perolarssextiotal

Femtiotalet var inte jämställt. Sextiotalet inte heller. Den man som ifrågasätter detta påstående kommer inte ihåg, eller vill inte komma ihåg hur det var. Utbildning och socialisering var skräddarsydda för det framtida vuxenlivets rollbesättning – den yrkesarbetande mannen och hemmafrudrömmen var i hög grad levande (se mitt föregående inlägg om familjen på bloggen). Själv rörde jag mig under slutet av sextiotalet i gymnasiemiljön där de enligt skolans mall de mest högpresterande fanns. Tio-tolv procent av årskullarna nådde gymnasiet och det borde borgat för både bildning, upplysning och modernitet. Så var icke fallet. Om jag ser till min dåvarande kvinnosyn och den jag hade tjugo år senare var det avgrunder som skiljde dem åt. Och likadant var det med de flesta av mina manliga kamrater. Och för all del också bland flickorna. Vi satt fast i mönster som formats av vår föräldrageneration stereotyper och sjuttiotalets höjda röster var än så länge långt borta. Men det hände saker, inte minst gav musiken uttryck för en spirande upprorskänsla även om populärmusiken dominerades av män och manliga grupper vars musik inte så sällan var avspeglingar av det rådande förhållandet. Men, återigen, det hände saker.

Det var inte så tydligt i början. Försiktigt, försiktigt tog sextiotalspopens tjejer mer och mer plats. Det handlade till en början inte så mycket om texterna utan snarare om attityd. Doris Day och Connie Francis fasades långsamt ut till förmån för Dusty Springfield och grupper som Shirelles. Men det dröjde ända in på sextiotalets mitt innan de tuffa, oberoende och i sin sexuella attraktionskraft trygga damerna steg fram. Återigen inte bara text utan också attityd. De svarta damerna gick i täten och jag vill påstå att när The Supremes uppkäftigt satte upp sina avvisande händer i ”Stop in the name of love!” så började vi, kanske omedvetet, fatta att nått nytt var på gång. Deras show var så cool och de var så självsäkra att all femtiotalsundergivenhet bara blåstes bort. Både tuffa och utmanande. Vi föll naturligtvis som käglor för musiken men också för tjejernas attityd.

 https://www.youtube.com/watch?v=NPBkiBbO4_4

Det riktiga genombrottet, det vill säga när texterna hann i kapp attityden, kom ett par senare och det kom med besked. Och beskedet vara att ”hos mig har du inte att hämta om du inte visar mig ”..a little bit respect”!

 https://www.youtube.com/watch?v=cYbs_O_iMfU

Och sprickorna i muren blev fler och fler. När Petula Clark sjunger ”Downtown” i sin fräcka lackkappa så har jag fått för mig riktar hon sig till tjejkompis snarare än en man. Alltså party på stan utan eskort.

  https://www.youtube.com/watch?v=Zx06XNfDvk0

Och medan grabbarna fortsatte gnälla över sina brustna hjärtan så knallar Nancy Sinatra över dom i sina boots. Sexig video för att hon vill det – inte för att behaga.

 https://www.youtube.com/watch?v=SbyAZQ45uww

Och Lulu skriker ut sitt ”Shout” utan att ge ett piss för om någon tycker det är okvinnligt med ett omodernt mått mätt. Inga klockade klänningar utan fräck och självsäker rumpvickning återigen inte för att behaga utan för att hon kan och vill.

https://www.youtube.com/watch?v=dUpUGz6ppE8

And after that, there was no lookin´back. Thanks God.

Lars