perolarssextiotal

Säj The Beatles och i huvudet dyker upp en massa Lennon-McCartney-kompositioner. Men vilken var George Harrissons roll som kompositör i gruppen. Jag har roat mig med att lyssna igenom Harrissons låtar I Beatles från sextiotalet för att få en bild av hur han stod sig i den stenhårda konkurrensen med John och Paul. Det får nog bli ett par tre inlägg.

Ska man säga någonting sammanfattningsvis redan här i inledningen så är det väl att John och Paul var i någon mening geniala redan från början i de första okomplicerade låtarna på de första albumen och utvecklades till skapare av den nya popen på Rubber soul och Revolver. På slutet, jag tänker till exempel på en hel del låtar på "Vita albumet" och Magical Mystery Tour, sjönk kvaliteten dramatiskt. Lättja, tristess och en smula storhetsvansinne satte sina spår. George var ojämn hela tiden. Upp och ner gick kvaliteten på hans kompositioner i takt med hans sinnesstämning som pendlande kraftig. George var ju något av en dysterkvist och ständigt irriterad på det lilla utrymme John och Paul gav honom för egna kompositioner på plattorna. Men jag ska ge några exempel.

Hans första, för mig kända egna verk, va "Cry for a shadow" där ha retades med The Shadows men den instrumentallåten har ju inte satt några spår så den struntar jag i för att istället något om "Don´t bother me" från "With The Beatles".

Låten är typiskt Harrisson-egensinnig och sägs vara skriven när han låg på sjukhus i Bournemouth och var sur på det mesta. I min bok tillhör den inte någon av hans pärlor men räddas av rockigheten (om än lite tungfotad) och Ringos energiska spel.

http://www.youtube.com/watch?v=uGxvhAiOt-A   

På "Help" fick George lämna sitt andra bidrag på ett Beatles-album, "I need you". Låten är väldigt "beatlisk" och skulle mycket väl kunnat passera som något av John och Paul. Det sägs att den skrevs när filmen "Help" spelades in på Bahamas och Georgi tvingades vara åtskild från Patti Boyd, en fotomodell som han träffat i samband med inspelningen av "A hard days night". Jag gillar den lättsamma tonen som ändå har ett stråk av den melankoli som var ett signum för många av hans låtar. Men mycket bättre än sin rykte. Och lite kul att Ringo också spelar koskälla. Stridsvagnen som kommer i närbild är en Centurion.

http://www.youtube.com/watch?v=UXIe-C8iKDo

På albumet Help fick han också lämna sitt tredje bidrag "You like me too much" som också får mig att han lyssnat en del på Johns och Pauls kompositioner men låten är långtifrån fullgången i sin enkelhet. George Martins pianospel är dock en välsignelse. Om den tagits med på något av de tidigare albumen hade den platsat bättre men redan på "Help" hade Johns och Pauls musikskapande utvecklats så att detta George´s bidrag känns lite daterat. Återigen sägs det är Patti Boyd som är föremål för hans utgjutelser.

http://www.youtube.com/watch?v=-NCb3UOX_sQ

På "Rubber soul" har han hämtat in försprånget en smula och för första gången låter han oss höra en första inspiration av den indiska musiken. Sitaren hade han inte hittat till än men klangen från hans tolvsträngade Rickenbacker Fireglo för faktiskt tanken till en sitar. Men visst har han också inspirerats av gitarrfigurerna i The Byrds inspelning av "The bells of Rhymney"?

http://www.youtube.com/watch?v=jjm28jTZDw8

http://www.youtube.com/watch?v=rGFb_xZR3K0

Jag återkommer i detta ärende.

Lars