perolarssextiotal

Nu har denna blogg funnits i snart tre år men det känns som att vi precis har börjat. För har vi inte skrivet om Creedence Clearwater Revivial på en blogg om sextiotalsmusik, ja då har ganska mycket kvar, känns det som.

CCR hade en kort men verkligen givande storhetsperiod åren 1968 - 71. I en tid när musiken blev flummigare och LP-skivorna ersatte singlarnas 3-minuterslåtar som det viktigaste uttrycket för musikens utveckling, kom ett gäng med ett helt gäng suveräna singlar.

Framförallt gjorde gruppen en musik som visade hur tidlös rock skall låta. Det var inte tal om 10-minuterssolon och komplexa arrangemang. Nej, stadig, enkel rock med tydlig dos av country och blues i botten. Tuff men aldrig överdriven sång och gitarrspel med enkla, effektiva riff. Men framför allt LÅTAR, genuina kompositioner med tydliga intron, verser, refränger och bra avslut.

John Fogerty bildade redan 1959 instrumentaltrion The Blue Velvets med klasskompisarna Stu Cook och Doug Clifford. De var alla 14 år och fick ibland vara komp åt Johns fyra år äldre bror Tom som senare skulle ansluta sig till gruppen. De spelade in sin första skiva under namnet Golliwogs. 1967 tog de namnet Creedence Clearwater Revivial. Det sista ordet kom av att de ville återuppliva 50-talsrockens enkla känsla. De kom från norra Kalifornien men strävade efter att låta som om de kom från södern, något det lyckades bra med.

Första LPn, 1968, var inte så bra men Suzie-Q nådde 11e plats på listan. Den sommaren fick Fogerty beskedet att han var befriad från militärtjänst och blev mycket lättad - det här var ju tiden när amerikanska grabbar i tusental tvingades kriga i Vietnam. Han skrev en låt om att finna inre lugn på floden. Den kom att bli CCRs största klassiker, en låt som spelats in av bl a Presley och framförallt Ike & Tina Turner. Men originalet förblir bäst.

http://www.youtube.com/watch?v=7052IDTFuFQ

Låten skulle så klart toppa listan men märkligt nog blev det aldrig kvartetten förunnad att göra det i hemlandet. Istället blev Proud Mary den första av inte mindre fem låtar som kom tvåa i USA. De andra var Bad moon rising, Green river, Travelin band och Looking out my back door. En stark kvintett, minst sagt! Den sista låten låg etta 10 veckor i rad på Tio-i-topp, vilket är rekord för programmet.

Vad många kan ha glömt är att bandet var lika kritiskt till Vietnamkriget som någonsin de flummiga hippiebanden. Fogerty skrev texter som Fortunate son och Run through the jungle.

Tyvärr blev tiden på topp begränsad. redan 1972 lade de av. Då hade Tom hoppat av tidigare och som trio funkade bandet inte så bra, sista LPn Mardy Gras är verkligen svag. Ännu tråkigare är att de gruppmedlemmarna sedan dess legat i konflikt och är fortfarande efter 40 år inte sams. Det började redan före Mardi Gras-LPn. John hävdar att de andra två krävde att få skriva var sin tredjedel av låtarna. Stu och Doug hävdar tvärtom att det var John som krävde att de skulle göra det.

Tom dog 1990. Stu och Doug spelar tillsammans i Creedence Clearwater Revisited, som enlig Doug spelar Creedence bättre än John Fogerty.  John stämde de två  för att förbjuda dom att använda namnet, men förlorade.

Men efterhistorien kan inte skugga den fantastiska musik som under åren 1968-71 placerade Creedence Clearwater revivial på den högsta toppen i dåtiden. Ytterst få band eller soloartister har lyckats göra så många låtar med sådan skärpa och samtidigt en så personlig stil som CCR klarade. Vi avslutar så klart med en till här.

Per

http://www.youtube.com/watch?v=UYnySGM9dQA&feature=related