inskrivna i rockhistorien som bandet som åren 1960-64 levererade 13 topp-10- hits på englandslistan varav 10 kom top-fem och fyra toppade listan. Dessutom hade de en låt på 11e och en på 12e plats.
De etablerade en stil som fortfarande är unik och – viktigt! – som ännu idag griper mig med en vällust som känns likadant som för femtio år sedan. Kärt barn har många namn. Ståltrådsrock är bara ett av dem. Gitarrmusik helt enkelt.
Dominerat av sologitarrens skönt, elektriskt klingande sound som lät som något ingen någonsin hade hört tidigare. Tufft, uppmanande, ungdomligt. Men också varierat. Det kunde vara hårt som berg men också mjukt som sammet.
I alla fall i händerna på mästaren själv, Hank B Marvin. En hjälte som hyllats av närapå alla gitarrstorheter vi hört sedan dess. Jag tänker ofta på hur uppenbart till exempel Neil Young lärt av honom.
När Beatles hade slagit igenom förändrades ungdomens smak och Shadows stil var passé. Vi fans njöt av låtar som The War Lord men det var inte många som köpte singlarna som idag är värda mycket. The Shadows hamnade, så att säga, i skuggan i flera år. Att de blev tvåa i Eurovision 1975 var ingen tröst för det programmet hade ju på den tiden mycket lite att göra med den popmusik vi lyssnade på.
Men The Shadows kom, märkligt nog, igen, under punkens år i slutet av 70-talet med ett par hits. Samlings-LPn 20 Golden Greats, blev en storsäljade med de gamla låtarna. Men det tog bara ett par år så var de glömda igen. Fast inte för oss fans, förstås. Jag såg dem i Konserthuset i Stockholm både 1980 och 1983. Den senare konserten var helt underbart bra.
Men gruppen fortsatte att släppa nya LP. Flera dominerades av, ärligt talat, ganska tråkiga covers på samtida listhits. Det värsta var att Bruce Welchs formidabla kompgitarrspel ofta tonades ned till förmån för syntesiser. Och då hjälpte det inte så mycket att sologitarren klingade nästan lika underbart som tidigare.
Men i helgen lyssnade jag på LPn Guardian Angel från 1984. Tro mig, käre läsare, den är ljuvligt underbart bra! Den inleds med den här låten
https://www.youtube.com/watch?v=M-mASmy6Dps
OK, kompgitarren är inte riktigt med, men så läcker melodi, eller hur?! Hank B är precis i den toppform som gjort att vi älskat honom gen alla år.
Bruce kommer igen i nästa spår, skuggorna levererar!
https://www.youtube.com/watch?v=E8-6eeWqIVs
Klarar ni en till? Självklart, den här musiken kan man inte få för mycket av och på skivans tredje spår är gruppen tydligt tillbaka till sitt klassiska sound från 60-talet.
https://www.youtube.com/watch?v=JroUMTNvjmo
Tre låtar. Nog för denna gång på bloggen. Själv låter jag plattan snurra vidare på grammofonen.
Per
Sextiotalspopen och familjen.
Sextiotalspopen uppstod inte ur intet. Både Per och jag har i olika inlägg skrivit om musikens ”rötter” men den förvaltade inte bara gammal blues och schlager den uppstod också i den sociala kontext den själv existerade i. Sextiotalet var dynamiskt i många hänseenden, tekniskt, socialt och kulturellt. Allt detta speglade förstås också den samtida musiken. Påverkan kom från sociala miljöer, nyvaknad internationalism, mode, teknisk utveckling och mycket mer. I ett par blogginlägg tänkte jag peka på hur musiken fångade upp trender och skeenden och jag börjar med familjen.
Familjelivet på sextiotalet präglades starkt av femtiotalets syn. Att vara husmor var ingen ovanlig eller suspekt roll. Tvärtom var det många unga flickors dröm att bli gift och få sköta hushållet åt sin lagom stora familj medan mannen förvärvsarbetade. Att drömmen sedan inte blev som man tänkt utan ett trist och enahanda arbete som sällan vare sig ledde till personlig utveckling eller rönte någon uppskattning. Många yrkeskarriärer var dessutom stängda för kvinnor, både av formella och mindre formaliserade regler. Genombrotten kom inom polisyrke och i prästerskap men många av de yrken som var tillgängliga kallades just ”kvinnoyrken” exempelvis affärsbiträde, frisörska och sjuksköterska (för de högutbildade). Men husmodern var vanlig och det fick också sina avtryck i musiken. Sällan som någon hyllning utan nu började kritiken mot det enahanda hemarbetet göra sig påmind. Bäst i Sverige kanske genom Siwans humoristiska men i grunden djupt kritiska ”Mamma är lik sin mamma”.
https://www.youtube.com/watch?v=w_n0Ls4taMs
Att tristessen kunde leda till mer än tristess visade det inte ovanliga knaprandet av piller som förekom bland uttråkade hemmafruar. Preludin var en sådan drog som användes i rekreationssyfte. Rolling Stones har också hemmafruns roll i ”Mothers little helper” och här i en mörkare ton.
https://www.youtube.com/watch?v=U0VrBaoTifw
Hemmafru skrev jag och just fru skulle man vara. Man och hustru. Herr och fru. ”Herr” kunde man förstås vara ändå men var sammanlevnaden inte kyrkligt sanktionerad var man ”fröken”. Och samlevnadsformen kallades på sina håll nedlåtande för Stockholmsäktenskap. Men också här var stora förändringar på väg även om mycket levde kvar in på sextiotalet. Det var ”Going to the chapel” hit, och ”This golden ring” dit. Beach boys sjunger i ”Wouldn´t be nice” om att leva tillsammans och förutsättningen för det var förstås The Marriage. Och hur många tidiga låtar hade inte texter om walking down the isle som målet med livet. Men så hände det saker. Beatles sjöng inspirerat om att ”be your lover, be your man” och Stones var inte sena att replikera med att de ville ”spend the night together”. Inget snack om äktenskap där inte. Tvärtom började man snart dissa (heter det väl nuförtiden) äktenskapet som en trist och gammeldags företeelse med få frestelser. Manfred Mann hånar till och med den flicka som gifter sig med den triste förortsmannen Mr James.
https://www.youtube.com/watch?v=EnTdbLB-Wt0
Och i fortsättningen handlade texterna inte så mycket om att gifta sig som att ha sex. Och i verkligheten kom p-pillret…
Lars
