Vilket makalöst gäng!
När man återvänder till samma grupp efter ett halvår (se arkivet för juli i fjol) så kan det kanske verka lite tjatigt. Men det kan inte hjälpas; efter att ha hört andra CDn i Doorsboxen bara måste det bli några rader och länkar till den otroliga kvartettens scenframträdanden.
Det var 1997 som "The Doors box set" kom ut. Lite halvknepigt sammansatt, kunde man spontant tycka. Den fjärde skivan var 15 favoriter från de överlevande tre som valt fem var. Det skulle kunna varit en Best of om inte Hello I love you saknats. Skivorna 1 + 3 var blandningar av studiodemos och liveupptagningar, kanske lite osorterat även om mycket är suveränt bra. Men skiva 2 var perfekt: en till synes komplett konsert från 1970 i New York.
Jag avstod från att köpa den då men när en vän erbjöd mig sitt ex för två hundra spänn för ett tag sedan var beslutet givet. Och när jag nu hört på andra skivan igen så infinner sig den där underbara känslan av djup själslig tillfredställelse som bara den bästa musiken kan ge.
Inte så att varje låt just här får sitt mest perfekta framförande. Men det är en särskild känsla att få ett samlad framförande från en grupp som är så mytomspunnen och skulle det inte vara det bästa framförandet är det bra nära.
Upplägget är så läckert. Roadhouse blues en perfekt pang-på-röbetan-öppning. The End en fantastisk avslutning i sin mäktiga längd. Celebration af the Lizard blir ett slags potpuri blandad med Morrisons monologer. Gloria är ett givet inslag men annars finns flera överraskningar. Två covers av John Lee Hooker och mindre självklara egna kompositioner som Peace Frog och Blue Sunday.
När de levereras så självklart som här med Jims mellansnack kan man bara tacka. Här finns en äkthet som en liveplatta sällan ger. Låtarna liksom dras igång och man kan se framför sig hur de fyra tittar på varandra, en börjar och de andra följer direkt. Doors musik har ganska trixiga arrangemang och gruppens sättning utan bas krävde ett särskilt bra samspel mellan alla fyra som levereras med en ibland nästan lättsam självklarhet samtidigt som glöden aldrig saknas.
Här nedan får du ett par youtubeklipp från boxen. Först ut Roadhouse blues som alltså inleder. Straight on alltså!
http://www.youtube.com/watch?v=EGqdrAUwR3o
Sedan fortsätter vi här som på skivan med Ship of Fools
http://www.youtube.com/watch?v=Bq3cecgUSI0
Inlägget ska naturligtvis sluta med The End. Hittade ett suveränt klipp med bra ljud o bild från en annan show. Alltså inte lika - gruppen kunde med fördel variera sina låtar olika kvällar - men minst lika bra i två delar. Lyssna in allting, kolla Jims danssteg mot slutet. Vilken vokalist tänder en cigg mitt i en låt?
Varsågod o njut!
http://www.youtube.com/watch?v=hEy7VvYM-yU
http://www.youtube.com/watch?v=co38ELadbVI
Per
Ett inlägg om något som jag inte vet något om
Kan man skriva ett inlägg på bloggen om något som man inte vet något om? Inte vet jag, men här kommer ett försök.
Det hela började med att jag återfick min, ganska omfattande, singelsamling från sextiotalet som varit på drift i många år. Vid något tillfällig sinnesförvirring hade jag givit den till en systerdotter och glömt hela saken. Sedan tog det många år innan den dök upp och jag kunde återerövra den från en numera vuxen och ointresserad släkting. Gissa om det blev ett kärt återseende med alla dessa originalpressade små vinyler. Mycket var saknat men annat hade jag glömt. Som den jag kommer att skriva om (det lilla jag vet) nedan. Så fort jag såg plattan så kom jag emellertid ihåg hur den lät, både A- och B-sida. Fastän jag faktiskt inte hört den spelas en enda gång sedan den försvann. Den tillhör alltså inte klassikerna utan är snarare en mycket udda platta.
Gruppen heter "Dr West´s Medicine Show & Junk Band" som tycks ha satt små spår i musikhistorien utanför min skivsamling. Nätet tiger om dom, till och med Wikipedia. De enda värt att minnas av denna grupp är att dom tydligen producerade Norman Greenbaum, du vet han med "Spirit in the sky".
Nåväl, plattan som jag äger har en A-sida (tror den är det) som heter "The eggplant that ate Chicago" (text Greenbaum). Se där en fantasieggande titel. Jag har på någon FB-sida för nördar (Per o jag tillhör emellertid inte den kategorin) beskrivit den nästan hypnotiska, långsamma rytmen som Grateful Dead på neråttjack. Men den har en rytm och en hook som, som sagt, satt kvar i mitt huvud i flera decennier. Och såhär låter den. Gruppen är amerikansk men visst finns det en underton av Brittisk vaudeville?
