1984, ett bra år för the Shadows!
Detta inlägg kommer att handla om musik från 80-talet. Fast, ändå inte riktigt känns det som.
The Shadows är ju för evigt inskrivna i rockhistorien som bandet som åren 1960-64 levererade 13 topp-10- hits på englandslistan varav 10 kom top-fem och fyra toppade listan. Dessutom hade de en låt på 11e och en på 12e plats.
De etablerade en stil som fortfarande är unik och – viktigt! – som ännu idag griper mig med en vällust som känns likadant som för femtio år sedan. Kärt barn har många namn. Ståltrådsrock är bara ett av dem. Gitarrmusik helt enkelt.
Dominerat av sologitarrens skönt, elektriskt klingande sound som lät som något ingen någonsin hade hört tidigare. Tufft, uppmanande, ungdomligt. Men också varierat. Det kunde vara hårt som berg men också mjukt som sammet.
I alla fall i händerna på mästaren själv, Hank B Marvin. En hjälte som hyllats av närapå alla gitarrstorheter vi hört sedan dess. Jag tänker ofta på hur uppenbart till exempel Neil Young lärt av honom.
När Beatles hade slagit igenom förändrades ungdomens smak och Shadows stil var passé. Vi fans njöt av låtar som The War Lord men det var inte många som köpte singlarna som idag är värda mycket. The Shadows hamnade, så att säga, i skuggan i flera år. Att de blev tvåa i Eurovision 1975 var ingen tröst för det programmet hade ju på den tiden mycket lite att göra med den popmusik vi lyssnade på.
Men The Shadows kom, märkligt nog, igen, under punkens år i slutet av 70-talet med ett par hits. Samlings-LPn 20 Golden Greats, blev en storsäljade med de gamla låtarna. Men det tog bara ett par år så var de glömda igen. Fast inte för oss fans, förstås. Jag såg dem i Konserthuset i Stockholm både 1980 och 1983. Den senare konserten var helt underbart bra.
Men gruppen fortsatte att släppa nya LP. Flera dominerades av, ärligt talat, ganska tråkiga covers på samtida listhits. Det värsta var att Bruce Welchs formidabla kompgitarrspel ofta tonades ned till förmån för syntesiser. Och då hjälpte det inte så mycket att sologitarren klingade nästan lika underbart som tidigare.
Men i helgen lyssnade jag på LPn Guardian Angel från 1984. Tro mig, käre läsare, den är ljuvligt underbart bra! Den inleds med den här låten
https://www.youtube.com/watch?v=M-mASmy6Dps
OK, kompgitarren är inte riktigt med, men så läcker melodi, eller hur?! Hank B är precis i den toppform som gjort att vi älskat honom gen alla år.
Bruce kommer igen i nästa spår, skuggorna levererar!
https://www.youtube.com/watch?v=E8-6eeWqIVs
Klarar ni en till? Självklart, den här musiken kan man inte få för mycket av och på skivans tredje spår är gruppen tydligt tillbaka till sitt klassiska sound från 60-talet.
https://www.youtube.com/watch?v=JroUMTNvjmo
Tre låtar. Nog för denna gång på bloggen. Själv låter jag plattan snurra vidare på grammofonen.
Per
Du kommer säkert att få mothugg av min vän Peter F! Och 1984? I denna blogg? Det sista sagt med en smiley, Per. För min del är skuggorna absolut med på min tio-i-topp lista både vad gäller låtar och grupper. Så länge dom höll sig från att sjunga. Andra gjorde det bättre, `nough said....
Jo, Lars. Det vokala var inte så mycket att skriva om. Men Mary Ann och I Met a Girl är riktigt fina låtar, tycker jag.
Shadows och Marvin förblir mästare inom ståttråds musik så är det bara. Har köpt Marvins skica från 2014 den visar att gammal fortfarande är äldst och bäst!
