perolarssextiotal

För de flesta av oss som var tonåringar när det begav sig var inte Bob Dylan den riktigt stora idolen. Visst gillade vi hans låtar, men när andra sjöng dem. Bob hade en knarrig röst och lät lite väl allvarlig. Dessutom var det ju så att vi hade lite svårt med språkets många främmande ord. Med åren har vi dock alla förstått hans storhet och inser att ganska många av hans LP-skivor tillhör popmusikens allra främsta.

Redan då, 1967, hörde vi talas om att han hade kört omkull med sin motorcykel och att det var oklart om han skulle göra mer musik. Den tidens media var inte så bra på avslöjanden så rykten fick duga för oss. Det är början till rockhistoriens kanske främsta legend efter Beach Boys Smileprojekt: The Basement Tapes. Inspelningarna han gjorde hemma med sin nya kompgrupp The Band.

En del av inspelningarna dök upp på dubbel-LPn The Great White Wonder, rockhistoriens första bootleg. Låtarna från 1967 blandades där med inspelningar Dylan gjort 1961. Man tror att den skivan sålde över 100 000 ex.

Att musiken var intressant var självklart eftersom flera av låtarna hade spelats in av andra. Ändå dröjde det till 1975 innan skivbolaget gav ut en dubbel med 24 låtar varav 8 var med The Band. Av de 16 med Bob hade 15 givits ut på piratskiva. Det har kommit ut fler piratplattor med musiken och Greil Marcus – den kanske främste rockskribent som funnits – gav 1997 ut en bok som bara handlade om dessa inspelningar.

Så självklart är det en STOR nyhet när det nu finns en CD-box med närmare sju timmar musik Basement Tapes. För den som inte vill ha allt finns en dubbel-CD att tillgå. Undertecknad önskade sig naturligtvis det stora formatet och Fars dag inträffade då vid precis rätt tidpunkt!

Boxen är en sann guldgruva för 60-talsentusiasten, inget snack om saken. Inte bara för de 138 spåren (115 låtar, resten är extra tagningar av de bästa) utan för förpackningen i övrigt. Här finns välskrivna artiklar som behandlar hur inspelningarna gick till. Vidare en suverän fotobok med mängder av snygga bilder, aldrig tidigare visade. Detta i en snygg låda med hårt omslag.

Denna musik har kallats ”ur-amerikana”, själva ursprunget till vad som nu ibland ses som en egen musikstil. Den där torra rotmusiken som främst bygger på countrymusiken men har bredare arrangemang och känslan av större djup. Det där lite knarriga soundet som bara görs i det stora landet i väster.

När Dylan och The Band, utan Levon Helm som anslöt senare, drog igång hade de en nästan oändlig repertoar ur den amerikanska musikhistorien att ösa ur. Och som de öste! Här finns mängder av låtar från Elvis, Hank Williams, Johnny Cash, Blind Lemon Jefferson och så vidare. Skivorna 1,2 och 6 domineras av dessa.

Visst finns här flera spår som slutar mitt i och ljudkvalitén går ibland under det uthärdliga. Men det är fråga om undantag, liksom när Bob sjunger illa – versionen av Four Strong Winds rekommenderas t ex inte! Å andra sidan kan man lyssna på People Get Ready bara för att det är så spännande när Bob gör något så musikaliskt främmande– soulsångare är ungefär så långt man kan komma från att beskriva honom!

Men det mesta är riktigt bra. Det räcker att lyssna på versionen av Elvis A Fool Such as I för att inse att detta är något extra. Framförallt känner man hela tiden den särskilda stämning som måste ha funnits när dessa toppklassmusiker fick spela för sig själva i ett hem, med den stora längtande publiken långt, långt borta. Här finns en intimitet och närhet som nästan går att ta på med handen.

CD 3-5 fokuserar på Dylan-original som vi med få undantag känner väl. 2014 års ljudteknik gör att de inte låtit bättre än de gör här. Viktigast är ändå att det är de rätta versionerna, med de rätta musikerna. Dylans unika röst, Robbie Robertsons sparsamma, eleganta gitarrinpass och ibland – för sällan! - Garth Hudsons nästan ofattbart perfekta orgelfigurer. Musik som aldrig svävar ut, aldrig springer ifrån de rötter varifrån den kommit. Låtar som I Shall Be Released, Tears of Rage, Lo and Behold och This Wheels on Fire må ha gjorts i bra coverversioner men den äkta varan är ändå den äkta varan. Här finns den och mycket av den.

Finns här då INGET att klaga på? Nej, faktiskt inte alls. Men visst noterar man att här inte finns några inspelningar med The Band utan Dylan. På Basement Tapesplattan 1975 fanns 8 st och ytterligare finns i The Bands box A Musical History. Jag kan aldrig få nog av Richard Manuels soulstämma och kanadensarnas stämsång! Jag vill gärna tro att en annan box från källaren kommer så småningom.

Per