B- sidan heter "You can´t fight City hall blues" och inleds med det där goa, typiska bluesintrot som följs av en countryhoppande tolva som ingen – ingen – kan låta bli att vicka på foten till. Här är temat mer amerikanskt både till text och musikaliskt arv. Countryblues eller bluegrass, välj själv och kolla att din fot vickar.
http://open.spotify.com/track/5CuRITOrowy8ELCcmZlps7 http://open.spotify.com/artist/7xPxWQr4CCDqr4Z4HL5pwf http://open.spotify.com/artist/7xPxWQr4CCDqr4Z4HL5pwf
Ps Deras inspelning av Eleanor Rigby på kazoo är säkert oöverträffad i ..eh.. någon skum genre DS
LarsBandet som påminde om hur rock skall låta
CCR hade en kort men verkligen givande storhetsperiod åren 1968 - 71. I en tid när musiken blev flummigare och LP-skivorna ersatte singlarnas 3-minuterslåtar som det viktigaste uttrycket för musikens utveckling, kom ett gäng med ett helt gäng suveräna singlar.
Framförallt gjorde gruppen en musik som visade hur tidlös rock skall låta. Det var inte tal om 10-minuterssolon och komplexa arrangemang. Nej, stadig, enkel rock med tydlig dos av country och blues i botten. Tuff men aldrig överdriven sång och gitarrspel med enkla, effektiva riff. Men framför allt LÅTAR, genuina kompositioner med tydliga intron, verser, refränger och bra avslut.
John Fogerty bildade redan 1959 instrumentaltrion The Blue Velvets med klasskompisarna Stu Cook och Doug Clifford. De var alla 14 år och fick ibland vara komp åt Johns fyra år äldre bror Tom som senare skulle ansluta sig till gruppen. De spelade in sin första skiva under namnet Golliwogs. 1967 tog de namnet Creedence Clearwater Revivial. Det sista ordet kom av att de ville återuppliva 50-talsrockens enkla känsla. De kom från norra Kalifornien men strävade efter att låta som om de kom från södern, något det lyckades bra med.
Första LPn, 1968, var inte så bra men Suzie-Q nådde 11e plats på listan. Den sommaren fick Fogerty beskedet att han var befriad från militärtjänst och blev mycket lättad - det här var ju tiden när amerikanska grabbar i tusental tvingades kriga i Vietnam. Han skrev en låt om att finna inre lugn på floden. Den kom att bli CCRs största klassiker, en låt som spelats in av bl a Presley och framförallt Ike & Tina Turner. Men originalet förblir bäst.
http://www.youtube.com/watch?v=7052IDTFuFQ
Låten skulle så klart toppa listan men märkligt nog blev det aldrig kvartetten förunnad att göra det i hemlandet. Istället blev Proud Mary den första av inte mindre fem låtar som kom tvåa i USA. De andra var Bad moon rising, Green river, Travelin band och Looking out my back door. En stark kvintett, minst sagt! Den sista låten låg etta 10 veckor i rad på Tio-i-topp, vilket är rekord för programmet.
Vad många kan ha glömt är att bandet var lika kritiskt till Vietnamkriget som någonsin de flummiga hippiebanden. Fogerty skrev texter som Fortunate son och Run through the jungle.
Tyvärr blev tiden på topp begränsad. redan 1972 lade de av. Då hade Tom hoppat av tidigare och som trio funkade bandet inte så bra, sista LPn Mardy Gras är verkligen svag. Ännu tråkigare är att de gruppmedlemmarna sedan dess legat i konflikt och är fortfarande efter 40 år inte sams. Det började redan före Mardi Gras-LPn. John hävdar att de andra två krävde att få skriva var sin tredjedel av låtarna. Stu och Doug hävdar tvärtom att det var John som krävde att de skulle göra det.
Tom dog 1990. Stu och Doug spelar tillsammans i Creedence Clearwater Revisited, som enlig Doug spelar Creedence bättre än John Fogerty. John stämde de två för att förbjuda dom att använda namnet, men förlorade.
Men efterhistorien kan inte skugga den fantastiska musik som under åren 1968-71 placerade Creedence Clearwater revivial på den högsta toppen i dåtiden. Ytterst få band eller soloartister har lyckats göra så många låtar med sådan skärpa och samtidigt en så personlig stil som CCR klarade. Vi avslutar så klart med en till här.
