perolarssextiotal

Kan man skriva ett inlägg på bloggen om något som man inte vet något om? Inte vet jag, men här kommer ett försök.

Det hela började med att jag återfick min, ganska omfattande, singelsamling från sextiotalet som varit på drift i många år. Vid något tillfällig sinnesförvirring hade jag givit den till en systerdotter och glömt hela saken. Sedan tog det många år innan den dök upp och jag kunde återerövra den från en numera vuxen och ointresserad släkting. Gissa om det blev ett kärt återseende med alla dessa originalpressade små vinyler. Mycket var saknat men annat hade jag glömt. Som den jag kommer att skriva om (det lilla jag vet) nedan. Så fort jag såg plattan så kom jag emellertid ihåg hur den lät, både A- och B-sida. Fastän jag faktiskt inte hört den spelas en enda gång sedan den försvann. Den tillhör alltså inte klassikerna utan är snarare en mycket udda platta.

Gruppen heter "Dr West´s Medicine Show & Junk Band" som tycks ha satt små spår i musikhistorien utanför min skivsamling. Nätet tiger om dom, till och med Wikipedia. De enda värt att minnas av denna grupp är att dom tydligen producerade Norman Greenbaum, du vet han med "Spirit in the sky".

Nåväl, plattan som jag äger har en A-sida (tror den är det) som heter "The eggplant that ate Chicago" (text Greenbaum). Se där en fantasieggande titel. Jag har på någon FB-sida för nördar (Per o jag tillhör emellertid inte den kategorin) beskrivit den nästan hypnotiska, långsamma rytmen som Grateful Dead på neråttjack. Men den har en rytm och en hook som, som sagt, satt kvar i mitt huvud i flera decennier. Och såhär låter den. Gruppen är amerikansk men visst finns det en underton av Brittisk vaudeville?

 B- sidan heter "You can´t fight City hall blues" och inleds med det där goa, typiska bluesintrot som följs av en countryhoppande tolva som ingen – ingen – kan låta bli att vicka på foten till. Här är temat mer amerikanskt både till text och musikaliskt arv. Countryblues eller bluegrass, välj själv och kolla att din fot vickar.