perolarssextiotal

Vi har definierat vårt eget sextiotal här på bloggen med att det började 1954 och pågick till och med 1972. Det innebär ju inte att vi är förbjudna att skriva om annat. I detta inlägg ska jag ställa en fråga som läsaren kanske tror har ett självklart svar i dessa spalter:

- vilket decennium var bättre, 60-talet eller 70-talet?

Undertecknad har tidigare snuddat vid ämnet i inlägget "Vilken fantastisk musikscen" (se arkivet augusti 2010). Då gick jag igenom en del av allt fantastiskt som fanns 1969 och konstaterade att i stort sett allt som gjorde 70-talet intressant fanns där, innan 70-talet hade hunnit börja.

Men det är inte svaret på frågan. Som rockhistoriker gillar jag att fundera över detta. En sak är tveklös: 60-talet var ROLIGARE. Det var då låtarna fanns. Gör en lista över de 100 bästa och 60-talet dominerar och inte bara på listor gjorda av oss som var tonåringar på den tiden. Det var med tre effektiva minuter som det nya kom. Hitsen slogs om platserna på Tio-i-topp och andra listor vi lyssnade på.

Roligare, men bättre?

1968 såldes det fler LP-skivor än singlar i England. Beatles Stg pepper symboliserar förändringen. Från och med då var det LP-släppen som markerade det intressanta. När det viktigaste formatet blev runt 40 minuter istället för tre fanns där utrymme för flera olika sorters låtar och även för långa låtar. Självklart påverkades rockmusiken radikalt.

Det roliga försvann lite när 70-talet blev LP-skivans decennium. Men kvalitétsmässigt blev det bättre. Rock och pop började stavas konst och kultur. Visst vill man hålla på sin tonårstids 60-tal men raden av underbara LP som kom decennniet därpå talar ett övertygande språk. After the goldrush, Dark side of the moon, Goodbye yellow brick road, med mera, med mera. Det är löjligt att fortsätta, listan blir lätt otroligt lång.

Visst hade 60-talet några vassa LP. Revolver, Pet Sounds, Tommy. Det fanns kanske några till som kan konkurrera med 70-talets toppar, men inte på långt när så många.

70-talet var ett musikaliskt rikare decennium, det går inte att komma i från. En förklaring är viktig: Skivförsäljningen i Sverige var år 1977 fem gånger större än den hade varit 1965. Säkert var utvecklingen i den västvärld som var rockmusikens kommersiella bas liknande. Det betydde att antalet grupper och artister som det blev lönsamt för bolagen att satsa på blev fem gånger så många. Följden brev en enorm bredd i utbudet.

Hårdrocken kom och segrade. Singer/songwriters, synfonirock, glamrock är bara tre av stilarna i 70-talets början. I den svarta musiken tog funken plats och reggaen blev en del av rockkulturen. Diskon var stor. Den tyska kroutrocken var inte stor men ett utropstecken som satte en musikalisk knorr. De sista åren kom punken, med nya vågen i efterföljd, rockhistoriens sista verkliga revolution. För att här bara nämna något av vad decenniet bjöd på.

Bakom varje genrenamn fanns många bra grupper/artister, åtskilliga härliga LP och ofta - jodå - läckra låtar.

Jag tror att just denna myllrande mångfald gör att vi i jämförelse gillar 60-talet därför att då var musikscenen smalare och vi som gillade den gillade närapå allt som fanns på den. Vi var på något sätt ett glad men avgränsad familj, vi fans. Men den känslan har ju inget att göra med musikens kvalité.

Kul om jag retat upp någon nu! Så vad säger du, käre läsare: Håller du med om att 70-talet hade bättre musik?

Per