Per
http://www.youtube.com/watch?v=UYnySGM9dQA&feature=related
De tio bästa låtarna från sextiotalet – The Rolling Stones.
Stenarna är förstås självklara på denna lista över sextiotalspop. Lika självklara är valet av dem som svårt att välja rätt låt att delta på listan med – urvalsunderlaget är ju oändligt. Återigen får jag välja mellan vilken låt som hade mest betydelse eller den som min egen magkänsla pekar ut. Och det får bli det sistnämnda, liksom fallet var Med Beatles och Dylan. Så till verket.
(I can´t get no) Satisfaction har ju blivit Stones signaturmelodi och kanske den som mest förknippas med dem och förtjänar väl i kraft av enbart detta att hamna på listan. När tidskriften Rolling Stone (sic) 2004 gjorde sin kända lista över världens 500 bästa låtar blev Satisfaction två. Ytterligare ett skäl.
Deras egentliga genombrott med egenskriven musik kom emellertid med "Tell me". Den låtens framgångar skriver Mick var det som gjorde att de vågade satsa fullt ut på eget material istället för de covers som de tidigare ägnat sig åt och därmed öppnade låten dörren till framgången för The Greatest Rock&Rollband in the world. Är inte det ett starkt motiv för att representera på min lista, så säg. I synnerhet som låten är fantastisk.
Jag stannar ändå för en tredje låt som i mina öron ändå bäst representerar gruppens sound – Honky tonk women. Den har allt: En energisk Keith med sin femsträngade Telecaster omstämd i öppet G, en dubbeltydig text och (senare) smaklöst scenrekvisita. Vad mer kan man önska sej? Den låten ÄR Rolling Stones.
När man läser Keith´s memoarer så är han försiktig med att tala om sina favoriter i låtskatten men han återkommer gång på gång till Honky tonk i texten. Jag tror det hänger ihop med att han skrev den i den tid då han upptäckte vad öppen G-stämning betydde för hans skapande.
Så det får bli den. Och det står jag för!
Lars
PS Den finns också i en country-version om du gillar den bättre DS
http://www.youtube.com/watch?v=3-hMQWqVVzw http://www.youtube.com/watch?v=2eqOi3jtpv8
Första stora floppen
Den måste ha känts ordentligt, den där sågningen av filmen som följde BBC-premiären 26 december 1967! Succé hade lagts till succé sedan gruppen bröt igenom, men nu sa – i vart fall kritikerna – att gruppen slutligen överskattat sin förmåga. Magical Mystery Tour blev en kritikerflopp men gruppen kunde ändå hösta in en hel del kulor, främst från försäljningen i USA. Och förutsättningarna för projektet var inte de bästa.
Sgt Pepper hade tagit hårt på gruppens krafter. Det var enbart McCartneys initiativ och ledarksap som ledde det projektet i hamn med Lennon borta i drogträsket, Harrison allmänt sur och Ringo som som vanligt inte bidrog så mycket i det konstnärliga skapandet. Man får intrycket av att gruppen skulle behövt en rejäl semester men istället drog McCartney med dom på denna mystiska tur, inspirerad som han avr efter ett besök os Jane Ascher som spelade teater i USA och där han träffade ”The Merry Pranksters”. Denna grupp av ”artister”, hippies och allmänt vinddrivna perosner under ledning av Ken Kasey (han med ”Gökboet”) hade gett sig ut på en mållös bussresa i USA för att se vad som hände när man bara gav sig iväg under inflytande av LSD (sic). Experimentet föll inte väl ut men McCartney, vars omdöme inte matchade hans musikalitet tyckte av någon anledning detta var en lysande idé och gjorde den till tema för nästa maniska projekt för de slutkörda Beatlarna. Som trött och oinspirerat lät sig ledas av Paul.
Tanken var här, liksom hos Pranksters, att ge sig iväg på en resa utan mål tillsammans med ett antal udda figurer för att se vad som hände. Omdömet från många var att inget tråkigt nog hände…
Så sågade blev de. Men frågan är om de brydde sig, drogerna hade tagit över inte bara en del av deras omdöme utan tyvärr också en del av deras musikaliska förmåga.
I efterhand har de, åtminstone i cineastiska kretsar, fått någon slags upprättelse som producenter av den första roadmovien som banade väg för ”Easy rider” som kom ett par år senare. Fan trot.
Mycket är skräp i den musik som skapades i och kring projektet, men några pärlor finns som jag bjuder på här (förutom de självklara förstås). Håll tillgodo.
http://www.youtube.com/watch?v=I2qLjQbRv3w
http://www.youtube.com/watch?v=B7-V4qTs_4Y
Lars
