perolarssextiotal

Stenarna är förstås självklara på denna lista över sextiotalspop. Lika självklara är valet av dem som svårt att välja rätt låt att delta på listan med – urvalsunderlaget är ju oändligt. Återigen får jag välja mellan vilken låt som hade mest betydelse eller den som min egen magkänsla pekar ut. Och det får bli det sistnämnda, liksom fallet var Med Beatles och Dylan. Så till verket.

(I can´t get no) Satisfaction har ju blivit Stones signaturmelodi och kanske den som mest förknippas med dem och förtjänar väl i kraft av enbart detta att hamna på listan. När tidskriften Rolling Stone (sic) 2004 gjorde sin kända lista över världens 500 bästa låtar blev Satisfaction två. Ytterligare ett skäl.

Deras egentliga genombrott med egenskriven musik kom emellertid med "Tell me". Den låtens framgångar skriver Mick var det som gjorde att de vågade satsa fullt ut på eget material istället för de covers som de tidigare ägnat sig åt och därmed öppnade låten dörren till framgången för The Greatest Rock&Rollband in the world. Är inte det ett starkt motiv för att representera på min lista, så säg. I synnerhet som låten är fantastisk.

Jag stannar ändå för en tredje låt som i mina öron ändå bäst representerar gruppens sound – Honky tonk women. Den har allt: En energisk Keith med sin femsträngade Telecaster omstämd i öppet G, en dubbeltydig text och (senare) smaklöst scenrekvisita. Vad mer kan man önska sej? Den låten ÄR Rolling Stones.

När man läser Keith´s memoarer så är han försiktig med att tala om sina favoriter i låtskatten men han återkommer gång på gång till Honky tonk i texten. Jag tror det hänger ihop med att han skrev den i den tid då han upptäckte vad öppen G-stämning betydde för hans skapande.

Så det får bli den. Och det står jag för!

 Lars

PS Den finns också i en country-version om du gillar den bättre DS