perolarssextiotal

När man återvänder till samma grupp efter ett halvår (se arkivet för juli i fjol) så kan det kanske verka lite tjatigt. Men det kan inte hjälpas; efter att ha hört andra CDn i Doorsboxen bara måste det bli några rader och länkar till den otroliga kvartettens scenframträdanden.

Det var 1997 som "The Doors box set" kom ut. Lite halvknepigt sammansatt, kunde man spontant tycka. Den fjärde skivan var 15 favoriter från de överlevande tre som valt fem var. Det skulle kunna varit en Best of om inte Hello I love you saknats. Skivorna 1 + 3 var blandningar av studiodemos och liveupptagningar, kanske lite osorterat även om mycket är suveränt bra. Men skiva 2 var perfekt: en till synes komplett konsert från 1970 i New York.

Jag avstod från att köpa den då men när en vän erbjöd mig sitt ex för två hundra spänn för ett tag sedan var beslutet givet. Och när jag nu hört på andra skivan igen så infinner sig den där underbara känslan av djup själslig tillfredställelse som bara den bästa musiken kan ge.

Inte så att varje låt just här får sitt mest perfekta framförande. Men det är en särskild känsla att få ett samlad framförande från en grupp som är så mytomspunnen och skulle det inte vara det bästa framförandet är det bra nära.

Upplägget är så läckert. Roadhouse blues en perfekt pang-på-röbetan-öppning. The End en fantastisk avslutning i sin mäktiga längd. Celebration af the Lizard blir ett slags potpuri blandad med Morrisons monologer. Gloria är ett givet inslag men annars finns flera överraskningar. Två covers av John Lee Hooker och mindre självklara egna kompositioner som Peace Frog och Blue Sunday.

När de levereras så självklart som här med Jims mellansnack kan man bara tacka. Här finns en äkthet som en liveplatta sällan ger. Låtarna liksom dras igång och man kan se framför sig hur de fyra tittar på varandra, en börjar och de andra följer direkt. Doors musik har ganska trixiga arrangemang och gruppens sättning utan bas krävde ett särskilt bra samspel mellan alla fyra som levereras med en ibland nästan lättsam självklarhet samtidigt som glöden aldrig saknas.

Här nedan får du ett par youtubeklipp från boxen. Först ut Roadhouse blues som alltså inleder. Straight on alltså!

http://www.youtube.com/watch?v=EGqdrAUwR3o

Sedan fortsätter vi här som på skivan med Ship of Fools

http://www.youtube.com/watch?v=Bq3cecgUSI0

Inlägget ska naturligtvis sluta med The End. Hittade ett suveränt klipp med bra ljud o bild från en annan show. Alltså inte lika - gruppen kunde med fördel variera sina låtar olika kvällar - men minst lika bra i två delar. Lyssna in allting, kolla Jims danssteg mot slutet. Vilken vokalist tänder en cigg mitt i en låt?

Varsågod o njut!

http://www.youtube.com/watch?v=hEy7VvYM-yU

http://www.youtube.com/watch?v=co38ELadbVI

Per